fredag 23 februari 2018

Ekonomi i grundskolan

Till eftermiddagskaffet googlade jag Petter Stordalens hem. Detta efter att ha läst att han brukar ha en årlig maskerad hemma hos sig, med ungefär 300 inbjudna gäster. Då bör man bo ganska stort tänkte jag och letade ivrigt efter bilder. Mycket riktigt bor han i ett slott. Tyvärr hittade jag inga bilder på interiören vilket är lite synd, eftersom jag sett hans hus i Åre och det är helt makalöst. Det huset kan man för övrigt hyra om man vill, för 29 000 kr per natt.

Jag känner mig riktigt sparsam just nu eftersom jag sparar in de kronorna genom att inte hyra Stordalens hus över sportlovet. Istället stannar vi hemma och fortsätter tömma vårt matförråd. Jag har knappt handlat något på hela veckan förutom lite frukt och mejerivaror. Kanske lite choklad också om jag tänker efter. Eller vänta, i onsdags kunde jag inte motstå att fynda två paket lunchkorvar med hög kötthalt för halva priset. Vi är inga stora korvätare men jag slog till för att variera våra måltider (det är väldigt mycket kyckling och lax i frysen). Och det gäller att utmana kreativiteten så jag karamelliserade lök och piffade upp de bleka korvarna genom att steka dem i karamelliseringsgojset som blev kvar i stekpannan. Jag skar några djupa snitt på varje sida av korven så honungslökblandningen fungerade som en glaze. Riktigt lyckat med potatismos, löken och lite smörgåsgurka.  

Men det var inte det jag skulle berätta utan någonting helt annat. 
Med jämna mellanrum hör man hur det gapas om att barn borde få lära sig om ekonomi i skolan. Särskilt om det talas om Lyxfällan eller skuldfällor på grund av sms-lån eller snabblån. Och jag håller med. Även om det är föräldrarnas ansvar att lära barnen förstå privatekonomi så kan man inte ta för givet att alla kan få den kunskapen hemifrån. Det är för övrigt ungefär samma sak när folk hävdar att det inte är skolans ansvar att uppfostra. Nej det stämmer, men som förälder blir det svårt att uppfostra barn om det inte finns regler kring uppförande, hyfs och ordning i skolan också. Med tanke på de beteendeproblem som finns i skolorna idag så borde det vara ganska uppenbart för alla. Dessutom tycker jag att det absolut bästa är när skolan och hemmet kan sträva mot samma mål. Och ska vi någonsin få folk av dem som växer upp med bristande föräldraansvar så har skolan sitt ansvar. Så jag anser det självklart att skolan bör lägga tid på att lära ut privatekonomi. Inte minst för att det går hand i hand med en grundläggande allmänbildning.  

Med det sagt blev jag jätteglad när sonen kom hem och berättade att de just nu har ekonomi i samhällskunskapen och att det fanns ett antal ord där de behövde lära sig en grundbetydelse. Men man är ju inte Snålmor för intet så min avkomma satte i princip alla utan behöva kolla facit. Att barn förklarar med egna ord har ingen betydelse utan det viktiga är att han verkligen förstått innebörden. Det var intressant att se att han tyckte 'självhushållning' var svårast (ett ord vi nog aldrig använt hemma) och han hade inte heller hört 'disponibel inkomst' tidigare.

Jag lägger in bilderna på övningslapparna vi använde, så ser ni hur det tränats hemma hos Snålcoachen :)

Framsida övningslappar

Fler framsidor 

Baksida/facit översta lappen

Baksida/facit nedre lappen






tisdag 20 februari 2018

Slarv är dyrt

Vi har en riktigt märklig sjudagarsperiod bakom oss. Nästan så att man kan tro att det för tillfället vilar en liten förbannelse light över oss. 

Egentligen började det redan morgonen när sonen trodde att han tappat plånboken. Han hann gå halvvägs till bussen när han upptäckte att den var försvunnen. Vi gick ut samtidigt eftersom jag skulle till tvättstugan och sonen hoppades att plånboken råkat ramla ner i tvättkorgen när vi trängdes i hallen. Hellre det än att han tappat den ute eller att den blivit stulen. Tvätten var redan sorterad så jag hivade bara in allt i maskinerna och det var fullt möjligt att hans lilla läderplånbok åkte tvättkarusell i 60 grader medan vi letade febrilt uppe i lägenheten. 

Plånboken var en julklapp från 2016 och kostade mellan 400-500 kr. Den innehöll betalkort, busskort och legitimation (att skaffa nytt kostar 400 kr). Det här inträffade före morgonkaffet så jag var kanske inte på mitt soligaste humör när jag vände upp och ner på allt i jakt på den försvunna plånboken. Sonen fick traska till skolan och jag väntade på att tvätten skulle bli klar för att kolla om den råkat åka med där. Jag hade även loggat in på banken för att kontrollera hans saldo och kunna spärra kortet. Men innan jag gick till tvättstugan fick jag en plötslig ingivelse och lade mig på hallgolvet för att titta under hallbänken ytterligare en gång. Jag hade tidigare böjt mig ner och kikat under och sett att den inte låg där så jag vet inte varför jag fick för mig att se efter en gång till. Men tro på fasen, längst in i det bortersta hörnet låg den. Syntes knappt mot det mörka golvet.

Till saken hör att mina barn är ovanligt duktiga på att hålla reda på sina saker. Och det är inte det vanliga föräldraskrytet utan en sanning. Förutom en sovsäckspåse som sonen tappade bort på sin allra första övernattning med skolan så har de faktiskt aldrig slarvat bort något! Den där sovsäckshistorien har ett underhållningsvärde i sig eftersom vi (redan på den tiden) var för snåla för att köpa en egen sovsäck och istället lånade en av en friluftande släkting. Så istället för att köpa en billig och enkel sovsäck så lånade vi alltså en dyr kvalitetssovsäck i övre prissegmentet. Som sonen glömde på bussen hem så att vi fick ersätta ägaren med en ny dyr sovsäck. Sämsta spartipset!

