onsdag 4 april 2018

Eget eller andras ansvar (- fortsättning)

Hoppas att ni alla haft en fin påsk!
Ledsen för bloggtystnad men vi åkte bort över påsken. Vi åkte med Inredaren och hennes familj till deras lantställe. Kan ni förstå hur härligt det var? Ett jättemysigt ställe och det ligger verkligen ute på landet med åkrar och betesmarker runt huset. Det var så välgörande att andas in den friska luften och värma fötterna framför brasan på kvällarna. 

Men det spelar ingen roll att man bara vilar därute, jag var fullständigt uttröttad när jag kom hem och däckade totalt. Har man inte själv varit stressjuk är det nog omöjlig att föreställa sig hur det är. Efter min hemkomst har jag varit sängliggandes i två dygn och bara sovit. Med värk i kroppen och den här förlamande tröttheten som jag avskyr så mycket. Jag tycker att det är så svårt det här, vissa dagar kan jag må ganska bra. Särskilt om jag haft lugn och ro omkring mig, fått vila och sova. Och vad händer då? Jo, jag får för mig att jag orkar göra saker och vara social. Tyvärr är det lätt hänt att man tror att man orkar mer än vad man gör. Särskilt när det är saker man ser fram emot, som egentligen inte kräver någon ansträngning. Men det kommer alltid bakslag. Jag vill så mycket men orkar så lite. Jag har alltid trott att det är en myt men har insett att det är högst verkligt. 

Men nog gnällt om det nu. Istället tänker jag avsluta den senaste tidens temainlägg (om hur vissa människor bara verkar råka ut för en massa tråkigheter) genom att berätta om Anne, 65, som fastnat i Kenya utan möjlighet att ta sig hem till Sverige igen. Expressen har gjort ett reportage om Anne, men som så många gånger förr lämnas en hel del frågor obesvarade. 

Jag har plockat ut russinen ur kakan åt er:

"Anne reste från Skåne till Kenya där hon träffat en man."
Var träffade hon en man? Hur? På Facebook? Eller har de verkligen träffats i verkligheten? Redan här börjar man ana en flock ugglor i mossen. 

"I Kenya fick hon ekonomiska problem, bland annat därför att sjukpensionen inte kom in på kontot på grund av ett adresstrul hemma i Sverige."
Bland annat? Vilka andra ekonomiska problem drabbade henne och varför tas de problemen inte upp i artikeln? De verkar ju rätt avgörande med tanke på att hon sitter fast i Kenya utan möjligheter att ta sig hem. Och var är hennes sjukpension för hela den här tiden? Gick den bara upp i blotta intet på grund av adresstrul - och vad var det för adresstrul?

"Svenska ambassaden i Nairobi hänvisade först till släktingar hemma i Sverige. Men dem har Anne ingen kontakt med."
Har hon ingen kontakt med någon? Inte en enda anhörig? Inte en enda som kan tänka sig att hjälpa henne, inte ens nu när hon befinner sig i en prekär knipa?

"Anne har inte ens 10 kr till mat. Pengarna är slut, hon är sjuk och behöver vård. Men passet lämnade hon i pant till en långivare."   
Var får hon mat ifrån då? Och den nya kärleken - var tog han vägen? 

Jag misstänker att hon blivit sol-och-vårad av en dejtingbedragare och kärlekskrankt sprungit rakt i fällan. Frågan är om den kenyanska Casanovan lyckats komma åt alla hennes pengar eller om hon åkte dit barskrapad, utan sparpengar, och förlitade sig helt på sjukpensionen?

Det är naturligtvis synd om henne oavsett, men i artikeln saknas i stort sett all information om vad som egentligen har hänt. "Jag måste få hjälp" säger Anne. Återigen förlitar vi oss på att staten ska gripa in, även när vi ställt till det för oss rejält. 


Artikeln i sin helhet hittar ni här:
Annes kärlekssemester blev katastrof




40 kommentarer:

  1. Hoppas verkligen du mår bättre snart. Har du och din läkare pratat om det kan vara ME. https://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/MECFS/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Nej, vi har inte diskuterat ME. Och vad jag har förstått så fungerar det som en slags slaskdiagnos, en diagnos som inte leder vidare någonstans. Men det är anmärkningsvärt många som tar upp ME med mig, förmodligen pga den senaste tidens uppmärksamhet i medierna.

