tisdag 9 januari 2018

Var tionde svensk...

Här sitter jag i en rykande varm morgonrock utanpå kläderna. Jag glömde nämligen ett par fönster öppna när jag gick ut med hunden så hela lägenheten var iskall när jag kom tillbaka. Som tur var hade jag tvätt i tvättstugan och kunde hämta en nytvättad fleecemorgonrock som jag precis tumlat torr och varm.

Medan jag värmde mig läste jag en tidningsartikel från söndagens DN. När min mans företag håller stängt gör vi en tillfällig adressändring så att dagstidningarna kommer hem till oss istället. Omtänksamt vek han ihop tidningen så att artikeln blev synlig och uppmanade mig att läsa den. 

Rubrik: Var tionde svensk skulle säga upp sig om de hade råd. 

Jag tänker en hel del kring detta. Först och främst säger det mer om klimatet på arbetsplatser än om folks bankkonton. Om arbetsgivarna såg till att anställda mådde bra skulle denna siffra nog sjunka väsentligt och det gäller naturligtvis både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön. Det är också tydliga tecken på att folk inte hinner med det de ska göra och att stress är ett växande problem i samhället. 

Artikeln börjar med att berätta att fler än var tionde är så less på sin chef att de vill säga upp sig, men de flesta saknar buffert och tre av tio har stannat på arbetet enbart för att klara räkningarna. Som ett hopp i svärtan berättar man om ett par som har sparat så att de kan sluta jobba - om de skulle vilja. Det är ju toppen! Och jag tvivlar inte på att det här paret är fantastiskt duktiga sparare och härliga människor på alla sätt och vis. Frågan är bara hur de dök upp som exempel i sammanhanget? Glatt berättar man om Erik Mossinger som är finanschef och tillika ägare och redaktör för en börstidning. Han ligger också bakom bloggen "Ägamintid". Återigen, en driftig och duktig kille som alla vi sparare kan beundra och se som en förebild. 

Men jag vet inte...är han less på sin chef? Han verkar ju mer eller mindre vara sin egen chef? Jag välkomnar en artikel om honom alla dagar i veckan, men kanske inte för att exemplifiera folk som inte står ut med chefen och tvingas vara kvar på sina arbetsplatser för att klara räkningarna. Jag vet poliser som vill sluta, vårdpersonal som inte orkar längre, lärare som drömmer om att byta yrke och flera andra yrkesgrupper som går på knäna. Människor som förmodligen skulle säga upp sig på minuten, om de bara kunde. 

Kanske finns det inga inom dessa yrkesgrupper som sparar tillräckligt eller har någon framtidsvision värd att lyfta fram i tidningen och det skulle i så fall förklara saken. Men jag får en känsla av att majoriteten av de läsare som kunde identifiera sig med rubrik och ingress har en arbetssituation som ligger ljusår från Mossingers. Samma tanke verkar plötsligt slå artikelförfattaren som ägnar ett helt stycke åt kvinnor och föräldrar med små och halvstora barn och hon ställer sig också frågan "Så hur realistiskt är det egentligen för de flesta att skaffa sig fuck-off-pengar?" Precis, hur realistiskt är det? 

Men vi går vidare. Artikeln fortsätter med att referera till Novus undersökning där man får veta att en av tio helt saknar sparkonto. Det gäller även många högavlönade och bland dem som tjänar mer än 60 000 kr i månaden saknar nära en av fem sparande. 27 procent har mindre än 20 000 kr på kontot och 37 provcent har mindre än 50 000 kr. 9 procent uppger att de inte har råd att spara något (11 procent kvinnor och 7 procent män). Direkt efter dessa dystra siffror väljer man att plocka in Mossinger igen och berättar hur han och hans fru lyckats spara 30 000 kr, eller mer, varje månad. 