Jag har inte heller tappat bort mycket i mitt liv så det är genetiskt betingat eller så är barnen bara formade av sina ordningssamma föräldrar. Jag har dock tappat plånboken en gång när jag var höggravid. Vi hade varit i skärgården och åkte Norrtäljebussen hem på kvällen. När vi hoppat av vid Danderyds sjukhus upptäckte jag att plånboken var borta, men vi hade sådan tur att busschauffören hittade den när han gick genom bussen vid slutstationen. Han ringde upp oss innan vi hunnit anmäla plånboken försvunnen eller höra av oss till SLs kundtjänst. Han ville absolut inte ha någon hittelön så vi tog med en fin vinflaska istället. Slutet på den historien är att busschauffören och hans fru ringde upp oss ett par veckor senare för att berätta att de öppnat vinflaskan och ville tacka och höra om bebisen. Hur gulligt?!

Men tillbaka till den gångna veckan. Dagen efter den försvunna plånboken stod maken snopen med en avbruten nyckel nere i porten. Ny nyckel kostnad 220 kr. Två dagar senare diskar jag ett porslinsfat som glider ur mina händer och går i bitar när det träffar diskbänken. Fatet hade vi ståendes på köksbänken för att ha olivoljor och liknande dekorativt samlade. Tyvärr hade jag inget likvärdigt fat att ersätta med utan fick ge mig ut för att leta efter ett nytt. Det blev ett från Granit (billigt och bra) kostnad 129 kr. Men det tar inte slut där, igår skulle jag sopa upp grus i hallen och plötsligt bröts skaftet av nere vid själva fästet vid skyffeln. Ni vet, ett sådant där sopset med långa skaft som de flesta har hemma. Så nu vågar jag knappt använda något här hemma och undviker särskilt brödrosten och mixern, haha. 

Det är inga dyra saker men ändå. Nästan så att man undrar vad som ska gå sönder imorgon. Det vore naturligtvis värre om teven eller kylen gick sönder för då pratar vi inte längre om några hundralappar, men lite lustigt ändå att allt hände inom en vecka. Jag hoppas att nästa vecka blir mindre spännande. 

Och en nyfiken fråga, går saker sönder i följd hemma hos er också?

Den nu återfunna plånboken

Får drömma om ett sådant här sopset!




fredag 16 februari 2018

Handla aldrig hungrig osv

Jag hade börjat på ett inlägg som egentligen skulle ha kommit upp igår, men vardagen kom emellan. Den hormonförvirrade tonåringen hade tagit en burk Cola från sin pappas jobb och lagt den i frysen för snabbkylning. Som han sedan totalt glömt bort så burken exploderade i frysen och det hade sprutat fryst läskskum överallt. Ni anar inte hur mycket som ryms i en sådan liten burk. Så hela förmiddagen gick åt till att tömma frysen, frosta av den, skura och lägga tillbaka matvarorna. Efteråt var jag helt matt och fick lägga mig och vila.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Efter en omsorgsfull inventering vet jag nu exakt vad vår överfulla frys innehåller. Uppdaterad koll på kött, fisk, grönsaker, bär, matlådor, matbröd och glass. Och jag insåg att det absolut är hög tid för att äta ur frys, kyl och skafferi igen. Dvs. inte köpa något annat än den mat som behövs för att komplettera måltiderna och helst klara sig så långt det går utan nyinköpta tillbehör. 

Vi äter kött (och fisk, oftast lax) ungefär fyra gånger i veckan. Övriga dagar äter vi vegetariskt i form av pannkakor, pastasås, gratänger eller soppa. Vi köper aldrig vegetariska köttersättningar utan lagar istället maträtter som fungerar lika bra utan kött eller fisk. Bästa snabbmaten är en spagetti olio e aglio eller en hemlagad tomatsås med lite riven parmesan. Och det är ingredienser vi alltid har hemma. 

Tillbaka till frysen. Det enda jag kastade var lite bröd som blivit frysskadat. Skivad formfranska som halkat längst bak och inte såg fullt lika aptitlig ut längre. Vilket jag såg när jag skakat ut all snö som bildats inne i påsarna. Nu är det ny ordning i lådorna så att vi lätt kan se vad som behöver ätas först och jag har stenkoll på vad som finns. Det är något väldigt tillfredsställande med att göra av med allt innan man köper nytt. Skön känsla också att knappt behöva handla något under en period och det blir något av en sport att se hur billigt man kan komma undan. 

Jag vågar gå så långt som att påstå att minst häften av hälften av folks inköp sker helt i onödan. Något att sätta i relation till de klagomål som brukar komma när folk säger "måste äta, men har inget hemma" vilket betyder att man går och handlar till en hel måltid, alternativt äter ute eller köper hämtmat. Antingen beror det på tillfällig minnesförlust (glömt att man har en frys och att man lagt mat i den) eller så är det en ursäkt för en genväg. Precis som en full garderob, men inget att sätta på sig faktiskt bara är ett svepskäl för att få handla något nytt. 

De som gillar att äta ute eller vill köpa en ny festtopp behöver absolut inte ta åt sig. Ät ute och köp din festtopp, det handlar inte om det. Det handlar om att inköpen sker utan att det egentligen är nödvändigt och skillnaden mellan nödvändiga och icke-nödvändiga köp. 

"Jamen, om man äter upp allt man har hemma så behöver man ändå köpa nytt"
Och det är ju en klarsynt insikt om hur det fungerar. Dock är jag övertygad om att det är väsentligt mer gynnsamt ekonomiskt att anpassa måltiderna efter det som finns hemma i första hand så att ingenting behöver gå till spillo i onödan och för att undvika dyrare spontanlösningar. 