      Men det är ju så här med trötthetssjukdomar att samma symptom dyker upp med nya namn hela tiden. Nervsvaghet, utbränd, kultursjukan, yuppiesjukan och nu ska det kallas utmattningssyndrom. De individuella skillnaderna kan vara stora, men gemensamt är att alla handlar om att fullt friska människor slås ut och drabbas av "kronisk trötthet" med allt vad det kan innebära. Så för mig är inte diagnosen viktig, utan att det går att behandla.

      Radera
    2. Jag är så exalterad att min man är tillbaka efter att han har lämnat mig för en annan kvinna. Min man och jag har varit gift i ca 7 år nu. Vi är lyckligtvis gift med två barn, en pojke och en tjej. 3 månader sedan började jag märka något konstigt beteende från honom och några veckor senare fick jag reda på att min man ser någon. Han började komma hem sent från jobbet, han bryr sig knappast om mig eller barnen, Ibland går han ut och kommer inte ens tillbaka hem i ungefär 2-3 dagar. Jag gjorde allt jag kunde för att rätta till detta problem men allt till ingen nytta. Jag blev mycket orolig och behövde hjälp. När jag surfar på internet en dag kom jag över en webbplats som föreslog att Dr OGUNDU kan hjälpa till att lösa äktenskapsproblem, återställa brutna relationer och så vidare. Så jag kände att jag borde ge det ett försök. Jag kontaktade honom och berättade för mina problem och han berättade för mig vad jag skulle göra och det gjorde jag och han gjorde en stavning för mig. 24 timmar senare kom min man till mig och ber om ursäkt för de fel han gjorde och lovar att aldrig göra det igen. Ända sedan dess har allt återgått till det normala. Jag och min familj lever tillsammans lyckligt igen. Allt tack till Dr OGUNDU. Om du har något problem kontakta honom och jag garanterar dig att han hjälper dig. Han kommer inte att göra dig besviken. Maila honom på: {drogunduspellcaster@gmail.com}
      1. Ta med din pojkvän tillbaka
      2. Ta med din man tillbaka
      3. Ta med din fru tillbaka
      4. Ta med din flickvän tillbaka
      5. Vinn lotteri
      6. Främjande på kontor
      7. hjälpa dig att bli gravid om du letar efter livmoderns frukt
      8. Fullständig bot av någon form av sjukdom
      9. äktenskapsengagemang och så många fler.

      Radera
  2. Hej,
    När jag läser om hur du mår efter att ha varit social så känner jag igen mig till punkt och pricka. Jag kan känna så fortfarande och är därför lite av en ensamvarg privat. Jag har alltid varit otroligt social och utåtriktad och det tömmer mig helt på energi nu för tiden. Ta hand om dig själv och vila, vila, vila. Det kan vara hjärntrötthet det handlar om.

    Jag skickar värma hälsningar och energi!
    Kram, Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för omtanken. Vad jag vet har jag inte haft någon skada eller påverkan på hjärnan men jag antar att liknande symtom kan komma från långvarig stress och traumatiska livshändelser - som i mitt fall. P

      recis som du har jag varit en väldigt social och aktiv person och då är det kanske extra svårt när ens personliga livsrum krymper så mycket. Jag VILL orka träffas, umgås och se annat än väggarna här hemma men det blir som en baksmälla efteråt. Och då blir jag alltid lite deppig. Kanske mest för att jag inte känner igen mig i allt det här, vem jag blivit och hur begränsande det är.

      Men än en gång, tack för vänligheten. Den värmer!

      Radera
  3. Kul med ett nytt inlägg. Alltid efterlängtat! Hoppas du mår bättre snart. Har ingen egen erfarenhet av utmattning (mer än den som kommer av småbarn, hem, jobb och pendling haha), men önskar att du kan få den hjälp du behöver för att komma på fötter igen. Hälsningar Sara, trogen läsare

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sara! Jag förstår precis vad du menar med småbarnslivet och allt som hör till det. Minns att jag höll på att somna med huvudet i tallriken vid middagsbordet mer än en gång, haha.

