Jag vet inte riktigt varför jag berättar det här. Det har ingen koppling alls till dagens händelse men ändå var boken den minnesbild som spontant ploppade upp i minnet när jag satt och funderade lite över min rubrik likasinnad. Minnet är en märklig funktion.
På mitt jobb finns det anställda på andra avdelningar än min egen. Vi ses inte så ofta men idag träffade jag två av dem. De är 20-någonting, en av dem bor fortfarande hemma och vi befinner oss naturligtvis ljusår ifrån varandra på alla nivåer i livet. Jag kommer bra överens med dem och vi kan prata och skämta men som sagt, vi lever olika liv. Alla killarna som jobbar på den avdelningen är för övrigt partyglada och lever en slösaktig livsstil. De flesta är unga och låter pengarna rulla. Särskilt eftersom några av dem fortfarande bor hemma och på sin höjd betalar en symbolisk summa, vilket betyder att det blir en hel del fickpengar över på en heltidslön.
Under fredagsfikat var vi ett par stycken som började prata lägenhetsköp. En av killarna letar ny lägenhet tillsammans med sin sambo, de vill bo större. Under samtalet visade det sig att han inte sparat en enda krona till bostadsköpet. Då öppnar min andra 20-nånting vän munnen och berättar att han, sedan han börjat jobba, sparat ihop flera hundratusen kronor till ett framtida lägenhetsköp. Rätt mycket stålar för en vanlig löntagare i den åldern. Det blir alldeles tyst en liten stund. Alla begrundar detta och man riktigt hör räkneverken jobba. Någon säger - Men...du måste ha sparat nästan allt du tjänar? 20-nånting svarar glatt - Ja, jag är helt ofattbart snål. Köper aldrig någonting. Kläder och sådant får jag ändå i julklapp.
Jag såg förvåningen i deras ansikten, de kunde verkligen inte förstå sin kollegas val. Alla var paffa. Utom jag, som förstod precis. Märkligt nog så tog ingen upp de klassiska motargumenten eller började tjata om att man måste leva också (ni vet, unna sig!). Jag tror att det beror på att personen är så trygg i sig själv och orubblig i sin ståndpunkt när det gäller sparandet.
Vi har jobbat i samma företag i mer än två år men jag hade ingen aning om att jag inte var den enda hårdspararen. Där ser man. När man minst anar det så möter man någon som talar samma språk.