Gå på restaurang gör jag om jag vill skämma bort mig själv, inte för att jag inte orkar rota i frysen.



tisdag 6 februari 2018

Om man samlar på sig saker utarmas själen

Många som kommer hem till oss för första gången påpekar hur luftigt vi har det. Det är en finare omskrivning för kalt och sterilt men jag tar det som en komplimang ändå. Allt är naturligtvis relativt och frågar man ordförande i Minimalistföreningen så vet jag inte om jag får kalla mig behörig minimalist, men en sak är säker - jämför man med folk i allmänhet så har vi mycket mindre bråte. Det första som slår mig när jag kommer hem till andra brukar vara hur mycket saker de har! Både saker som står framme men också det antal byråer och garderober som krävs för att få plats med allt de samlat på sig. Då och då lyckas jag få en glimt när de öppnar ett skåp och får oftast hålla tillbaka en chockad liten flämtning. 

Här hemma gör vi tvärtom och har medvetet valt att ha ont om förvaringsutrymmen. Dels på grund av svårmöblerade utrymmen i bostaden men också för att det är ett effektivt hinder mot att samla på sig för mycket grejer. Utöver sådant som verkligen kommer till användning ser jag ingen anledning att ha en massa saker liggandes i skåp och lådor.  Dessutom vill jag ha ordning och reda så att jag vet exakt var allting finns. Vi har varit flexibla med olika lösningar i takt med att familjen förändras och möblerar ofta om i skåp och garderober. Ju mer man håller på desto mer inser man att det alltid går att rensa lite till och komma på nya och smartare lösningar. 

Som ni vet går det hand i hand med sparandet. Det kostar pengar att ständigt köpa nytt. Lågpriskedjor som Lagerhaus är perfekta när man verkligen behöver något för en billig peng. Nackdelen med lågprisbutiker är att många frestas att köpa alldeles för mycket skit bara för att priserna känns överkomliga. Men jag har så otroligt svårt för småkrafs som tar plats. I alla fall sådan där massproducerad skit som de här kedjorna pumpar ut på löpande band.

Mitt bästa spartips är att låta bli att göra av med pengar. 
Mitt bästa förvaringstips är att vara onostalgisk och ha så lite saker som möjligt. 
Lever man efter de budorden blir man automatiskt en vinnare till slut. 

Men för allt som redan finns hemma har jag några smarta tips.
Alla som har barn vet att man drunknar i grejer och då menar jag inte ens leksaker och kläder utan allt det där andra. Sentimentala saker. Sådant de kommer hem med från förskolan osv. Man måste vara tuff och inse att man inte behöver spara allt. Det fina med barn är att det skapas nya minnen hela tiden. Vi har gjort så här: barnen har varsin pärm. Där finns alla deras viktiga papper samlade, men också plastfickor med de teckningar vi vill spara. Det räcker. Det var inte länge sedan min mamma gav mig en tung jättepåse fylld med gamla skrivböcker och papper som sparats sedan jag var barn. Det var gulligt i två minuter att se sin handstil som barn men sedan försvann ögonblicket och jag insåg att man sparat allt detta i onödan. Hon hade kunnat spara en liten skrivbok. Och tro inte att mina barn ägnade någon som helst uppmärksamhet åt deras mammas första försök att skriva Aa, Bb och Cc för hundra år sedan. Min mans första gameboy fick helt annan uppmärksamhet. 

Nästa tips vet jag att jag redan berättat men det är så smart att jag gärna upprepar det. Jag har en plastmapp med flera fickor där jag sorterar alla rabattkuponger, värdecheckar och presentkort. Om och när något behöver handlas så tittar jag där och kan anpassa inköpen efter var jag har kundförmåner. En del värdecheckar har kort giltighetstid och då brukar jag fästa den på kylen med en magnet för att inte glömma bort att använda den i tid. 

Att ha KOLL är egentligen det allra, allra bästa förvaringstipset. För att inte tala om hur bra spartips det är. Ha koll och ordning på allt. Sprid absolut inte ut saker på flera ställen för då blir det svårt att få en överblick. Jag älskar korgar och förvaringslådor och använder dem till allt. Dels för att det blir superordning, men också för att kunna få perfekt översikt. 

I klädkammaren har vi korgar där vi förvarar hygienartiklar, tvättmedel och liknande förbrukningsartiklar. Jag är som nöjdast om det finns tre-fyra av varje hygienartikel. På så sätt behöver vi aldrig handla till fullt pris eller råka ut för att tandkrämen tar slut. Jag har lådor till allt: städlåda, medicinlåda, skoputslåda och en present-pyssellåda där jag förvarar presentsnören, sidenband, stickers, julklappsetiketter och liknande. 

Ni vet den där "skräplådan" alla har i köket? Jag har inrett vår låda med små förvaringsfack från Granit (de går att fästa i varandra och kombinera som man vill) för att ha ordning på småpryttlarna som hamnar där. Där finns alltid gem, gummisnoddar och säkerhetsnålar som jag inte ens köpt utan som bara hamnat där. När man behöver något är det enkelt att hitta och jag slipper gå och köpa det.

Eftersom vi försöker hålla prylmängden nere är det också mycket lättare att ha koll på vad som finns. Mitt framtida projekt är att ta tag i några stora förvaringsboxar med pappersbilder som jag samlade på mig innan man gick över till digital bildförvaring. Jag hade ett ganska stort fotointresse så det handlar om 6-7 fulla lådor. Det är något som stört mig länge men förr hade jag inte tid och nu har jag inte ork. Tanken är att gå igenom kuvert för kuvert och rensa bort alla som saknar betydelse. Det finns mängder av bilder på landskap, blommor och djur som jag absolut inte har något behov att spara. Målet är att halvera innehållet i våra skåp och lådor ytterligare en gång utan att bli av med något som jag sedan inser att jag borde behållit.

Har ni riktigt bra förvaringstips så dela dem gärna med mig och läsarskaran. 


lördag 3 februari 2018

Ekonomiskt sinne

Jag vill följa upp den diskussion som vi haft i de senaste inläggen genom att ta upp vad jag anser skäligt med hänsyn både till snålisars ekonomi och andras ekonomiska förmåga. Om det verkligen ska anses självklart att dela med sig av ett överskott som man fått ihop genom att själv göra avkall på en massa saker.