      Jag får jättebra hjälp och har fått allt från att träna avslappning till lätthypnos och samtalsterapi. Så det handlar bara om att sjukdomen byggs upp långsamt och att det tar tid att läka. Jag vill inget hellre än att komma tillbaka.

      Radera
  4. All kärlek till dig. Lova att du bara är snäll mot dig själv i det här. Att du ger dig själv varma stolta klappar på axeln även de sämsta dagarna.

    Ja Anne i Kenya. Tuff skit. Det kan ju vara så att artikeln är slarvigt skriven och att det är många giltiga skäl som lett fram till nuvarande situation. Men det egna ansvaret är svårt att bortse från. Man bör nog säkerställa/dubbelkolla/ha backuper innan man drar i väg på äventyr av det slaget. Men vem är jag att tycka egentligen, min äventyrlighet sträcker sig till att tälta på tomten om sommaren eller skippa säkerhetskissningen innan jag drar på ICA maxi..
    God återhämtning fincoachen
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det bästa Morsan <3
      Jag trodde aldrig att det här skulle hända mig. Jag är den TYPISKA duktiga flickan som strävar efter perfektion på alla plan och aldrig någonsin visat svaghet. För mig är det här det största nederlaget av alla så jag är oerhört kass på att ge mig själv några varma stolta klappar. Tvärtom har ett oerhört självförakt växt fram. Men oroa dig inte, jag får bra hjälp med självbilden och självkänslan och börjar så smått inse att det inte är svagt att be om hjälp (snarare krävs en enorm styrka).

      Jag vet att jag har mig själv att skylla i mycket av det som förde mig hit, men nu kommer jag att gottgöra mig själv för all framtid. Jag börjar bli kompis med mig själv, så där på riktigt.

      Radera
    2. Lägg självföraktet i en skål, snorta några Calisi-bakterier (vinterkräksjukan). Invänta effekt, huka över skålen och spraya det som kommer över självföraktet. Självförakt ska behandlas som det förtjänar.

      Tänk om man kunde åka på en ”älska dig själv-resort” en vecka. (En där man får dricka vin). Och så komma hem som en upplyst fridfull människa ut i minsta por. Det vore något. Under tiden har dessutom en god fe fyllt på kontot med cirka 20 miljoner kronor. Så man kan frivilligarbeta för goda saker. Det är min lördagsönskan till oss båda. I det här huset ligger maken däckad, barnet halvkrassligt, jag för krasslig för den där lätta joggen jag sett fram emot. Men huset är varmt, jag har roliga saker att laga upp i kylen och jag är ganska glad och hoppfull fast vi är ganska panka just nu. Maken sjukskriven sedan många månader och jag hamnat lite snett i företaget denna månad. Tack och lov för tidigare sparsamhet och växande ”det löser sig” mindset. Vi har det riktigt bra men det vore roligt med fen..
      Morsan

      Radera
    3. Haha, jag måste säga att jag älskar ditt pepptalk <3 Hoppas ni mår bättre nu och är på benen. Din make kanske behöver mer tid på sig förstår jag, men ni andra krasslisar. Jag brukar också rabbla upp positiva saker för att höja livsglädjen. Funkar förvånansvärt bra!! Bara tanken på att man förr i Fattigsverige fick nöja sig med barkbröd och kaffesurrogat gör en ju oändligt tacksam över nutida vardagslyx.

      Radera
  5. Hoppas att du hittar energi igen. Jag känner igen mycket av det du skriver, och det är så frustrerande- vad är min energi? Hur kan jag ta det lugnt och ändå vara helt orkeslös? Sen får jag ett energipåslag som inte går att hejda, går en mil, bjuder hem folk på middag eller bakar 4 sorters bröd på ett par timmar och mår jättebra...obalans..
    Till artikeln, har inte läst den men av vad du skrivit är det bara tragiskt. Vet att svenska myndigheters system ofta inte är anpassade efter långa adresser som det ofta är utomlands och det kan förklara adressstrulet, utbetalningarna går tillbaka till Sverige och det hela kan ta lite tid. Att hon saknar kontakt med sin familj kan ju förklara hur hon ger sig iväg till ett nytt land och en möjlighet till lite kärlek o gemenskap. Kanske är hon en väldigt ensam människa. Oerhört tragiskt...Inte något som de flesta av oss skulle göra men varje liv och situation är unik..sorglig historia..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns absolut en tragik i detta, i människans desperata jakt efter kärlek, mening och lycka. Man ska inte sätta sig på höga hästar utan förstå att andras liv ser annorlunda ut. Det var aldrig min mening att låta nedlåtande och jag trodde inte att inlägget skulle läsas så. Men jag tycks helt klart ha utvecklat ett osunt intresse för andras livsöden.

