Ge i gengäld

Det är lustigt hur det kan vara. 

Att utmana normer provocerar. Och när jag skriver normer fokuserar jag på sociala normer kring konsumtion och värderingar om arbete. Om det skulle man kunna skriva hur mycket som helst. Det som verkligen får igång människor är när de får höra att vi valt bort bil. Men det har jag redan bloggat om tidigare och ärligt talat förstår jag inte hur det kan uppfattas som en så stor grej. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått förklara hur vi lyckas få hem mat från mataffären. Kan till och med se ett underhållningsvärde i att folk inte hade kunnat se mer förvånade ut om jag sade att vi levde i en lerhydda i skogen. 

Naturligtvis är det en del som blir lite rubbade i sina banor av våra semestrar också. Framför allt då lånehuset. Främst för att de tycker att det är jättekonstigt att någon väljer att låna ut sitt hus till en hel familj med hund. Det händer att folk snärjer in sig i ännu märkligare tankegångar och jag vill dela med mig av hur det kan låta. Jag sprang nämligen in i en bekant när jag var ute med hunden. Vi pratade om att min man var ute i skärgården och hjälpte några vi känner att snickra lite och fixa i ordning inför säsongen. Nyfiket frågade hon om han får betalt för att göra det. Jag skämtade om att han nog gärna hade betalat för att få stå där med bar överkropp i solen och känna sig händig, men det märktes att hon tyckte att han blev utnyttjad som gratis arbetskraft. Att han fått flera dagar i härlig skärgårdsmiljö med havsutsikt från fönstret och en hel del båtturer verkade inte spela någon roll.   

Lustigt nog var det samma person som förra sommaren på ett mycket inlindat sätt antydde att vi drar fördel av vår bekantskapskrets. Underförstått att de borde tycka att vi inte har så mycket att erbjuda i gengäld (eftersom vi saknar lantställe, bil och båt). Jag kan inte vara säker men det lät definitivt som att det fanns ett stråk av avund i det hon sade, något missunnsamt. Och det stämmer ju att vi är privilegierade med att ha välbeställda vänner som gärna delar med sig och bemöter oss med generositet och välvilja. Alla har inte de kontakterna. 

Alltså blir det lite fel hur man än gör. Ena gången utnyttjar vi vår bekantskapskrets och andra gången blir vi utnyttjade som gratis arbetskraft. Det blir fånigt. Givetvis behöver man inte bry sig om vad andra tycker och det här är absolut inget gnällinlägg, utan bara ett konstaterande att en del har svårt för vår avvikande livsstil. Jag kan också se att det är en ensidig bild som kommer fram och som utelämnar en hel del. Naturligtvis skulle vi aldrig våldgästa någons lantställe och fälla ut solstolarna på bästa platsen i trädgården i väntan på att bli serverade mat och bäddade sängar. Det finns så många sätt att erbjuda något i gengäld. Istället kan jag passa deras hund när de reser bort så att de slipper sätta den på ett dyrt hundpensionat. Eller så kan man hjälpa till att bygga staket eller måla uthus. Det viktiga är att relationer bygger på ömsesidighet, ett givade och ett tagande. Det finns en anledning till att vi blir tillfrågade år efter år och det handlar nog mycket om att vi är noga med att göra rätt för oss. Aldrig komma tomhänta, aldrig snylta, alltid utgå från att man delar på matkostnader och hushållssysslorna om man ska vara där tillsammans. Städa och göra snyggt efter sig. Det är de små detaljerna som gör det. Dessutom tycker jag att det mysigaste är när matlagningen blir en social och härlig umgängesform. När vi åker med Inredaren och hennes familj till deras lantställe är det tiden i köket vi längtar mest efter. När alla hjälps åt och samarbetar. 

Det som sticker i ögonen på folk är ju inte själva huset vi får låna, utan att just vi som inte lägger pengar på sådant ändå blir inbjudna och får tillgång till den livsstil som vi själva valt bort. Därutöver strider det kanske mot deras tes att lika barn leka bäst. 