Det har hänt mig vid två tillfällen i livet att jag känt mig utnyttjad ekonomiskt av vänner. 
Jag flyttade hemifrån redan vid arton års ålder och var först ut av alla mina kompisar. För mig blev det livsviktigt att ha koll på ekonomin eftersom jag var rädd att misslyckas och tvingas flytta tillbaka till föräldrarna med svansen mellan benen. Så även när jag var en Slösa hade jag ordning på pengarna. På den tiden tog jag ut delar av lönen och lade i en låda som jag förvarade gömd. Pengarna delades upp i olika högar med små lappar där jag hade skrivit mat och nöjen. Under varje lapp låg sedlarna vikta i fyra separata buntar, en för varje vecka. På så sätt hade jag koll på hur mycket jag kunde lägga ut veckovis. Det kanske låter som ett märkligt system men det fungerade perfekt för mitt artonåriga jag och pengarna räckte alltid hela månaden. 

Alla vänner var inte lika ordningssamma och när de började flytta hemifrån blev det skakigt ekonomiskt för några av dem. Framför allt mina då två närmaste vänner som aldrig hade några pengar. Och jag hade alltid pengar. Enda möjligheten att kunna göra något tillsammans var om jag betalade för oss båda. Och i den åldern vill man fika, gå på bio, gå på krogen och roa sig. I början kände jag mig bara snäll och generös men efter ett tag började jag känna mig utnyttjad. Som om jag betalade för att vi skulle umgås. I början förekom även en teater kring själva betalningstillfället när de lovade att bjuda tillbaka eller sade "du får pengar sen". Men efter ett tag förändrades det där, vi kunde komma in på ett fik och kompisen sade vad hon ville äta och gick och satte sig vid ett bord för att vänta medan jag köade för att beställa och betala. Det hade blivit självklart att det var jag som skulle plocka fram plånboken och betala. 

Jag tyckte att jag gav och gav, men fick aldrig något tillbaka. 
Så när det plötsligt handlade mestadels om skryt om deras inköp och planer utan att jag en enda gång blivit bjuden tillbaka så tröttnade jag och lät vänskapen dö ut. Jag insåg att det inte alls handlade om att hjälpa någon som är fattig att leva ett bättre liv utan att de faktiskt bara dragit nytta av min generositet. Jag tog mitt ansvar och såg till att ha pengar hela månaden medan de levde ur hand i mun och förlitade sig på att det skulle ordna sig ändå. Det blir fel när andra kan dra fördel av att någon annan tar ansvar.

Så lika mycket som jag förespråkar att man ska vara en bra medmänniska, ställa upp och hjälpa andra, så anser jag att man måste kunna sätta gränser när någon låter bli att ta ett grundläggande ekonomiskt ansvar. Det har tagit mig åratal att bli så här ekonomismart. Jag har lärt mig på vägen. Och precis som man inte går ner i vikt genom att äta nyttigt ett par dagar i månaden så blir man inget ekonomiskt snille för att man köper något på extrapris ibland. Ekonomisk måste man vara hela tiden om man vill ha ett synbart resultat. 

ALLT jag gör bottnar i ett ekonomiskt tänk, även om det naturligtvis finns utrymme för undantag. Jag handlar i stort sett ingenting till fullt pris, har minimalt matsvinn och försöker hela tiden hitta nya vägar att bli ännu mer sparsam.

Kalla mig gärna snål men jag ser om någon verkligen har det knapert eller om det handlar om dålig planering och felprioriteringar. Jag hjälper gärna en släkting som tvingas leva på låg pension och knappt har råd med sina vardagsutgifter. Men jag är inte lika intresserad av att än en gång bli någon slarvers bankomat och ger hellre råd istället för pengar. Är man hungrig får man gärna komma och äta hos mig, men jag tänker inte ge bort resultatet av mitt hårda slit till någon som inte haft lust att spara pengar. Det kanske låter hårt men jag är övertygad om att de flesta kan göra förändringar i sin ekonomi. 

Jag är gärna generös och finner glädje i att hjälpa andra men är inte längre dumsnäll.



måndag 29 januari 2018

Spara till föräldrarna?

Nu har jag ägnat två inlägg åt ekonomisk hjälp till barn på väg ut i vuxenlivet. Det är dags att vända på steken och börja diskutera motsatsen, hur mycket förväntas vuxna barn hjälpa föräldrar med låg pension? 

Ibland tittar jag runt på olika forum i deras ekonomitrådar för att se vilka samtalsämnen som är aktuella. Alltid snubblar man på något intressant. Och häromdagen hittade jag en tråd på Familjeliv där signaturen "Mitt i livet" undrar hur stor del av ett överskott på 5000 kr som kan anse rimligt att ge en förälder som har det kämpigt ekonomiskt. Vi pratar månadsvis och inte en engångsbetalning. 

Personen som skrivit inlägget berättar att mamman fattat en rad dåliga beslut som säkert verkat bra från början men lämnat henne med dålig ekonomi. I korta drag följande: mamman valde att gå i förtid eftersom hon vantrivdes på arbetsplatsen och har dessutom valt att ta ut all tjänstepension under kort tid istället för att sprida utbetalningarna över tid. 

Det framgår inte om personen bakom inlägget är enda barnet eller om det är enda barnet med goda inkomster då ett meningsbyggnadsfel gör att båda tolkningar är möjliga. Personen anser sig hur som helst vara den enda i familjen med möjlighet att hjälpa till. Jag måste säga att det här är väldigt, väldigt intressant och jag följde tråden med stort intresse. Utöver en del tips om att byta boende och sälja bilen verkar majoriteten som svarat tycka att det är en självklarhet att hjälpa en förälder som tidigare försörjt en. Att det vore snålt att sitta på pengarna när man kan dela med sig. Någon tipsade också om att mamman kanske kunde jobba som dagmatte åt någon hund, men det verkar inte finnas någon lämplig hund i grannskapet. 

