lördag 25 november 2017

Man ska inte sälja skinnet innan björnen är skjuten

Nu kan ingen längre förneka att bostadsmarknaden kylts ned och det ordentligt.
Min goda vän Inredaren har 4-5 objekt i veckan liggandes på Hemnet och hon har nära samarbete med ett flertal mäklare, privatpersoner och företag som förser henne med jobb. Hon har en bra inblick så det blir en del prat om bostadsmarknaden och ibland får jag nästan dagliga uppdateringar. 

Hennes generella uppfattning är att det är värre än vad gemene man tror. Det är många objekt som inte blir sålda utan får plockas bort för att sedan läggas upp igen. Det tar tid och allt fler säljare tvingas sälja under utgångspris. Det handlar även om spekulanter som får kalla fötter och drar sig ur i sista sekund, ibland så sent som dagen för kontraktskrivning vilket innebär tvära kast för säljaren som andats ut och slappnat av i tron att affären var i hamn. Och istället får man börja om från början igen, med nya visningar och hopp om spekulanter. Det här har ni säkert redan hört och läst, men för mig blir det en mer personlig rapportering än den media gör.

För mig har det alltid känts mer en lånebubbla än en bostadsbubbla, om ni förstår hur jag menar. Även om det ena hör ihop med det andra. Men någonting har skavt en lång tid när folk passat på att höja sin levnadsstandard genom att utnyttja det nuvarande låga ränteläget för att baka in extravaganta renoveringar, bilköp och resor i bolånen. Många vi känner har skaffat sig ett lite för dyrt boende i förhållande till inkomsten. Som om ränteläget skulle vara för evigt. Dessutom pratar många fortfarande om att byta upp sig, göra vinst och köpa dyrare. Det är inte intressant att försöka minska sin skuldsättning utan inställningen är snarare att lån ska vara gratis. 

En annan sak är att grannen värderade sin lägenhet (identisk med vår och likvärdig standard) förra veckan. Hon blev snopen när det blev en mycket låg värdering, jämfört med tidigare värderingar. Hon hade hittat ett radhus med sänkt utgångspris och var intresserad av att kunna göra ett klipp. Personligen hade jag räknat med prisfall på min egen bostad när ett radhus i attraktivt område i samma kommun drabbas av en kraftig prisnedgång. Men jag tror att det för många kan vara psykologiskt svårt att acceptera en värdeminskning på den egna bostaden. Det är en så uppblåst förväntansbild, jag vet många som pratat om pengarna ("vinsten") i sina bostäder som om det vore en faktiskt summa som redan finns på bankkontot. De senaste årens uppgång har gjort att folk pratar om teoretiska framtida bostadsvinster som om det vore ett bestående innestående kapital. Klart att det blir en rejäl kalldusch för dem när de inser att de räknat med pengar som inte finns. Bubbla eller inte, bopriserna faller. 

Utöver alla de bostäder som redan byggs har min kommun har färdiga byggplaner för tusentals och åter tusentals lägenheter som ska bilda nya attraktiva stadsdelar. Mestadels dyra och lyxiga nyproduktioner. Jag misstänker att merparten av dessa inte kommer kunna säljas och jag undrar vad som ska hända med alla dessa nya bostadsområden...

I övrigt är jag faktiskt enbart positiv, jag anser att bostadspriserna behövde korrigeras och att man måste ställa krav på låntagare. Det har tjatats om en bostadsbubbla i snart 15 års tid men hittills har ingen lyssnat. Undrar om det här kommer att bli dramatiskt eller om det bara är en tillfällig svacka? 


torsdag 16 november 2017

Uppdaterad skogarderob

Det har skett förändringar hos oss. Min tonårsson har brutit upp med kärleken. 
Jag vet vad ni tänker men känslorna är starka även om man är ung och vet att man kommer att träffa flera andra i framtiden. De har hängt ihop och verkligen stöttat varandra. Det var givetvis inget lätt beslut att ta men det har mognat fram under längre tid. Han orkade inte med långdistans längre eftersom han var den som fick pendla sju gånger av tio. Detta för att hon är hästägare och tävlar i de högre klasserna. Allt går ut på att träna och tävla och man blir chockad när man inser hur tidskrävande det är. Nu ska hon köpa en till tävlingshäst, vilket innebär dubbelt upp av allt. 