Det är bra att sparande uppmärksammas. Viktigt. Svenskar måste sluta lita blint på samhällets skyddnät och börja ta eget ansvar. Men jag önskar man hade lagt det på en nivå som passar så många som möjligt som drogs till rubriken, och kanske framför allt den som behöver komma igång med ett sparande överhuvudtaget. Jag om någon vet att alla kan spara (jag lyckas fortfarande spara trots att min inkomst snudd på halverats jämfört med när jag arbetade) och att det handlar om prioriteringar. Vill man förändra sin ekonomi måste man inse att man behöver göra avkall på något och alla som lever "vanliga" liv har den möjligheten. Men man kanske måste skippa utlandsresan, renoveringen, kläder, krimskrams, uteluncher och festande. Jag har jobbat tillsammans med många människor som inte är beredda att göra sådana uppoffringar. Och det är en sak. Men man måste inte heller vara finanschef och spara 30 000 kr i månaden för att känna sig som en lite friare individ. Spara åtminstone så mycket pengar som kan hjälpa en oförutsedd utgift, bära ekonomin under en period av inkomstbortfall eller motsvarande, och som kan få dig att klara glappet mellan två anställningar. 

Den största fördelen med det är att man upptäcker att det faktiskt går att rätta munnen efter matsäcken och klara sig på mindre. Vilket gör att man åtminstone kan ta ut ett par obetalda semesterdagar för att få en paus från chefen när man känner att man håller på att krisa ihop totalt. 


27 kommentarer:

  1. Klockrent. Håller med dig om att man borde lägga ribban där "vanligt fölk" kan relatera. Samtidigt tycker jag att det är positivt att det kommit lite uppstickare med de som går ut öppet och berättar om sin resa mot/färdigställandet av ett liv som "frivilliga pensionärer". Detta för att belysa exakt det du säger: Det är möjligt för de flesta med fast lön och inte alltför speciella levnadsförhållanden att komma åtminstone en bit på vägen. En kompis till mig, stor vän av konsumtion, verkar ha fått sig en liten tankeställare efter att det där Aftonbladet-paret gått ut och berättat om sin plan. Allt fokus som går från "ihopbakslån" till "du är själv din lyckas smed" är av godo.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm, svårt det där. Ska man lyfta fram vanligt folk eller ska man dra till med något som väcker reaktioner? Jag kan förstå tanken. När jag läser inredningstidningar hoppar jag över alla reportage om 22-åriga Stina som inrett sin andrahandsetta med loppisfynd. Jättetråkigt, jag är inte intresserad, jag vill se boenden utöver det vanliga. Något som får mig att bli stjärnögd och längta bort. Drömmen om det ouppnåeliga. Men det måste ändå passa in i sammanhanget. Rubrik och innehåll liksom...

      Radera
  2. Utmärkt inlägg.

    Problemet är att folk har väldigt svårt att ta ansvar för sin egen ekonomi och verkar ofta falla för grupptryck, t.ex. när grannen byter bil.

    Sen tycker väl jag att samhället är lite väl svartvitt i vissa avseenden. T.ex. hade jag gärna idag gått ner till 80% arbetstid men det går inte arbetsgivaren med på. Det finns inga kunder som köper in en konsult som inte kan leverera heltid, som normen är. Så för att kunna bli fri måste jag således säga upp mig och försöka hitta något annat jobb som tillåter deltid, och som dessutom ligger inom samma löneområde. Förmodligen helt omöjligt.

    Lika fyrkantigt är det med barnomsorg, det är 100% omöjligt att lämna sitt barn på förskolan om man är "fri". Då jobbar du inte och har således inte rätt att ha barnet på förskolan, och det går inte att betala extra för att låta barnet få lite social kontakt med andra barn några timmar om dagen. Det är ingen bra situation vare sig för mig eller dottern om vi ska gå hemma hela dagarna tillsammans. Hon behöver sin stimulans och jag behöver min. Men som det är som det är jobbar jag på heltid och dottern går på förskolan på heltid. Något mittemellan verkar inte finnas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som förälder med barn under 8 år kan de inte lagligen neka dig att gå ner i arbetstid däremot kan de göra livet jobbigare.

      Det kanske är beroende av konsultbransch men jag har väldigt många kollegor som jobbar deltid. Chefen som för övrigt jobbar 85 % anser att konsultbranschen möjliggör arbete på deltid på ett enkelt sätt.

      Radera
    2. Barn som fyllt 3 år har väl rätt till 15 timmar i veckan på förskola?