Det väcker onekligen lite funderingar kring kraven på inkomsttagare. 
Är vi försörjningsskyldiga? Det kan ju bli dyrt om vi ska känna oss förpliktade att betala för en hel drös vuxna utanför det egna hushållet. Jag kan ju säga att vi får hoppas mina aktier går riktigt bra om jag förväntas betala både för vuxna barn och gamla föräldrar. 

Sammanträffande nog var det exakt det här som kom upp på vår senaste middagsbjudning för ett par veckor sedan, men utan att jag reflekterade närmare över det just då. Vi hade några vänner över och samtalet gled in på pengar. Min kompis berättade att hon för över någon tusenlapp till sin mamma lite då och då. Mamman är nyss fyllda 70 år men jobbar fortfarande extra för att klara ekonomin. Jag vill inte lämna ut några detaljer men i korta drag handlar det om att hon haft låglöneyrken hela livet. Eller, ironiskt nog har dessa yrken fått stora lönelyft de senaste åren men tidigare hört till de sämst betalda jobben. Så hon har en  skral pension och kommer kanske att bli beroende av sina barns välvilja den dagen hon inte längre orkar jobba extratimmar. 

Skillnaden ligger i en viktig detalj, våra barn är på väg ut i livet för att skapa sin egen ekonomiska trygghet medan föräldrarna haft ett helt liv på sig att tjäna och spara pengar. Man vaknar inte en morgon och upptäcker att man uppnått pensionsålder, men å andra sidan kunde man inte heller förutse alla förändringar i pensionssystemet. Det är vår generation och yngre som blivit mer vaksamma och inte tar något för givet. Vi ser vartåt vindarna blåser. 

Hur hade ni resonerat? 
Och hur tänker ni kring det här med att bidra till föräldrarnas försörjning? 


torsdag 25 januari 2018

Klassfråga eller kunskapsfråga?


"Avokadon är en klassfråga"
läste jag någonstans på nätet. Så var vi där igen då. Märkligt resonemang med tanke på att rökning är vanligast bland människor med låg inkomst och kort utbildning. Ett paket cigaretter ligger på 55-60 kr! Röker man ett paket om dagen förstår jag verkligen om man inte har råd med avokado. 

Och kan vi ta ett ögonblick och prata om den här jäkla avokadon. 
Självklart går det trender i mat som allting annat och den rådande trenden är egentligen inte så dum. Tvärtom är det toppen att man sätter hälsa, hållbarhet och matsvinn i fokus. I en pod hörde jag någon berätta hur hon helt gått över till grönsaker med skönhetsfel. Grönsaker som annars hade gallrats bort och kastats men nu istället säljs till reducerat pris. Jag är överhuvudtaget nöjd med att man uppmärksammar matsvinnet. Jag pratar ofta om ofoget att slänga fullt ätbar mat och har till och med lyckats lära barnen att inte kasta mat i onödan. Stora sonen kom hem i söndags efter en övernattning hos bästa kompisen och berättade att han observerat hur mycket mat de faktiskt kastar i den familjen. De slänger ofta resterna. Blir det ris över så får det stå framme över natten och sedan åker det i soporna nästa dag. Istället för att ställa in det i kylen?! När vi får små mängder mat över och det inte räcker till en matlåda så äter barnen upp det efter skolan. De älskar när det finns en miniportion mat att värma som mellanmål och näringsmässigt är det bättre än att de sitter och trycker mackor. 

Men tillbaka till det här med trenderna och avokadon. Som vanligt måste allting gå till överdrift. När jag var i 20-årsåldern åt man en tallrik flingor eller gröt i full privacy hemma på kammaren. Tveksamt om någon någonsin visade intresse för vad andra ätit. Idag kommunicerar unga tjejer med varandra via sociala medier och det är viktigt att visa vad man äter. Vi har nära kontakt med en familj vars 20-åriga dotter instagrammar och snappar med sina vänner. Om inte den där avokadon finns hemma är det kris. Samma sak med hallon och blåbär. Färska naturligtvis, för vem vill fotografera frysta fula bär? 

Den familjen har stabil ekonomi och en god kosthållning. Men deras frukostar har hittills bestått av flingor eller macka och på sin höjd ett glas juice. Men nu ska det plötsligt gräddas glutenfria bananpannkakor som ska dekoreras efter konstens alla regler innan slutresultatet fotograferas ur olika vinklar. 

Bortser man från skrytbehovet så behöver det inte alls vara dyrt att äta hälsosamt. Det handlar bara om prioriteringar och kunskap. Priset på avokado har stigit i takt med att efterfrågan ökat, men det är fortfarande fel att påstå att det är en klassfråga. Alla har inte råd med bil. Eller utlandssemestrar. Men alla har råd med avokado. I alla fall om man med alla menar de som har tak över huvudet och någon slags inkomst. Däremot kan det vara så att man behöver prioritera, eller är smart nog att bara passa på när det är bra extrapriser. Jag har alltid råd med avokado, men väljer ofta bort den. Jag köper inte avokado när de är som dyrast, men när det är tillräckligt bra pris passar jag naturligtvis på. 

Apropå priser, i söndags gick vi förbi Joe & The Juice i pk-huset i city och därinne var det trängsel och köer. Samma sak på Blueberry Lifestyle, tydligen många som känt ett akut behov efter lite hälsofika. Jag har inte koll på vad Joe & The Juice har för priser men på Blueberry kostar en smoothie 85 kr. ÅTTIOFEM kronor. En veggie juice kostar 79 kr. 