Det är på många sätt tråkigt, de var väldigt gulliga tillsammans och båda trivdes bra hos den andra. Vi gillar hennes familj och kommer väldigt bra överens. Utöver kärlek har sonen fått en härlig tillvaro tillsammans med dem. Varit en del av deras familj, hängt med till deras sommarparadis på Öland, följt med utomlands både på tävlingar och semester, gått från hästrädd till att hantera hästar och vidgat sina vyer. Trots kostnaden för tågbiljetter tycker jag att vi fått mycket mer än vad vi gett. Vid ett par tillfällen har han haft möjlighet att få arbeta i stallet och på så sätt fått ihop lite egna pengar. Biljetterna har aldrig varit någon större kostnad men det är ändå ett gäng hundralappar som vi inte längre behöver betala. 

Så vi skaffade Netflix. 

Eller rättare sagt, vi har en gratis provmånad. Efter det planerar vi att betala i två-tre månader för att sedan göra en utvärdering och se hur behovet ser ut då. Om vi tröttnat eller ej. Jag måste erkänna att jag är emot alla slags abonnemang och ytterst motvilligt gick med på att beställa Netflix. Att inte binda upp sig med sådana här tjänster är liksom a och o i ett sparsamt leverne. Men nu är vi fyra i familjen och det blev ett majoritetsbeslut. Ett bra utslag, med tanke på omständigheterna. Det stärker familjesammanhållningen och är ett bra sätt att umgås på istället för att ungarna försvinner in på sina rum och knappt ser varandra. Att skaffa Netflix hör naturligtvis ihop med sonens uppbrott från flickvännen. Vi ville göra något positivt för honom och kostnaden blir ju långt under vad biljetterna kostat varje månad. Men vi får se när nyhetens behag har lagt sig och barnen tröttnat på serier. Minstingen blev överlycklig, han var den enda i klassen som inte hade Netflix.

Utöver detta har jag köpt TVÅ par skor. 

Det har däremot ingenting med sonens uppbrott att göra, haha. Det handlar bara om mina behov att ha vettiga skor. Jag har tvingats kasta två par skor, ett par gummistövlar och ett par supersköna vinterskor med rejäl sula. Gummistövlarna var ett par Hunter med 10 år på nacken som dog sprickdöden. Jag vet att folk säger att man kan laga dem genom att limma sprickorna men de hade fått sprickor överallt och dessutom var jag missnöjd med dem så jag var bara glad att bli av med dem. 

Kvar i min minimalistiska vintergarderob fanns: 
Ett par stövlar med klack.
Tre par stövletter, liknande Acne Pistol boots (alla med klack).
Ett par Ballykängor (fula men sköna, som man bara använder när det är mycket snö). 
Det här är skor som hängt med i många år. Köpta för att ha på jobbet eller när jag behöver vara välklädd. Klassiska modeller, tidlösa och perfekta i en basgarderob. 

That's it. 
Inte ett enda par skor lämpade för en hundpromenad eller när man ska bära hem matkassar. Jag har fått ha mina sneakers till allt och ärligt talat känns det lite fel till dunjacka, mössa och halsduk. De blir lätt blöta också. Så jag bestämde mig för att slå på stort och köpa nya skor. Jag visste exakt vad jag ville ha. Både i lånehuset och hos Inredaren har jag tidigare lånat gummistövlar med låga skaft och insett att det är vad jag saknat i livet. Så skönt att slippa stora och klumpiga gummistövlar man knappt orkar klafsa fram i. Så ett par sådana har jag tänkt köpa ända sedan i somras, men inte kommit till skott. Det andra paret skor jag ville köpa var ett par klassiska Chelsea boots. 

Förstår ni min lycka när jag hittade ett par låga Tretorn, fodrade med härligt värmande fluff! Så sköna. Nu vill jag nästan att det ska regna varje dag så att jag får använda dem riktigt ofta. Det andra paret skor jag köpte blev inga klassiska nätta Chelseas. Istället blev det skor av samma typ, men något grövre och vattentäta med en mer halksäker yttersula. Jag är supernöjd! Nu kommer jag att klara regn, snö och slask. 

Sammanlagt kostade skorna 2649 kr. 
Det kanske låter mycket men det är det inte. Jag köper sällan, men när jag väl köper något är det genomtänkt och jag vill ha saker som håller länge. 