      Radera
    3. Det trodde jag också, men det gäller endast om de har syskon. Alltså, om jag är hemma med bebis 2 och mitt andra barn är över 3 år har jag rätt att lämna detta barn 15 timmar på s.k. "öppen förskola". Krävdes några samtal till kommunen för att reda ut detta, ingen verkade veta.

      Radera
    4. Då är det nog olika från kommun till kommun.

      Radera
    5. https://www.skolverket.se/skolformer/karta-over-utbildningssystemet/forskola/vilka-gar-i-forskola-1.190536
      Barn som fyllt 3 har rätt till 15 timmar/vecka oavsett. Det kallas allmän förskola och är avgiftsfritt.

      Radera
    6. Då är barnomsorgsfrågan löst!
      Men jag känner till problematiken, har en vän som aldrig tidigare jobbat heltid (då det absolut inte behövs ekonomiskt) och som aldrig haft några planer på det heller. Hon blev erbjuden en tjänst på en mycket attraktiv och prisbelönad arbetsplats (troligtvis inom samma konsultbransch du nämner) och villkoret var heltid. Det spelar liksom ingen roll att hon har barn under åtta år. Det var villkoret för anställning, punkt.

      Radera
  3. Hej,
    Bra och intressant reflekterat över artikeln. Tycker det vore kalas om du vill skicka över dina tankar kring artikeln till reportern på DN. Känns som bra feedback att ta med sig till kommande artiklar på området. Vad sägs?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rodnar och svettas! Nej, bara nej nej nej :)
      Jag är inte typen som vill eller vågar skicka feedback och/eller kritisera någon rakt i ansiktet. Men stort tack för att du ansåg reflektionen intressant nog för en sådan sak.

      Radera
  4. Om var tionde anställd vill säga upp sig pga chefen om ekonomiska möjligheter finns undrar jag om de inte ens tänker tanken att hitta ett annat jobb. Man behöver ju inte nödvändigtvis gå i pension. Med en ny arbetsgivare kanske man inte ens behöver gå ner i lön. Så vad handlar det då om - är man bergis på att ingen annan vill ha en, eller att alla andra chefer är minst lika dåliga?

    Få fenomen retar mig så mycket som människor som gnäller utan att ens försöka göra något åt saken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet. Jag är likadan. Det kryper i mig när någon klagar på samma sak om och om igen istället för att försöka ändra på det. Jag håller med dig i allmänhet men just när det kommer till jobb och anställning så är det ibland svårt att byta jobb. Är man till exempel lärare, förskollärare eller jobbar inom äldrevården kan man hitta ett nytt jobb inom fem minuter. Inom en del andra branscher är det svårare.

      Och är man medelålders kan det vara svårare bara att få komma på intervju och för många är det svårt att få nytt jobb redan vid 40. En förälder i sonens klass jobbar som rekryterare och berättade för mig att jättemånga uppdragsgivare har satt högst 35 (!) som önskemål...

      Radera
    2. Visst kan det vara svårt, men jag får en känsla av att många inte ens försöker. Väntar man på att arbetsgivarna ska knacka på dörren utan att de ens vet om att man finns är det snudd på omöjligt.

      Radera
    3. Vadå, knackar de inte på? Sitter jag här och väntar helt i onödan? ;)

      Radera
  5. Håller absolut med om att det verkar varit en intressant artikel, och personligen så hade det varit ointressant med en person som har "råd" att lägga undan 30 tusen i månaden. Min månadsinkomst är inte ens 30 tusen i månaden. Dock håller jag med om att alla kan spara oavsett inkomst, då jag nog är ett bra exempel på det. Studerande med iofs tillägg = ca 13 000, 10 månader av 12 plus att jag försörjer en vuxen son som är förtidspensionerad med en inkomst på ca 8 000 samt försörjer en sambo som inte klarade studieresultaten men som iaf betalar hyran och trots detta lyckas jag spara några kronor iaf. Så hade hellre läst om någon som på små medel ändå lyckas spara då det i våra fall handlar om att de där extra sakerna, som kläder, krimskrams, ute-kaffe osv ändå alltid hoppas över. I min tanke så handlar det alltid om prioritering, jag menar att även om jag varken köper kaffe, går på bio, kläder osv alltid kan spara in på något. Å andra sidan så förstår jag oxå att de kan tycka att det inte finns något att spara in på (även om det nästan alltid gör det) då man kanske ändå prioriterar en ny vinterjacka, nån blir sjuk osv osv. Sen personligen så prioriterar jag mina räkningar (nedskalade) och mat, allt utöver det så ser jag allt annat som lyx, till exempel den laktosfria, sockerfria glassen sonen precis köpt åt mig <3 :). Oj vad långt det blev :O/ Studerande cicci