Ett nät med 5 st avokado brukar ligga på runt 35 kr så man kan göra avokadotoast hemma varje dag i två veckors tid för samma pris som för en enda juice ute. Jag fattar att det kan kännas irriterande att det är så hutlöst dyrt. Men det handlar egentligen inte om juicen, om samma produkt skulle säljas på Konsum men i en anonym mugg så skulle det inte sälja lika bra. Det är en flashig livsstil och dyra levnadsvanor som lockar. Inte heller gillar jag den frekventa jämförelsen att det är dyrare att köpa avokado än läsk, eller att nötter är dyrare än godis. Visst att alla räknas som livsmedel men jag föredrar att jämföra riktig mat med mat. Är avokadon för dyr så kollar jag priset på andra grönsaker. Jag jämför inte med en 2-liters läsk eller en Delicatoboll. 

Och kom ihåg, billigaste maten är den man lagar själv. 

onsdag 17 januari 2018

Barnsparande (fortsättning på förra inlägget)

Jag utlovade en uppföljare på förra blogginlägget och den handlar till stor del om vad som händer när små barn blir stora. Intresset för ett barnspar brukar komma när man befinner sig i den där fluffiga bebisbubblan och det är starka beskyddarinstinkter som vaknat. Då känns det helt rätt och rimligt att tänka att man alltid ska finnas där, spara till sina barn och kunna ge dem det bästa i livet. 

Och det är ju fint. Men söta små bebisar har en tendens att växa upp och bli egna individer med egna idéer om hur livet ska levas. De har rätt till ett eget liv och att våga släppa kontrollen är viktigt. Jag har avverkat småbarnsåren och plötsligt börjar saker se annorlunda ut. Det är inte så att jag inte längre vill stötta mina barn ekonomiskt. Det vill jag fortfarande. Men naturen har ordnat det så fiffigt att man inte blir så himla sugen på att skämma bort tonåringar, man är mer sugen på att ställa krav på dem.

Dessutom börjar de söka sig utanför hemmet och få en egen värld. I alla fall min äldsta, som det här inlägget handlar om. Han går nu på gymnasiet och pluggar teknik. Han börjar formas som individ och har framtidsplaner och drömmar (även om de naturligtvis kan komma att ändras). Just nu funderar han på ett sabbatsår efter gymnasiet för att kunna satsa stenhårt på träningen, parallellt med att jobba. Han är också intresserad av att gå en privat utbildning som man bekostar själv. Utöver detta vill han göra en resa han pratat om i två års tid. 

Stora summor som ni ser. Vilken tur att vi har sparat till barnen. Eller..?
Vad händer om vi föräldrar betalar kursavgifterna och resan?
Då curlas han på väloljad bana rakt in i vuxenvärlden. Det betyder att han kan gå direkt från gymnasiet och bocka av sina mål, ett efter ett. Med tiden sätter han säkert upp nya mål, som att ta körkort och köpa bostad. Kanske åka på fler dyra långresor. Vad är rimligt att betala? Vilka människor vill vi forma? Bortskämda, lata och curlade? 

Nu tänker ni kanske att man borde hjälpa till med körkort och bostad, men inte resor och privatutbildningar. Eller någon annan variant, eftersom de flesta inser att det är orimligt att föräldrar uppfyller alla barnens önskningar. Det är i det här läget det verkligen går upp för en hur oerhört mycket viktigare det är att de blir självständiga tänkande individer. Precis som flera av er var inne på känns det mer angeläget att lära dem pengars värde och att de själva måste jobba för att skapa det liv de önskar. 

När jag hör sonen pladdra på om det framtida livet hör jag att jag måste vänta med att vara frikostig med pengar. Det räcker inte att lära sig hantera pengar genom att få studiebidraget eller månadspeng, utan nu handlar det om att lära sig att pengar inte kommer flygandes ur luften. Han behöver lära sig betydelsen av hårt arbete, och att man inte får något gratis. Sådant kan man inte prata sig till, det måste man uppleva själv. 

Vi har pratat mycket om det här den senaste tiden och då även diskuterat möjligheten att han får bo hemma billigt så att han kan spara ihop pengar. Under 1-2 års tid skulle han då kunna spara ihop pengar till både utbildningen och resan. Naturligtvis vill han undersöka om det går att söka stipendier till utbildningen, men det behövs mer pengar i vilket fall. Detta kan säker också ses som ett slags curlande men jag tänker att det fungerar också som drivkraft och motor. Så länge det är han själv som måste jobba ihop pengarna - och klara att spara dem. 

Det är som sagt lösa planer än så länge men känns för oss som ett bra alternativ att överväga. Själv flyttade jag hemifrån som 18-åring och har alltid ångrat att jag inte väntade. Jag fastnade i en karusell av andrahandsboenden och hattande med beslut fram och tillbaka och det var periodvis en jobbig tid. När mina föräldrar hjälpte mig att köpa en bostadsrätt så tog det bara ett år tills jag ville bli av med den för att flytta utomlands. Hade jag fått göra om det hade jag valt att bo hemma åtminstone ett par år längre för att mogna, resa och spara pengar. Ansvarsargumentet tycker jag inte riktigt håller eftersom man lär sig ta ansvar även om man flyttar hemifrån ett par år senare. Ett par år gör ingen skillnad och det är inte direkt all inclusive här hemma heller. 



torsdag 11 januari 2018

Är inte vi överkvalificerade för barnsparande?

Att spara till barnen verkar ha blivit något slags medelklassfenomen. Och i alla föräldragrupper kommer frågan upp, "Sparar ni barnbidraget?" 
Många provoceras av detta och anser att man inte borde ha rätt till barnbidrag om man kan avvara det. En mycket märklig logik kan jag tycka, eftersom det inte är en fråga om själva barnbidraget i sig utan handlar enbart om förmågan att spara pengar. 

Exakt hur vi gör har jag skrivit om tidigare. Bland annat i inlägget (när barnbidrag blir sparbidrag) När jag letade efter det inlägget hittade jag också ett inlägg där jag skrivit "barnens sparkonto har en sparränta på 2.20 procent". Ojoj, det var tider det! 