      När det gäller energin, eller snarare bristen på energi så börjar jag förstå hur det hänger ihop. För stunden kan man känna sig helt frisk och normal och det är därför man tar ut sig (med lång återhämtning som följd). Det gäller att ha insikt och försöka hushålla med den lilla energi som finns. Jag börjar äntligen fatta det nu efter några rejäla bakslag.

      Radera
  6. Vad gör det inte med en människa, när längtan efter kärlek och tillhörighet sätter in stöten. Hon kanske aldrig riktigt har fått uppleva att höra till och få kärlek, eller att det var alltför länge sedan. Törsten blev för stor och vettet försvann. Hoppet är det sista som överger människan sägs det ju. Innan muren föll i öst eller precis i samma veva for jag till Sofia för att hälsa på en man som jag året innan fallit huvudstupa pladask för. Det var studentuppror och ganska oroligt överhuvudtaget. Eftersom jag hade smitit från mitt hotell, så uridiotiskt i en totalitär stat, vi hade snart hemliga polisen vankande utanför lägenheten. Fick dra iväg hals över huvudet, glad att jag kom hem. Men hur tokig får man bli när man är kär?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delar med dig. Jag hade stor behållning av din berättelse och och vad vore livet utan dessa kärlekshistorier? Våra bästa paradhistorier brukar ju också vara de där vi gjort bort oss eller varit i knipa. Men de blir inte en bra historia förrän vi med säkerhet vet att det slutar lyckligt och bra.

      Radera
  7. Intressant textanalys! Som vanligt i den här typen av tycka-synd-om-artiklar är det som inte skrivs det mest intressanta. Omöjligt att veta om fakta utelämnats för att de inte passar in i den känsla man vill förmedla eller för att journalisten inte orkat göra sitt jobb. Ofta går de nog hand i hand - "Never let the truth get in the way of a good story".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, du tolkade det precis som jag menade det. I det här fallet tror jag att man valde att göra en story av något som egentligen inte tål en närmare granskning. Av just den anledning du nämner.

      Radera
  8. Blev jättepaff över att du Snålcoachen skriver den här typen av inlägg. Trodde inte du orkade lägga energi på att klaga på hur folk beter sig så länge de inte befinner sig i din direkta närhet och skriver det lite ur en humoristisk synvinkel. Men du kanske påverkas av blogggrannar som ägnar omåttligt mycket energi åt sådant här. Börjar tröttna på allt klagande och all ilska över dumma människor. Nå, får sluta läsa bara. Första inlägget någonsin från Snålcoachen som jag suckar över. /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller verkligen inte med dig och uppfattar inte alls detta som ett inlägg där Snålcoachen "klagar på hur folk beter sig".

      Hanna

      Radera
    2. Eftersom jag känner mig lite träffad av din beskrivning av bloggrannarna, Eva, skulle jag vilja vända på det. Det faktum att man klagar på dumma människor (eller snarare människors dumma beslut) kan också tolkas som att man har en förhoppning om att fler kan leva smartare. Har man inget hopp om mänskligheten kan man ju bara skratta åt idioterna, vilket jag uppfattar att de flesta av oss klagande ekonomibloggare inte gör.

      Radera
    3. Jag kan nog hålla med Eva en del, särskild när man själv är sjukskriven och kan skriva dessa texter , då finns det ju arbetskapacitet egentligen.

      Radera
    4. Du får gärna återkomma och förklara vad du menar med "särskilt när man själv är sjukskriven och kan skriva dessa texter", jag kan nämligen inte förstå vad mitt hälsotillstånd har med saken att göra? 'Särskilt' vad?