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, det är ändå en ganska kraftig försörjningsbörda på en blygsam inkomst. Både en vuxen son samt en sambo. Jag blir nyfiken när du skriver att du studerar samtidigt som du har en vuxen son och undrar om det handlar om omskolning eller andra vuxenstudier för din del? Det finn stipendier för vuxenstudier men det visste du kanske redan?

      Min fulla övertygelse är att sparsamhet är mer av ett personlighetsdrag än något annat, och därför inte relaterat till inkomst överhuvudtaget. Naturligtvis kan man fastna i situationer där utgifterna och inkomsterna gör det omöjligt att få pengar över till sparande, men bortsett från det handlar det enbart om prioriteringar och förmåga att hantera pengar.

      Lycka till med sparandet och allt. Sist men inte minst älskar jag när ni skriver långa kommentarer så det är bara att ösa på!

      Radera
    2. Jo det kan vara aningen tufft ibland. Jag är nog en sparare dock då jag så gott som hela livet levt på små medel. Pluggade 94 till 2000, på komvux samt universitetet, där blev jag dock tvungen att hoppa av 2000 då jag drabbades av utmattning samt panikångest. Var ju ensamstående mamma som studerade på heltid med en son som visade sig ha högfunktionerande autism samt damp (som det hette på den tiden) plus att jag studerade heltid så det var förmodligen inte så konstigt att jag gick in i väggen tillslut, speciellt när jag är ganska så prestationsinriktad. Och jag var sjukskriven rätt länge, för att sen börja i sakta mak (deltid) i många år i cafe och restaurangbranchen. Sen de sista fem åren jobbade jag heltid men så la restaurangen ned och jag gick arbetslös ca ett år. Efter en massa funderingar fram och tillbaka så läste jag en administrativ gymnasiekurs samtidigt som jag hade akassa och upptäckte att jag faktiskt hade läshuvudet kvar så jag chansade och sökte in på civilekonomprogrammet (som det heter nu) och hade turen att få tillgodoräkna ett år så nu är jag student igen och även om panikångesten är tillbaka som ett brev på posten (har aldrig försvunnit till 100%) så trivs jag som fisken i vattnet och mycket lättare nu när han är vuxen mm. Till förra sommaren då sambon fortfarande hade studiemedel så sparade jag så jag och sonen klarade sommaren utan att jag jobbade då jag ändå bor i en mindre stad med aningen hög konkurrens om jobben. Och trots att vi är tre på den nu så har jag nog snart fått ihop till en månad :) och en vacker dag när jag väl börjar jobba igen så kommer jag garanterat fortsätta spara :)

      Radera
    3. Wow, starkt jobbat! Jag är djupt imponerad över vad du åstadkommit. Tror inte det är många som klarar av att plugga heltid och samtidigt vara ensam med ett barn med särskilda behov. Jag hoppas det gått bra för sonen också. Se det från den ljusa sidan, under perioder av sjukskrivning och arbetslöshet har du förhoppningsvis ändå kunnat finnas där för honom på ett sätt som inte varit möjligt om du hade jobbat heltid även då.

      Lycka till framöver! Ni kommer att klara er galant.

      Tillägg: ledsen att jag svarar så sent men har haft problem med kommentarer som jag inte fått notisar om samt som fastnat i skräpfiltret!! Så nu får jag istället köra en manuell kontroll i varje inlägg.

      Radera
  6. Vänd på det hela - 90% är nöjda med sitt jobb och skulle inte byta även om de hade mer pengar. Bristen på pengar hindrar bara 10 % från att förändra sina liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är naturligtvis ett trevligare sätt att se det på. Ändå alarmerande att det är pga vantrivsel och inte av anledningar typ "jag önskar jag kunde ägna mig åt mitt stora intresse orientering hela dagarna".