Men det jag ville ta upp här, är att jag har funderat mycket kring detta. 
Om man bortser från pengar som är gåvor från andra och givetvis ska tillfalla barnet så är ett öronmärkt sparande egentligen bara till för personer som har svårt att bygga kapital eller verkligen har skäl att hålla isär pengar med kort och lång sparhorisont. Jag som hårdsparare behöver absolut inte öronmärka pengar. Jag behöver inte semesterspara eller liknande. Känner jag ett plötsligt behov av att resa på semester så tar jag det från mina kontanta sparmedel. Går frysen sönder så köper jag en ny med pengar från samma ställe. Antingen finns pengarna, eller så finns de inte. 

Kom att tänka på det då jag kommenterade på Snålgrisens blogg och där berättade att mina föräldrar inte sparat ett öre till mig. Jag tror inte att det var så vanligt på den tiden eftersom ingen av mina vänner känner till att deras föräldrar lagt undan en särskild summa pengar till dem heller. Men det betydde inte att pengarna inte fanns där. Jag fick periodvis mycket ekonomiskt stöd hemifrån, både när jag levde studentliv och när jag flyttade utomlands och flyttade hem igen. När jag bildade familj sponsrade de med barnvagnar och annan utrustning. Jag är oerhört tacksam att ha fått allt detta och har inte tagit något för givet eller underskattat något. Alla har inte de möjligheterna och det är ju just det: pengarna fanns och därav möjligheten att vara generös. Men det var inte ett förutbestämt belopp till mig utan handlande enbart om deras ekonomiska kapacitet (och välvilja). 

Vem vet, kanske något av mina barn blir nya Jon Olsson eller Avicii och klarar sig alldeles utmärkt utan mina surt ihopsparade kronor. Deras framtida månadslön kanske motsvarar tre årslöner för mig. Det betyder inte att jag inte kommer att vilja vara generös mot mina barn, men det betyder att sannolikheten att de väljer att hjälpa mig är större. Men oavsett vilket, varför öronmärka överhuvudtaget? Är det bara för att hålla koll på vad den exakta slutsumman blev? Alltså, vad det blev när man lade undan månadsvis och hur mycket de växte under 18 år? Det borde väl i så fall vara lika intressant med alla sparpengar?

Ni förstår vad jag menar. Det handlar inte om huruvida man kommer att ställa upp som ekonomisk bidragsgivare åt sina barn, utan om det verkligen behövs en reserverad klumpsumma för detta. För oss sparmuppar alltså. En vanlig person kan fortfarande ha stort behov av att öronmärka pengar för att klara att hantera långsiktiga sparanden. 

Så jag har en fråga till er: VARFÖR SPARAR MAN TILL BARNEN?

Jag har ett litet sidospår på ämnet, men tar det i nästa inlägg eftersom jag är medveten om att mina blogginlägg har en tendens att bli en halv roman. Så får ni något att längta efter, haha. 

"To be continued..."


tisdag 9 januari 2018

Var tionde svensk...

Här sitter jag i en rykande varm morgonrock utanpå kläderna. Jag glömde nämligen ett par fönster öppna när jag gick ut med hunden så hela lägenheten var iskall när jag kom tillbaka. Som tur var hade jag tvätt i tvättstugan och kunde hämta en nytvättad fleecemorgonrock som jag precis tumlat torr och varm.

Medan jag värmde mig läste jag en tidningsartikel från söndagens DN. När min mans företag håller stängt gör vi en tillfällig adressändring så att dagstidningarna kommer hem till oss istället. Omtänksamt vek han ihop tidningen så att artikeln blev synlig och uppmanade mig att läsa den. 

Rubrik: Var tionde svensk skulle säga upp sig om de hade råd. 

Jag tänker en hel del kring detta. Först och främst säger det mer om klimatet på arbetsplatser än om folks bankkonton. Om arbetsgivarna såg till att anställda mådde bra skulle denna siffra nog sjunka väsentligt och det gäller naturligtvis både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön. Det är också tydliga tecken på att folk inte hinner med det de ska göra och att stress är ett växande problem i samhället. 

Artikeln börjar med att berätta att fler än var tionde är så less på sin chef att de vill säga upp sig, men de flesta saknar buffert och tre av tio har stannat på arbetet enbart för att klara räkningarna. Som ett hopp i svärtan berättar man om ett par som har sparat så att de kan sluta jobba - om de skulle vilja. Det är ju toppen! Och jag tvivlar inte på att det här paret är fantastiskt duktiga sparare och härliga människor på alla sätt och vis. Frågan är bara hur de dök upp som exempel i sammanhanget? Glatt berättar man om Erik Mossinger som är finanschef och tillika ägare och redaktör för en börstidning. Han ligger också bakom bloggen "Ägamintid". Återigen, en driftig och duktig kille som alla vi sparare kan beundra och se som en förebild. 

Men jag vet inte...är han less på sin chef? Han verkar ju mer eller mindre vara sin egen chef? Jag välkomnar en artikel om honom alla dagar i veckan, men kanske inte för att exemplifiera folk som inte står ut med chefen och tvingas vara kvar på sina arbetsplatser för att klara räkningarna. Jag vet poliser som vill sluta, vårdpersonal som inte orkar längre, lärare som drömmer om att byta yrke och flera andra yrkesgrupper som går på knäna. Människor som förmodligen skulle säga upp sig på minuten, om de bara kunde. 

Kanske finns det inga inom dessa yrkesgrupper som sparar tillräckligt eller har någon framtidsvision värd att lyfta fram i tidningen och det skulle i så fall förklara saken. Men jag får en känsla av att majoriteten av de läsare som kunde identifiera sig med rubrik och ingress har en arbetssituation som ligger ljusår från Mossingers. Samma tanke verkar plötsligt slå artikelförfattaren som ägnar ett helt stycke åt kvinnor och föräldrar med små och halvstora barn och hon ställer sig också frågan "Så hur realistiskt är det egentligen för de flesta att skaffa sig fuck-off-pengar?" Precis, hur realistiskt är det? 