Förr kunde jag känna mig lite illa till mods när jag spenderade mycket pengar. Det lite lustiga är att det på den tiden var ett jämnt flöde ut som gick till onödiga småsaker, nöjen och fika. Varje månad. Då kunde jag få lite shoppingångest när jag spontanköpte något dyrt. Utan en tanke på hur jag konstant strösslade iväg pengar på småsaker. Dubbelt onödigt, med andra ord. Idag är jag så extremt medveten om vart varenda krona går att det inte spelar någon roll när någonting väl kostar. Då får det kosta. 


fredag 10 november 2017

Förutbestämda normer

Jag måste säga att det blev intressant respons på mitt förra inlägg om arbetstid. Så pass att jag väljer att viga detta inlägg åt några iakttagelser för att runda av tankegångarna. 

Alla kommentarer var nämligen odelat positiva, även om det nog säger mest om vilka läsare det är som söker sig till den här sortens bloggar. Trots det blev jag aningen förvånad och googlade bara för att se hur tongångarna brukar gå. Det är det oundvikligt att halka in på forumtrådar och fördelen med sådana är att folk är frikostiga med sina åsikter och motiverar dem. 

Det jag uppmärksammade var hur starkt förknippat med lathet och avsaknad av ambitioner allt utom heltid är. Läste kommentarer som "Jaha, du orkar med att ha hästar men inte att jobba?" och (min favorit!) "Man måste anpassa sig till vuxenvärlden". Ojoj, det är helt andra tongångar än i mitt arbetsovilliga kommentarsfält här i bloggen! 

Sammanfattningsvis: enligt dessa trådar ska alla vara styrda av plikt och måsten. Den moraliska skyldigheten att tjäna samhället. Även om de trådstartare som skriver inte nämnt något om att gå på bidrag eller leva att på någon annan så förutsätter de präktiga heltidsrobotarna att så är fallet. Noterade både en och annan som hoppades att deltidsarbetare skulle bli dumpade och få det ensamt och knapert. Kom ihåg nu att detta inte var trådar om hemmafruar som saknar egen försörjning utan om deltidsarbete

En och annan verkar vilja försöka göra det till en generationsfråga. Dvs. ung och bortskämd = lat. Det är förstås mycket svårt för mig att svara på, eftersom jag inte känner särskilt många i den åldersgruppen. De jag känner som jobbar deltid är alla mellan 35-45 år och har förskole- eller skolbarn. Med andra ord känns det omöjligt att det enbart skulle handla om söndercurlade ungdomar.

Det var ju dock intressant att man inte förväntas ta ansvar för sin egen ekonomi och framtid om man valt annat än heltidsarbete. Inte heller förstår jag varför man verkar förutsätta att alla är lågutbildade eller har låglöneyrken. Kollade upp det också och såg att det är tre gånger så vanligt att högutbildade kvinnor arbetar deltid, så där faller den teorin. Och att inte slita ut sig i förtid är väl en anledning i sig om man har man nu har ett tungt slitjobb. 

Människor gör olika livsval. Återigen vill jag poängtera att ett yrkesliv kan vara 35-40 år, kanske t o m längre och då är det konstigt att det förväntas se likadant ut under en så pass lång period. Tänkvärt också att man inte beaktar individuella skillnader såsom lön och hushållets totala inkomster. En högavlönad som jobbar mindre kommer att dra in mer pengar än en lågavlönad som jobbar mer. Det är därför jag menar att man måste se det i ett större perspektiv.

Tänk att andra tror att de vet vad som är bäst för oss. Det borde vara upp till var och en att nöja sig med en sämre standard (om det nu behöver bli det, beroende på lönegrupp). Min poäng med de senaste två inläggen är att belysa hur vi anpassar oss och gör det vi förväntas göra. Det finns så många saker vi gör utan att tänka på det. 

En av de som kommenterade mitt förra inlägg hade en mamma som före sin bortgång sade att hon önskade att hon inte låtit jobbet ta så mycket av hennes tid. Och det sammanfattar väl vad det handlar om rätt bra. 


tisdag 7 november 2017

Den lutherska pliktkänslan och det elaka pensionstrollet

Det här med att leva livet eller spara pengar är något som alltid kommer upp, och en sak jag kommer att tänka på är att resonemanget blir en aningen motsägelsefullt. Den som snålar får höra att man bör sätta guldkant på tillvaron och man ska leva idag för man vet inte vad morgondagen för med sig. Varför spara när man kan bli påkörd av en buss imorgon-argumentet. Då ska vi leva i nuet, men när det gäller arbete ska vi kunna tänka 30-40 år framåt i tiden. Förr skrämde man barn med troll och olika väsen i uppfostringssyfte, idag försöker man kontrollera och skrämma vuxna med hot om minskad pension. 