      Och jag vet naturligtvis inte vad du besitter för medicinsk kunskap men intressant att du tycker att du kan bedöma min arbetsförmåga, särskilt innan jag provat att arbeta igen efter kollapsen.

      Kanske har du rätt i att det kan finnas en arbetskapacitet. Men hur och var hittar jag en förstående arbetsgivare som nöjer sig med att jag skriver en liten text ibland, vid de tillfällen när jag orkar och klarar det? Och som accepterar när det inte alls fungerar och prestation uteblir. En sådan anställning skulle vara rena drömmen, till skillnad mot det oerhört krävande och stressiga arbete jag blev sjukskriven från. Vet du något, får du gärna höra av dig.

      Radera
    5. Eva:
      Nej jag har faktiskt inte hämtat inspiration från några bloggrannar, utan snarare inspirerats av det som kommit i min väg. Först var det programmet om den danska sol-och-våraren, sedan boken jag köpte på bokrean och nu senast artikeln i tidningen. Det var bara ett lustigt sammanträffande att det blev så, och det inspirerade till ett par blogginlägg. Inte alls för att klaga utan för att det är tänkvärda människoöden och deras val väcker åsikter och funderingar. Människors omdöme är fascinerande. Och i det här fallet var den huvudsakliga kritiken faktiskt riktad mot artikeln, och inte mot kvinnan.

      Det finns många anledningar till att folk börjar göra ogenomtänkta saker och det händer ju, så varför ska vi inte kunna prata om det? Inte för att kategorisera människor som smarta eller dumma utan för att försöka förstå och kanske kunna lära oss något.

      Sist men inte minst, det går inte att skriva så att alla blir nöjda. Jag försöker variera mina inlägg men gillar också att följa upp och utveckla. Det var synd att det inte passade dig eftersom jag värdesätter alla mina fina läsare oerhört mycket.

      Radera
    6. Ett särskilt tack för att du orkade stå upp kring fördomar och arbetsförmåga kopplat till utmattningssyndrom. Jag hade tänkt skriva an kommentar för jag blev så arg igår, är ju själv sjuk i UMS sedan 3 år och har hör liknande många ggr. Men jag orkade inte. Försöker lära mig bortse från sådant som väcker ilska och frustration och därmed äter obefintliga energi. (Går sådär!)

      Radera
    7. Tack Mia. Jag är den första att ställa mig upp för att erkänna mina fördomar. Tyvärr har jag tidigare nog låtit både trångsynt och okunnig när det kommer till stressrelaterad ohälsa, och olika former av psykisk ohälsa. Kan lätt säga att jag fått äta upp mina uttalanden så här med facit i hand! Jag hade ingen aning om hur sjuk man faktiskt kan bli och hur lång tid det tar att repa sig. För att inte tala om hur smärtsamt det kan vara att se vänner och bekanta leva sina liv som vanligt medan man själv har ett helvete och knappt kommer ur sängen vissa dagar.

      Min simultankapacitet var det som oftast uppmärksammades, men idag är den som bortblåst och jag har svårt för störningar såsom ljud i omgivningen och prat.

      Tror att det kan vara svårt att förstå för någon som inte känner till annat än den vanliga tröttheten som man lätt kan vila bort. Kanske fler än jag som får lära sig den hårda vägen? Jag vet i alla fall att jag kommer att tänka mer på vad jag säger fortsättningsvis.

      Radera
  9. Eva, jag upplevde inte heller coachens text som elak på något vis, att hon är lite bitsk kanske men det är hon ju mot sina egna tokigheter med. Jag ser ingen skitkärring i coachen what so ever. Däremot kan jag haka på hennes tyckande om människors "det här löser någon annan"-inställning. I mina trakter är fjällräddarna alldeles galna, och uttröttade på alla människor som ska hämtas på fjället för att de gått ut i farligt väder, stukat en fot, fått slut på fika eller bara längtar hem... Fjällräddningen är som 112, man ringer dem om man är i NÖD. Men folk beter sig som om det är en gratistaxi när snickersen tagit slut. Otroligt korkat. Och vi svenskar förlitar oss alldeles för mycket på "någon annan". Det vore klokt att leva som om man måste lösa allt själv.
    Kärlek till alla
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har ju bloggat i flera år och kan inte räkna med att alla gillar allt hela tiden, men jag ser inte mig själv som vare sig elak eller nedsättande. Möjligtvis kritisk.