Men vi går vidare. Artikeln fortsätter med att referera till Novus undersökning där man får veta att en av tio helt saknar sparkonto. Det gäller även många högavlönade och bland dem som tjänar mer än 60 000 kr i månaden saknar nära en av fem sparande. 27 procent har mindre än 20 000 kr på kontot och 37 provcent har mindre än 50 000 kr. 9 procent uppger att de inte har råd att spara något (11 procent kvinnor och 7 procent män). Direkt efter dessa dystra siffror väljer man att plocka in Mossinger igen och berättar hur han och hans fru lyckats spara 30 000 kr, eller mer, varje månad. 

Det är bra att sparande uppmärksammas. Viktigt. Svenskar måste sluta lita blint på samhällets skyddnät och börja ta eget ansvar. Men jag önskar man hade lagt det på en nivå som passar så många som möjligt som drogs till rubriken, och kanske framför allt den som behöver komma igång med ett sparande överhuvudtaget. Jag om någon vet att alla kan spara (jag lyckas fortfarande spara trots att min inkomst snudd på halverats jämfört med när jag arbetade) och att det handlar om prioriteringar. Vill man förändra sin ekonomi måste man inse att man behöver göra avkall på något och alla som lever "vanliga" liv har den möjligheten. Men man kanske måste skippa utlandsresan, renoveringen, kläder, krimskrams, uteluncher och festande. Jag har jobbat tillsammans med många människor som inte är beredda att göra sådana uppoffringar. Och det är en sak. Men man måste inte heller vara finanschef och spara 30 000 kr i månaden för att känna sig som en lite friare individ. Spara åtminstone så mycket pengar som kan hjälpa en oförutsedd utgift, bära ekonomin under en period av inkomstbortfall eller motsvarande, och som kan få dig att klara glappet mellan två anställningar. 

Den största fördelen med det är att man upptäcker att det faktiskt går att rätta munnen efter matsäcken och klara sig på mindre. Vilket gör att man åtminstone kan ta ut ett par obetalda semesterdagar för att få en paus från chefen när man känner att man håller på att krisa ihop totalt. 


fredag 5 januari 2018

En slags recension

THE MAGIC OF NOT GIVING A F
av Sarah Knight

För en tid sedan klickade jag hem en bok som jag berättade om i bloggen. Jag valde den på grund av omslaget, för att den skulle ligga överst i en snygg liten boktrave i vardagsrummet. Sådant jag kostar på mig eftersom den var så att säga gratis. (Det inlägget i bloggen hittar ni här: sma-ting-som-satter-guldkant )

Förr kunde jag avverka ett par böcker i veckan, men nu blir det tyvärr inte ens en bok om året. Det tar tid för mig att läsa och romaner skippar jag helt eftersom jag mellan gångerna hinner glömma vad jag läst. Med det i åtanke var den här boken rena drömmen: väldigt lättläst och skriven med stor text och korta avsnitt. Det går lika bra att bläddra i den som att läsa kapitel för kapitel. 

Tyvärr är det här inte min typ av bok. Så här ligger det till, för mig räcker det att kasta en blick i mina barns matteböcker för att jag ska känna mig extremt obegåvad. Jag har också svårt att läsa kartor och att förstå komplicerade monteringsanvisningar. Men varenda gång jag läst en artikel eller handbok i personlig utveckling så känner jag mig för smart för det jag läser. Som om författaren underskattar min intelligens. Hittills har ingen lyckats överraska mig, eller lära ut något nytt. Troligtvis är det inte författarens tanke heller, utan syftet med boken är att tjäna pengar i första hand att underhålla och inspirera oss. Jag vet inte om det bara är jag, men jag får inte ut något av självhjälpsböcker som är fullmatade med självklarheter. 

Väldigt förenklat kan man säga att boken handlar om att sluta lägga tid man inte har på folk man inte gillar och på saker man inte vill göra. En handbok i att fördela sin energi på sådant som betyder något. Skala bort alla onödiga "måsten". Ni hör ju hur trevligt det låter! Och egentligen är det inte en minut för tidigt för en sådan bok att komma in i mitt liv. Men så till de goda råden i boken...

Våga tacka nej till en tråkig middag och stanna hemma för att ta ett härligt bad istället. 
Var tydlig mot dina vänner istället för att trassla in dig i bortförklaringar om de envisas med aktiviteter som du inte gillar. 
Undvik känsliga ämnen på släktmiddagar. 

Tips efter tips om hur man avböjer inbjudan till allt från jobbmöten och aw-träffar till babyshowers och bröllop. Jag får känslan av att författaren bara passade på att rabbla upp alla slags bjudningar hon tycker är astråkiga.  

Men seriöst, hur kunde detta bli en bestseller? Den marknadsförs som briljant och rolig och har sålt som smör. Helt obegripligt. Eller så är självhjälpsböcker bara inte min grej. Antingen det eller så har livet med heltidsarbete och två barn redan för länge sedan tvingat mig att prioritera. Jag har personligen inga problem att säga nej till det mesta som tas upp som exempel i boken. Ärligt talat är jag övertygad om att bokens snygga omslag sålde flest böcker, i kombination med en frestande baksidestext. Tyvärr motsvarar inte innehållet mina förväntningar. Spännande och starka personporträtt ger mig i så fall mycket mer motivation och handlingskraft. 

Dock fanns ett exempel på hur man kan rita upp cirklar med sådant vi bryr oss/inte bryr oss om och märka dem med T för tid, E för energi och P för pengar för att tydligt se vad vi valt att spendera tid, energi och pengar på. Det kanske kan ge en och annan insikt. 

Det spelar inte så stor roll på vilket sätt böckerna ska förändra ens liv, det kan lika gärna handla om bantning eller ekonomi. Det är alltid samma gamla råd som återkommer. Vi har hört det förut men har svårt att bryta gamla vanor och därför behöver vi höra samma sak om och om igen. 

Eller har ni någon annan teori varför?