Nu har jag ägnat två inlägg åt ekonomisk hjälp till barn på väg ut i vuxenlivet. Det är dags att vända på steken och börja diskutera motsatsen, hur mycket förväntas vuxna barn hjälpa föräldrar med låg pension?
Ibland tittar jag runt på olika forum i deras ekonomitrådar för att se vilka samtalsämnen som är aktuella. Alltid snubblar man på något intressant. Och häromdagen hittade jag en tråd på Familjeliv där signaturen "Mitt i livet" undrar hur stor del av ett överskott på 5000 kr som kan anse rimligt att ge en förälder som har det kämpigt ekonomiskt. Vi pratar månadsvis och inte en engångsbetalning.
Personen som skrivit inlägget berättar att mamman fattat en rad dåliga beslut som säkert verkat bra från början men lämnat henne med dålig ekonomi. I korta drag följande: mamman valde att gå i förtid eftersom hon vantrivdes på arbetsplatsen och har dessutom valt att ta ut all tjänstepension under kort tid istället för att sprida utbetalningarna över tid.
Det framgår inte om personen bakom inlägget är enda barnet eller om det är enda barnet med goda inkomster då ett meningsbyggnadsfel gör att båda tolkningar är möjliga. Personen anser sig hur som helst vara den enda i familjen med möjlighet att hjälpa till. Jag måste säga att det här är väldigt, väldigt intressant och jag följde tråden med stort intresse. Utöver en del tips om att byta boende och sälja bilen verkar majoriteten som svarat tycka att det är en självklarhet att hjälpa en förälder som tidigare försörjt en. Att det vore snålt att sitta på pengarna när man kan dela med sig. Någon tipsade också om att mamman kanske kunde jobba som dagmatte åt någon hund, men det verkar inte finnas någon lämplig hund i grannskapet.
Det väcker onekligen lite funderingar kring kraven på inkomsttagare.
Är vi försörjningsskyldiga? Det kan ju bli dyrt om vi ska känna oss förpliktade att betala för en hel drös vuxna utanför det egna hushållet. Jag kan ju säga att vi får hoppas mina aktier går riktigt bra om jag förväntas betala både för vuxna barn och gamla föräldrar.
Sammanträffande nog var det exakt det här som kom upp på vår senaste middagsbjudning för ett par veckor sedan, men utan att jag reflekterade närmare över det just då. Vi hade några vänner över och samtalet gled in på pengar. Min kompis berättade att hon för över någon tusenlapp till sin mamma lite då och då. Mamman är nyss fyllda 70 år men jobbar fortfarande extra för att klara ekonomin. Jag vill inte lämna ut några detaljer men i korta drag handlar det om att hon haft låglöneyrken hela livet. Eller, ironiskt nog har dessa yrken fått stora lönelyft de senaste åren men tidigare hört till de sämst betalda jobben. Så hon har en skral pension och kommer kanske att bli beroende av sina barns välvilja den dagen hon inte längre orkar jobba extratimmar.
Skillnaden ligger i en viktig detalj, våra barn är på väg ut i livet för att skapa sin egen ekonomiska trygghet medan föräldrarna haft ett helt liv på sig att tjäna och spara pengar. Man vaknar inte en morgon och upptäcker att man uppnått pensionsålder, men å andra sidan kunde man inte heller förutse alla förändringar i pensionssystemet. Det är vår generation och yngre som blivit mer vaksamma och inte tar något för givet. Vi ser vartåt vindarna blåser.
Hur hade ni resonerat?
Och hur tänker ni kring det här med att bidra till föräldrarnas försörjning?