Om någon vill gå ner i arbetstid ska de skrämmas tillbaka till 40-timmarsveckor för annars kommer trollet att äta upp pensionen. Dessutom anses deltid vara lite fult eftersom man stämplas som lat om man är fullt kapabel att arbeta heltid, men inte vill. 

Man kan ju undra vad som hände med den där bussen helt plötsligt? Den som kan köra över oss när som helst och som är anledningen till att vi ska lära oss leva i nuet. Plötsligt är den parkerad på tryggt avstånd eftersom vi ska styra våra liv efter något som vi inte ens vet om det någonsin kommer att hända. Och plötsligt räknar alla med att bli lika gamla som gubben på yoghurtförpackningen. 

Ska vi eller ska vi inte leva i nuet? Hur ska vi utforma våra liv egentligen? Ska småbarnsföräldrar gå på knäna (man brukar säga att småbarnsåren är livets rusningstid) och samtidigt blicka 40 år framåt i tiden? För en pension som vi inte vet mycket om då långsiktiga prognoser inte är att lita på och slår ofta fel. 

Pensionsargumentet ekar i bakhuvudet. En granne har jobbat 70% under de tio år vi känt varandra och på min arbetsplats finns flera som valt att jobba 75-80%. Staten trycker på med uttalanden att det är kolossalt viktigt att jobba heltid. Det kan tyckas så, men själv vänder jag hellre på det och säger att 40-timmars arbetsvecka är världens största människofälla. Det finns ingenting positivt med dagens fulltid som norm. Jag är för en arbetstidsförkortning som ett medel att bekämpa allt från arbetslöshet till den stressrelaterade ohälsa som dominerar. Vi har allt att vinna på att tänka om och dra ner på takten i samhället. Skolstress och psykisk ohälsa bland barn och ungdomar ökar, och de är trots allt framtidens skattebetalare som är tänkta att säkerställa framgång för Sverige. Man behöver inte vara domedagsprofet för att öppna ögonen och inse verkligheten. 

Nåväl, med risk för anekdotisk bevisföring - om jag utgår från mina bekanta som valt att jobba mindre får jag intrycket att de mår bättre och känner att de hinner med livet. Jag tycker de verkar ha färre sjukdagar och mer energi, större arbetslust och är mer produktiva helt enkelt. Jag upplever dem helt klart lyckligare än många heltidare jag känner som oftast är väldigt trötta och har konstant ångest för allt de inte hinner med. 

Någonting är skevt när vi ska slita ut oss i arbetslivet istället för att anpassa arbetstiden efter egna behov. Livet består av olika faser, men lustigt nog förväntas vi ha en heltidssysselsättning år ut och år in. Är det verkligen bara jag som inser hur rubbat det är? Är man ung och frisk och behöver få ihop pengar till framtiden är det ju perfekt att jobba mycket. Många gånger gör man det också för att det är roligt och kanske för att man inte har så mycket annat man vill lägga tid på. Men jag ser verkligen inte vitsen med att arbeta heltid hela livet. 

Självklart bör man göra en pensionsprognos och hålla koll på vad saker innebär ekonomiskt, men är det verkligen vår livsuppgift att offra vår hälsa och tid på att alltid sätta jobbet först? 


Människan offrar hälsan för att tjäna pengar, sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan/Dalai Lama

torsdag 2 november 2017

Om jag hade råd

Fick en förfrågan bland kommentarerna om att göra ett inlägg om vad jag skulle göra vid en storvinst. Först måste jag säga att jag älskar när ni kommer med önskemål om inlägg och förslag vad ni vill läsa om. Fortsätt gärna med det! 

Jag vet att inte alla uppskattar att höra om andras drömmar och jag kan själv känna hur jag tappar intresset när någon ska berätta vad de drömt om på natten. Det är hemskt att säga, med det är så otroligt ointressant. Och det sagt av en person som älskar att lyssna på till synes ganska ointressanta vardagsbetraktelser och små händelser som egentligen inte betyder så mycket. Älskar att höra om hur folk lever sina liv, men vad de drömt - nej. Helst inte.

Med det sagt ska jag försöka besvara frågan utan att tråka ihjäl någon stackars läsare. Sådana här önskeplaner kan naturligtvis se olika ut under olika perioder. Ena dagen vill jag flytta till solen och värmen, nästa dag vill jag bo på en gård där jag kan ha en massa djur och odla tomater. Men de senaste åren har jag haft en återkommande och väldigt stark önskedröm om att starta en verksamhet för fattigpensionärer. En grupp som jag verkligen ömmar för och som kommit i kläm ordentligt i vårt samhälle. 