      Dessutom är jag övertygad om att mer än 10% skulle göra något annat om de fick ekonomisk möjlighet till det. Hur många skulle stanna på sin arbetsplats om de vann 50 miljoner...

      Radera
  7. Vi är så indoktrinerad med att vad som krävs för ett gott liv, är utlandsresor, renoveringar, ständigt slit och släng av kläder och prylar i en allt mer accelererande omsättning. Att springa råttracet känns tror jag, för allt fler meningslöst, även om man inte alltid inser var meningslösheten kommer sig av. Varför har vi så mycket psykisk ohälsa nuförtiden, när vi har det så "bra".
    Allting skall göras pengar på - vårat själsliga illamående och tillkortakommande skall avhjälpas av självhjälpsindustrin eller medicineras bort. Låt oss få var lite lagom och mediokra och inte var någon förljugen CV-version, som ta med fan är det mest påhittade överskattade skit de har kommit på, vi ska alla var så förbannat unika och fantastiska. Inte undra på om folk mår dåligt och inte trivs på sina jobb, när de inte stämmer överens med den utlovade fantastiska versionen av sig själva, som arbetsgivaren villa ha och kräver. Då är det inte konstigt om folk springer sig till depression och utmattning.
    Jag är fri, lever under små ekonomiska omständigheter men med en hyfsad buffert så att jag kan sova gott. Väldigt nöjd, har allt jag tycker jag behöver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. AMEN TILL VARENDA ORD.

      Mest anmärkningsvärt är ju hur vi först stressar för att konsumera mera och till och med betalar för en stunds avkoppling för att klara av tempot.

      Har jag inte någon gång nämnt min kompis som är högt uppsatt chef och som stressar ihjäl sig för att hinna i tid till yogan två kvällar i veckan? Blir full i skratt när hon tjatar om att jag borde följa med på avslappningsyoga. Hon stressar jämt. Jag går promenader i skogen dagligen (med hunden).

      Den äldre generationen slapp mycket av det här. Då höll butiker söndagsstängt, fanns inte stora stora köptempel (köpcentrum och gallerior) och man bytte inte kök, badrum och möbler efter nya trender hela tiden. Det är helt galet som vi lever nu. Och det värsta är att ju mer folk anammar den livsstilen, desto mindre nöjd verkar de vara. Så jag är glad att du känner dig fri. Vet inte om du arbetar eller inte, men din tillvaro låter så härlig!

      Radera
  8. Ett inlägg helt i min smak! Jag lever sparsamt men känner mig inte fattig. Snarare rik, som har frihet att välja hur mycket eller lite jag vill arbeta.

    Önskar dig en fin fortsättning på nya året!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack detsamma!
      När det gäller upplevelsen att leva fattigt eller rikt ser jag stora stora individuella skillnader. De som tar plats i ämnet är en högljudd grupp höginkomsttagare som både kan avvara enorma summor till sparande varje månad OCH leva det goda livet. De tycker det är sunkigt att leva snålt men vad de missar är att alla inte är lika intresserade av resor, prylar eller mat som de kanske är. Andra trivs bäst i naturen eller gillar det enkla livet och finner lycka i det.

      Radera
  9. Det där med sparande är tydligen väldigt svårt för många. Själv har jag aldrig behövt anstränga mig för att leva på halva min lön, samtidigt satt jag för nått år sedan med en kollega som förklarade för mig att i hennes situation är det minsann helt omöjligt att spara något och då tjänar hon mer än mig.

    Självklart befinner sig folk i olika livssituationer och har olika förutsättningar, men att hon trots högre lön inte kunde spara ett öre medan jag kunde leva på halva min lön låter inte rimligt i mina öron.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min fulla övertygelse är att det enbart handlar om olika personlighetstyper och inte om "möjligt/omöjligt". Jag har också en sådan kollega och vi jobbade tätt tillsammans så jag hade oerhört god inblick i hennes köpmönster och vanor.

      Så nej, det handlar bara om dåliga ursäkter och undanflykter. Och möjligen om en oförmåga att se sammanhang.

      Radera