Ge i gengäld

Det är lustigt hur det kan vara. 

Att utmana normer provocerar. Och när jag skriver normer fokuserar jag på sociala normer kring konsumtion och värderingar om arbete. Om det skulle man kunna skriva hur mycket som helst. Det som verkligen får igång människor är när de får höra att vi valt bort bil. Men det har jag redan bloggat om tidigare och ärligt talat förstår jag inte hur det kan uppfattas som en så stor grej. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått förklara hur vi lyckas få hem mat från mataffären. Kan till och med se ett underhållningsvärde i att folk inte hade kunnat se mer förvånade ut om jag sade att vi levde i en lerhydda i skogen. 

Naturligtvis är det en del som blir lite rubbade i sina banor av våra semestrar också. Framför allt då lånehuset. Främst för att de tycker att det är jättekonstigt att någon väljer att låna ut sitt hus till en hel familj med hund. Det händer att folk snärjer in sig i ännu märkligare tankegångar och jag vill dela med mig av hur det kan låta. Jag sprang nämligen in i en bekant när jag var ute med hunden. Vi pratade om att min man var ute i skärgården och hjälpte några vi känner att snickra lite och fixa i ordning inför säsongen. Nyfiket frågade hon om han får betalt för att göra det. Jag skämtade om att han nog gärna hade betalat för att få stå där med bar överkropp i solen och känna sig händig, men det märktes att hon tyckte att han blev utnyttjad som gratis arbetskraft. Att han fått flera dagar i härlig skärgårdsmiljö med havsutsikt från fönstret och en hel del båtturer verkade inte spela någon roll.   

Lustigt nog var det samma person som förra sommaren på ett mycket inlindat sätt antydde att vi drar fördel av vår bekantskapskrets. Underförstått att de borde tycka att vi inte har så mycket att erbjuda i gengäld (eftersom vi saknar lantställe, bil och båt). Jag kan inte vara säker men det lät definitivt som att det fanns ett stråk av avund i det hon sade, något missunnsamt. Och det stämmer ju att vi är privilegierade med att ha välbeställda vänner som gärna delar med sig och bemöter oss med generositet och välvilja. Alla har inte de kontakterna. 

Alltså blir det lite fel hur man än gör. Ena gången utnyttjar vi vår bekantskapskrets och andra gången blir vi utnyttjade som gratis arbetskraft. Det blir fånigt. Givetvis behöver man inte bry sig om vad andra tycker och det här är absolut inget gnällinlägg, utan bara ett konstaterande att en del har svårt för vår avvikande livsstil. Jag kan också se att det är en ensidig bild som kommer fram och som utelämnar en hel del. Naturligtvis skulle vi aldrig våldgästa någons lantställe och fälla ut solstolarna på bästa platsen i trädgården i väntan på att bli serverade mat och bäddade sängar. Det finns så många sätt att erbjuda något i gengäld. Istället kan jag passa deras hund när de reser bort så att de slipper sätta den på ett dyrt hundpensionat. Eller så kan man hjälpa till att bygga staket eller måla uthus. Det viktiga är att relationer bygger på ömsesidighet, ett givade och ett tagande. Det finns en anledning till att vi blir tillfrågade år efter år och det handlar nog mycket om att vi är noga med att göra rätt för oss. Aldrig komma tomhänta, aldrig snylta, alltid utgå från att man delar på matkostnader och hushållssysslorna om man ska vara där tillsammans. Städa och göra snyggt efter sig. Det är de små detaljerna som gör det. Dessutom tycker jag att det mysigaste är när matlagningen blir en social och härlig umgängesform. När vi åker med Inredaren och hennes familj till deras lantställe är det tiden i köket vi längtar mest efter. När alla hjälps åt och samarbetar. 

Det som sticker i ögonen på folk är ju inte själva huset vi får låna, utan att just vi som inte lägger pengar på sådant ändå blir inbjudna och får tillgång till den livsstil som vi själva valt bort. Därutöver strider det kanske mot deras tes att lika barn leka bäst. 

Kan snart kalla mig hushållscoachen

Knappt har vi hunnit lära känna vår nya stavmixer förrän det var dags för nästa hushållshjälp att flytta in. Så här mycket har vi inte sprungit i elektronikbutiker på flera år. 

Eftersom jag är ett offer av min tid så bryr jag mig något så när om hur saker ser ut. I alla fall om de ska stå framme. Även om jag säkert får minuspoäng från landets snålsparare för det här erkännandet så vill jag faktiskt inte ha en ful kaffebryggare eller brödrost. Men detta kompenserar jag genom att inte bry mig ett skvatt om hur andra hushållsprylar ser ut. Det saknar helt betydelse vilket märke det är, eller vilken färg. Bara det är bra kvalitet, eftersom jag avskyr skräpprodukter. 

Dessutom har jag redan lång innan jag blev hårdsparare varit lite snål på området. Jag gillar inte att lägga pengar på prylar som hårtork, elvisp, strykjärn eller liknande. Saker som brukar ingå i ett vanligt hushåll men som oftast inte används dagligen. Istället har jag passat på att önska mig sådant när jag fyller år eller får chansen av någon annan anledning. Så min plattång har jag fått från en släkting och elvispen av en annan. Och då får jag leva med att det inte blir någon frän elvisp från Dualit i krom utan en vit totalt designbefriad sak. Men hemmet blir fyllt med sådant vi behöver utan kostnad och det är huvudsaken. 