      Dessutom tycker jag att det är värt att lyfta fram den här utvecklingsriktningen med den växande "tyck synd om mig-inga skyldigheter-bara rättigheter- mentaliteten" som verkar blomma rejält i samhället. Där ingen ska behöva ta konsekvenserna av sitt handlande och där vi alltid förväntas tycka synd om förövare och "förstå" dem. Samhällets konflikträdsla och handlingsförlamning är nog vårt allra största problem just nu. Människor vågar inte längre kritisera någonting av rädsla för att stämplas som inhumana och elaka och den kvävande tystnadskulturen breder ut sig allt mer.

      Nu säger jag inte att det är så i Evas fall, men för mig hör allt detta samman. Precis som det exempel du tar upp med fjällräddningen, samma oförmåga att ta ansvar och se orsak och verkan.

      Radera
    2. Bra rutet Snålcoachen, du satte fingret mitt i prick. Att säga till, säga ifrån eller kritisera företeelser och framföra åsikter som går emot det gängse accepterade är problematiskt i lilla Sverige. Gilla olika får man, men tycka olika är värre. Inte konstigt att danskarna driver med oss svenskar/ME

      Radera
    3. Eva har naturligtvis rätt till sin åsikt, men jag måste också ha rätt att bemöta den. Hade hon skrivit att hon tycker mina inlägg blivit tjatiga och tråkiga att läsa så hade det inte funnits mycket att säga om det.

      Men jag håller med om den svenska flatheten och att det är lätt att förstå danskarna :) Det är pinsamt vilken kollektiv fobi som verkat drabba folket. Och ALLT kan tolkas fel, precis allting.

      Radera
  10. Oj, vilka reaktioner det blev av det jag skrev. Menar inte att jag inte håller med inlägget, inte alls heller att det var elakt skrivet. Det enda jag påtalade var att jag är trött på klagandet över dumma människor. Det är inte kul att läsa om längre och det är väl bara att lägga av att läsa då för mig. Just att Snålcochen skrev detta gjorde mig förvånad vilket jag redan skrivit. Det handlar inte om att hon måste sluta. Hon får skriva om vad hon vill på sin blogg, liksom alla andra. Det var bara en spontan och ärlig reaktion från min sida. /Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram Eva! Så svårt att tolka tonläge i text ibland.

      Hanna

      Radera
    2. Spontana reaktioner är bra. Jag tror ingen tog illa upp och själv ville jag bara försöka nyansera och förklara/försvara mitt eget "ekonomihatbloggande" :-). Sedan är det ju ändå omöjligt att tillfredsställa tusentals läsare med exakt varje inlägg.

      Radera
    3. Jag har ingenting emot kritiken i sig - det jag sätter mig emot är jag påstås klaga och känna ilska över människors dumhet när jag hämtar inspiration från verkligheten och skriver inlägg utifrån det. Det är inte att klaga och det går inte heller att alltid skriva ur en humoristisk synvinkel. Hur hade det sett ut som jag hade skojat bort att kvinnan satt fast i Kenya...

      Radera
  11. Apuh. Full förståelse för trötthet och bloggtystnad. Utmattningssyndrom beter sig inte helt logiskt. Däckade själv med migrän och yrsel från helvetet efter mitt enda "påskfirande": En lugn 3-timmars påskfika hos bästa vännerna. Med katter i knät och brasa. Men, det är bara att stå ut och hoppas att hjärnan piggar på sig en vacker dag. Man gör ju iaf inte av med några pengar eftersom butiksmiljöer och scrollar webbshoppar är helvetet på jorden ned alla sinnesintryck.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att inte veta vad, när eller hur mycket man kommer att orka leder ju också till stress och oro. Jag tycker det är svårt att planer något, eftersom så mycket hänger på dagsformen. Samtidigt behöver man få "sitta med katter i knät och brasa" emellanåt, för att det är meningsfullt och för att inte bli mer isolerad från omvärlden och sitt sociala liv än vad man redan är.