Kan snart kalla mig hushållscoachen

Knappt har vi hunnit lära känna vår nya stavmixer förrän det var dags för nästa hushållshjälp att flytta in. Så här mycket har vi inte sprungit i elektronikbutiker på flera år. 

Eftersom jag är ett offer av min tid så bryr jag mig något så när om hur saker ser ut. I alla fall om de ska stå framme. Även om jag säkert får minuspoäng från landets snålsparare för det här erkännandet så vill jag faktiskt inte ha en ful kaffebryggare eller brödrost. Men detta kompenserar jag genom att inte bry mig ett skvatt om hur andra hushållsprylar ser ut. Det saknar helt betydelse vilket märke det är, eller vilken färg. Bara det är bra kvalitet, eftersom jag avskyr skräpprodukter. 

Dessutom har jag redan lång innan jag blev hårdsparare varit lite snål på området. Jag gillar inte att lägga pengar på prylar som hårtork, elvisp, strykjärn eller liknande. Saker som brukar ingå i ett vanligt hushåll men som oftast inte används dagligen. Istället har jag passat på att önska mig sådant när jag fyller år eller får chansen av någon annan anledning. Så min plattång har jag fått från en släkting och elvispen av en annan. Och då får jag leva med att det inte blir någon frän elvisp från Dualit i krom utan en vit totalt designbefriad sak. Men hemmet blir fyllt med sådant vi behöver utan kostnad och det är huvudsaken. 

Inte byter vi ut något för skojs skull heller. Ett byte sker först när något gått sönder. Den här gången handlade det om vårt strykjärn. Det var ett strykjärn med elsladd och inte ett sådant som man värmde på järnspisen så jag kanske inte ärvt det av min mormorsmor, men modernt kunde man verkligen inte beskylla det för att vara. Men ingen av oss minns när vi fick det eller hur det hamnade hos oss. Och för några veckor sedan började det krångla. Det gick inte längre att reglera temperaturen utan var brännhett hela tiden. Inget att stryka silkeskläder med direkt. Jag blev nervös när det blev så väldigt varmt och bestämde mig för att inte använda det mer. Hade det varit ett nyare strykjärn så hade jag förmodligen undersökt möjligheten att få det lagat, men nu var det så pass ålderstiget att det kändes totalt ovärt besväret. 

Tyvärr är det alldeles för lång tid kvar till någon lämplig födelsedag eller annat tillfälle då vi skulle kunna önska oss ett strykjärn. Jag insåg att vi lär behöva köpa det själva, särskilt nu när det är sommar och det är då vi oftast är i behov av ett. Vid det här laget vet ni ju hur min man fungerar, han vill gärna lägga ner tid och energi på att googla bäst-i-test och jämföra priser till förbannelse. Jag brukar vara tålmodig och låta honom hållas, men problemet var att han hade fullt upp med sitt arbete och sköt upp det hela tiden. Det gick ett par veckor, men som tur är använder vi sällan kläder som behöver strykas. Ytterligare en vecka passerade, och plötsligt fick vi en inbjudan till middag. Vi insåg att vi behövde stryka men löste det genom att låna grannens strykjärn.

Dagarna går. Vi glömmer att vi behöver ett strykjärn. Tills nästa sak dyker upp, som vi behöver strukna kläder till. Den här gången är grannen bortrest på semester och jag har inga planer på att ringa på några andra dörrar. Istället googlar vi och hittar ett lämpligt strykjärn. Någon slags kampanjvara på ett stort elvaruhus. Så vi rusar dit - tre timmar innan vi ska bort - för att skaffa det här strykjärnet. Men naturligtvis finns det inte. Det är så typiskt dessa elkedjor och deras lockkampanjer. Istället finns det en hel radda andra strykjärn, från 69 kr (!)