Jag vet precis hur jag skulle vilja göra! Jag skulle köpa en herrgård eller liknande och inreda den till min drömbostad. En rejäl slant skulle faktiskt läggas på att skapa inbjudande lyx. En del av godset skulle hållas helt privat, till exempel ett övre våningsplan. Dit har bara familjen tillträde och där bor vi. Men storkök, matsal och sällskapsytor på nedervåningen ska alltså användas till den här verksamheten. Jag kan till exempel tänka mig att driva soppkök två vardagar i veckan, men istället för soppa serveras en riktig braklunch. Vällagad och god husmanskost med många tillbehör. Alltid nybakat bröd, salladsbord och dessertbord. Tanken är att gamlingarna ska rulla därifrån :) 

Utöver lunch skulle jag även bedriva övernattningar på helger. Kanske lördag lunch till söndag lunch. Jag vill ha ett par gästrum i huvudbyggnaden, men även en eller två gästhus på gården. Syftet skulle vara att skämma bort de äldre. Jag skulle ha tät kontakt med organisationer som Frälsningsarmén och liknande för att sprida ordet. Man ska på ett enkelt och okomplicerat sätt kunna söka för att få komma som lunch- eller helggäst. De kriterier jag tänker mig är att man hör till kategorin fattigpensionär och sittandes ensam. Det är dessa människor jag vill skämma bort ordentligt. Vistelsen ska kännas femstjärnig men ändå hemtrevlig. Gästrummen ska vara mysiga och ombonade med färska blommor, ett par aktuella tidskrifter och en välfylld fruktskål. Och en liten korg med choklad, kex och salta snacks. Allt det där man kanske fått välja bort i vardagen för att pensionen inte räcker. I badrummen ska det finnas ett generöst utbud av hygienartiklar och fluffiga handdukar. Man ska inte behöva släpa med något annat än kläder och mediciner. Och när man åker hem får man givetvis ta med sig tidningar och de godsaker man inte orkat äta upp.

Man kan även söka som volontär. Och då vänder jag mig också till pensionärer som uppfyller samma kriterier som gästerna, men som kan tänka sig att hjälpa ett par timmar. Man får ingen lön, men deltar i gemenskap och måltider tillsammans med gästerna. Räcker mina pengar till kan jag tänka mig att volontärer belönas med ett par matkassar hemkörda. Genom ett volontärsystem kan fler få chansen att vara med. Jag skulle inte vilja ha för stora grupper utan kanske 5-6 personer per helg, så att det hålls familjärt och att man känner att man hinner ge varje gäst tillräckligt med uppmärksamhet. 

Drömmen vore att göra det här till något känt och populärt så att människor vill ställa upp eller skänka saker för att hjälpa till. Jag skulle vilja ha olika teman och kunna bjuda på små överraskningar. Det kan vara vad som helst: intressanta föreläsningar, skönhetsvård (att någon kommer och ger de äldre manikyr eller pedikyr) eller en trubadur som underhåller efter maten. Jag kan tänka mig att mindre barngrupper som dagmammegrupper kan komma på besök och sjunga för de äldre på "soppköksdagarna". Så kan man avsluta med gemensam fika eller kanske korvgrillning ute när vädret tillåter. Tänk er vid Lucia eller andra högtider, vilken upplevelse det skulle bli!

En annan sak jag verkligen skulle lägga krut på är just dekorationer efter årstid och tema. Det ska vara en riktig wow-upplevelse att komma dit under påsk, advent, Lucia osv. 

Det finns ingen hejd på vad man kan göra. 
Både jag och min man skulle jobba med verksamheten. Barnen skulle få vara med i den mån de har lust och tid. Det är därför en del av bostaden skulle hållas helt för privat bruk, så att de ska känna att de kan välja och leva sina liv med kompisar och läxor utan att bli störda. Men de skulle också vara vana vid att komma hem och höra sorlet av en grupp äldre som mumsar i sig mat, pratar och umgås i matsalen. Gästerna ska ju inte komma bara för att bli mätta utan också för den sociala biten, att få träffa andra och inte bara sitta hemma. 

Jag skulle älska att ägna mitt liv åt detta och det skulle skänka så mycket glädje och mening. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer tillfredsställande. Det här scenariot utgår från en riktig storvinst (personen bakom kommentaren hade en vinst på 140 miljoner som förslag), och det skulle naturligtvis inte vara genomförbart annars. 

Vad skulle ni göra för 140 miljoner?