      Vissa saker klarar jag bättre än andra, att klicka runt på Internet går bättre än att se på TV. Tror att det beror på att avståndet till datorns skärm är kortare och att jag kan styra hastigheten själv - hur knäppt det än kan låta. Men jag håller med om att webbshoppar är nästintill omöjliga. Om man inte vet exakt vad man letar efter och var det finns, så att man bara behöver lägga det i varukorgen och gå till kassan. Då är det faktiskt lättare än att behöva ta sig till en butik.

      Radera
  12. Det är ju precis den där totala förmågan att förutspå dagsformen (jo, ibland vet man ju att man övertrasserat och kan räkna ut att man ska säcka ihop, men i stort) och att vissa saker ibland passerar utan konsekvenser, ibland ger total utmattning i x antal timmar/dagar och att det ibland inte fungerar alls. Vissa dagar känns det helt oöverstigligt att duscha, medan det nästa dag kan gå bra att gå en långpromenad. Jag är tacksam för att det går framåt med myrsteg, men samtidigt orolig och frustrerad just över myrstegen. Och att ha F-kassan som överdomare, där man när som helst kan bli utpuffad ur systemet. Jag blir stressad vid varje nytt sjukintyg och får bakslag pga stressen. Inte särskilt konstruktivt alls, då det inte GÅR att bortse från symptomen och bita ihop. Precis som du skriver, så trodde jag länge att det aldrig kunde hända mig och att det nog bara var att bita ihop och jobba på istället för att sjåpa sig. Det har jag ju fått äta upp nu (inte för att jag någonsin sa eller uttryckte det till andra, men för att jag ens tänkte så).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den stressen är förfärlig och gagnar inte ett tillfrisknande. Jag närde en dröm om att vara fri och istället blev jag mer ofri än någonsin. Det går inte att jämföra en tills vidareanställning med en sjukskrivning och den oro och ångest det innebär. Det är sådant man inte riktigt orkar när man redan mår dåligt. Beroendet är det jobbigaste.

      Tätt följt av omgivningens oförstående.

      Under mina första månader som sjukskriven möttes jag bara av stöd och förstående. Jag kan inte minnas en enda som inte sade att de såg tecknen, att de förstått att jag inte mådde bra och att jag nu skulle ta hand om mig och sätta hälsan i första rummet. Det var ingen som ifrågasatte mig. Men med tiden har det ändrat sig (det gäller inte de nära vännerna, men bekanta) och samtalen präglas av ett kritiskt ifrågasättande. Även om de lindar in det istället för att säga det rakt ut, men mellan raderna anas att man borde gå och jobba nu. Det är som om en gräns har passerats för vad som är acceptabelt, hur länge man borde "få gå hemma". Och det är oerhört svårt att bemöta en en massa oklar och insinuerande kritik från människor utan insyn i min sjukdomsbild och utan att veta hur min rehabilitering ser ut.

      Radera
    2. Exakt A-C (och Snålcoachen)!! Jag går och väntar på kallelse till Arbetsförmågeutredning nu. FK har gjort klart att jag BORDE vara frisk nu (efter 3 år av totalt misslyckad "vård", fel diagnos mm) och får börja jobba oavsett. Den väntan är inte bra för hälsan... Ska fö bli intressant att se om jag klarar att ta mig till utredningen i en annan stad, 9 mil bort, med buss 1 tim och 40 min enkel resa... FK ersätter vara billigaste färdmedel och jag hittar ingen som vill vara ledig en dag från jobbet och skjutsa mig. Jättebra för hälsan. På alla vis. Not.

      Radera
    3. Först och främst kan jag ju hålla med Alliansen om att det är dags att lägga ner Arbetsförmedlingen i dess nuvarande form. Detta utan att säga bu eller bä om deras politik i övrigt.

      Den här utredningen, är det ett engångsbesök eller är det tänkt att du ska sitta och harva 9 mil regelbundet? Jag är full övertygad om att Försäkringskassan bidrar till försämrad hälsa för redan sönderstressade människor. Det har iaf ingen positiv effekt på hälsan.

      Jag önskar dig lycka till och återkom gärna för att berätta hur det går för dig!

      Radera
  13. Oförmågan ska det stå i första meningen!

    SvaraRadera