Vi köpte ett för ca 600 kr. Vi byter upp oss vilket vi än väljer och med tanke på att vi stryker högst två gånger i månaden behöver vi inte överdriva. Strykjärnet var skitfult men jag bryr mig inte. Det är ju inte så att jag tänker bjuda hem mina kompisar för att de ska komma och beundra det.  

Jag vet att det finns många billigare strykjärn, som säkert fungerar alldeles utmärkt. Tyvärr hamnade vi i tidsbrist denna gång, vilket är sämsta möjliga när det gäller att vara ekonomismart. Hade vi tagit tag i det i tid hade vi kunnat beställa ett på nätet eller åka runt. Nu får vi leva med vårt fula strykjärn. Men jag tröstar mig med tanken på att jag åtminstone aldrig betalat för ett strykjärn tidigare. 

Nu har vi gått från typ det här...

...till något i den här stilen.
Obs! Inte så här snyggt.

Ibland måste man välja

Jag var väldigt glad över mitt långväga besök och det enda smolket i bägaren var vädret. Regn och kyla nästan varje dag. Naturligtvis vände det och blev härlig sommar så fort hon åkt härifrån, så typiskt. 

När jag läste era kommentarer så var det en detalj som särskilt väckte intresse. Det var en annan ekonomibloggare, Snålgrisen, som påpekade att alla jobb inte tillåter att man jobbar "när man vill". Han lyfte fram sitt eget yrke inom IT-branschen som exempel. Det har han naturligtvis alldeles rätt i men två aspekter som jag särskilt skulle vilja lyfta fram är att downshifting är just downshifting och att man kanske måste bestämma sig. Som i så många andra lägen kan man inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Jag har enkelheten och frihet som mål och i den bilden ryms ingen hårt krävande arbetsplats där jag förväntas alltid visa framfötterna. Det är tvärtom det jag vill röra mig bort från. Jag återkommer till det lite längre fram i inlägget men först vill jag berätta hur mina vänner försörjer sig. 

Mannen är konstnär och säljer sin konst, tar småjobb som snickare och hjälper till på fiskebåtar (det sistnämnda är egentligen mer hans stora hobby, men ger dessutom mat på bordet i dubbel bemärkelse). Han är utåtriktad, händig och flexibel och blir därför också erbjuden jobb. Tänker mig också att det kan råda en annan mentalitet bland amerikaner som lever strandnära liv, att livet inte förväntas vara lika inrutat som här i Sverige. 

Hon har en profession och är utbildad inom tekniksektorn, vilket gör hennes yrkesmöjligheter mer begränsade. I alla fall om hon vill fortsätta lyfta de stora pengarna. Hon har inte hunnit flaxa omkring så mycket heller, utan arbetade först på det globala företag som förde henne till Amerikat. Sedan tog hon ett helt års time-out innan hon sökte nytt jobb där hon stannade ett halvår. När hon sagt upp sig passade de på att flytta från västkusten till östkusten. Därför tror hon inte att uppsägningen kommer att ligga henne i fatet, inte när de valde att förflytta sig i samma veva som hon slutade sin anställning. 

Det jag också lagt märke till är hur mån hon är om att vårda sina relationer. 

Under Sverigebesöket lade hon ner en omfattande tid på att besöka sin gamla arbetsplats, luncha och sitta i möten med tidigare chefer och beslutsfattare på företaget. Mån om att hålla dörren öppen för framtiden. Hon är smart och taktisk. På samma sätt håller hon sina referenser uppdaterade och kan vid behov återanvända dem. Hon kommer från ett företag med förgreningar över hela världen och har därmed valt att röra sig på en global och rörlig arbetsmarknad. 

Något som inte alls hade fungerat för mig och mitt yrke. 

Men då får man tänka om. Numera är det vanligt att folk sadlar om och plötsligt gör något helt nytt. Sedan får man kanske tänka så här också, att välja bort karriär är just vad det låter som - att välja bort karriär. Då kanske man istället accepterar helt andra slags arbeten för att ha en extra inkomstkälla. Ungefär som när jag studerade och tillbringade varenda skollov med att jobba extra i en matbutik på den ort där min familj har fritidshus. Där var de alltid i behov av extra personal runt jul, påsk och när ordinarie personal skulle ha semester på sommaren. Det var riktigt bra betalt med ob och storhelgstillägg så jag passade alltid på att tacka ja till så många timmar som möjligt. 

Avslutningsvis tillbaka till min kompis i USA. I deras budget ryms inga stora utsvävningar. Men de känner inte heller behovet att göra en massa kostsamma saker eftersom de bor precis vid stranden och trivs med den okomplicerade livsstil det innebär. Det är billigt att leva där. De äter väldigt hälsosamt, gillar att laga mat och maten är mycket billigare än i Sverige. Det är soligt varje dag året om och dagmedeltemperaturen ligger på runt 30 grader så de behöver inte särskilt mycket kläder. 

Sverige är dyrt och klimatet gör att vi tvingas till kostsamma aktiviteter om vi vill umgås utanför hemmet under större delen av året. Tänk er om vi skulle ha varm sommar året om, vilken skillnad i utflykter och aktiviteter det skulle innebära. 

Positiv pepp

Hej och hå, vilken intensiv och glädjefylld vecka jag har bakom mig. Jag har haft besök från andra sidan Atlanten och då blev det genast ett annat tempo än det jag vant mig vid.

Ungefär vid den här tiden i fjol skrev jag ett inlägg om en kompis som flyttat till USA och gjort en helomvändning från resultatinriktad karriärkvinna till dagdrivare i flip-flops. Jag kan inte nog betona vilken förändring hon genomgått de senaste åren och hon är den sista man förväntar sig lalla runt på stranden i slitna jeansshorts utan några planer för morgondagen. Snarare är hon själva sinnebilden för kvinnor som sätter karriären främst: sval och elegant, barnlös och vältrimmad med glänsande hår och välmanikyrerade naglar. Det är bara så fascinerande. 

Nu har det gått ett helt år sedan förra besöket och den här gången kom hon ensam. Hennes man stannade hemma och jobbade. Båda jobbar periodvis, när något dyker upp eller de känner att de vill fylla på depåerna. Min kompis jobbade inte på ett helt år, och skaffade sedan ett nytt jobb där hon stannade i ett par månader och sparade så mycket pengar som möjligt. Det var ett väldigt välbetalt jobb inom samma affärsområde som tidigare och hennes kompetens är efterfrågad. Nu har hon slutat jobba igen, och har inga nya planer för framtiden.  

Ni kanske kan tänka er den välgörande effekten? Det är som att få en stor dos antidepressiva i mänsklig form. Jag tycker väldigt mycket om henne och vi har roligt tillsammans, men att därtill ha någon att prata livsstil med på den här nivån är ju som honung på mackan! Hon och hennes man är de enda jag känner som lever en alternativ livsstil (i den bemärkelsen att de inte följer mallen med fasta arbeten och trygga arbetssituationer). Många av våra samtal kretsar kring detta, då jag är nyfiken och hon gärna berättar eftersom hon blir glad över intresset jag visar. 

Det har varit själsligt välgörande på så många sätt. Framför allt för att jag behövde dela tankar och åsikter med en likasinnad, och för att hon utstrålar positiv energi och livsglädje. När hon bodde i Sverige hade hon själv långa och svåra sjukperioder med led- och muskelvärk, magproblem och matintolerans men allt sådant är som bortblåst sedan hon slutade stressa och pressa sig själv. Så hennes berättelse stödjer bara min teori om att vi hetsar oss sjuka. 

Naturligtvis menar jag inte att vi alla ska säga upp oss och hänga vid Flamingo beach hela dagarna. Men man får kanske en tankeställare om vad man värdesätter i livet, och hur mycket vi faktiskt offrar för att vara en del av konsumtionshetsen. 

Den finns på riktigt, Flamingo Beach

Om någon vill läsa inlägget från i fjol så hittar ni det här: vändande vindar