Inte byter vi ut något för skojs skull heller. Ett byte sker först när något gått sönder. Den här gången handlade det om vårt strykjärn. Det var ett strykjärn med elsladd och inte ett sådant som man värmde på järnspisen så jag kanske inte ärvt det av min mormorsmor, men modernt kunde man verkligen inte beskylla det för att vara. Men ingen av oss minns när vi fick det eller hur det hamnade hos oss. Och för några veckor sedan började det krångla. Det gick inte längre att reglera temperaturen utan var brännhett hela tiden. Inget att stryka silkeskläder med direkt. Jag blev nervös när det blev så väldigt varmt och bestämde mig för att inte använda det mer. Hade det varit ett nyare strykjärn så hade jag förmodligen undersökt möjligheten att få det lagat, men nu var det så pass ålderstiget att det kändes totalt ovärt besväret. 

Tyvärr är det alldeles för lång tid kvar till någon lämplig födelsedag eller annat tillfälle då vi skulle kunna önska oss ett strykjärn. Jag insåg att vi lär behöva köpa det själva, särskilt nu när det är sommar och det är då vi oftast är i behov av ett. Vid det här laget vet ni ju hur min man fungerar, han vill gärna lägga ner tid och energi på att googla bäst-i-test och jämföra priser till förbannelse. Jag brukar vara tålmodig och låta honom hållas, men problemet var att han hade fullt upp med sitt arbete och sköt upp det hela tiden. Det gick ett par veckor, men som tur är använder vi sällan kläder som behöver strykas. Ytterligare en vecka passerade, och plötsligt fick vi en inbjudan till middag. Vi insåg att vi behövde stryka men löste det genom att låna grannens strykjärn.

Dagarna går. Vi glömmer att vi behöver ett strykjärn. Tills nästa sak dyker upp, som vi behöver strukna kläder till. Den här gången är grannen bortrest på semester och jag har inga planer på att ringa på några andra dörrar. Istället googlar vi och hittar ett lämpligt strykjärn. Någon slags kampanjvara på ett stort elvaruhus. Så vi rusar dit - tre timmar innan vi ska bort - för att skaffa det här strykjärnet. Men naturligtvis finns det inte. Det är så typiskt dessa elkedjor och deras lockkampanjer. Istället finns det en hel radda andra strykjärn, från 69 kr (!)

Vi köpte ett för ca 600 kr. Vi byter upp oss vilket vi än väljer och med tanke på att vi stryker högst två gånger i månaden behöver vi inte överdriva. Strykjärnet var skitfult men jag bryr mig inte. Det är ju inte så att jag tänker bjuda hem mina kompisar för att de ska komma och beundra det.  

Jag vet att det finns många billigare strykjärn, som säkert fungerar alldeles utmärkt. Tyvärr hamnade vi i tidsbrist denna gång, vilket är sämsta möjliga när det gäller att vara ekonomismart. Hade vi tagit tag i det i tid hade vi kunnat beställa ett på nätet eller åka runt. Nu får vi leva med vårt fula strykjärn. Men jag tröstar mig med tanken på att jag åtminstone aldrig betalat för ett strykjärn tidigare. 

Nu har vi gått från typ det här...

...till något i den här stilen.
Obs! Inte så här snyggt.

Ibland måste man välja

Jag var väldigt glad över mitt långväga besök och det enda smolket i bägaren var vädret. Regn och kyla nästan varje dag. Naturligtvis vände det och blev härlig sommar så fort hon åkt härifrån, så typiskt. 

När jag läste era kommentarer så var det en detalj som särskilt väckte intresse. Det var en annan ekonomibloggare, Snålgrisen, som påpekade att alla jobb inte tillåter att man jobbar "när man vill". Han lyfte fram sitt eget yrke inom IT-branschen som exempel. Det har han naturligtvis alldeles rätt i men två aspekter som jag särskilt skulle vilja lyfta fram är att downshifting är just downshifting och att man kanske måste bestämma sig. Som i så många andra lägen kan man inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Jag har enkelheten och frihet som mål och i den bilden ryms ingen hårt krävande arbetsplats där jag förväntas alltid visa framfötterna. Det är tvärtom det jag vill röra mig bort från. Jag återkommer till det lite längre fram i inlägget men först vill jag berätta hur mina vänner försörjer sig. 

Mannen är konstnär och säljer sin konst, tar småjobb som snickare och hjälper till på fiskebåtar (det sistnämnda är egentligen mer hans stora hobby, men ger dessutom mat på bordet i dubbel bemärkelse). Han är utåtriktad, händig och flexibel och blir därför också erbjuden jobb. Tänker mig också att det kan råda en annan mentalitet bland amerikaner som lever strandnära liv, att livet inte förväntas vara lika inrutat som här i Sverige. 

Hon har en profession och är utbildad inom tekniksektorn, vilket gör hennes yrkesmöjligheter mer begränsade. I alla fall om hon vill fortsätta lyfta de stora pengarna. Hon har inte hunnit flaxa omkring så mycket heller, utan arbetade först på det globala företag som förde henne till Amerikat. Sedan tog hon ett helt års time-out innan hon sökte nytt jobb där hon stannade ett halvår. När hon sagt upp sig passade de på att flytta från västkusten till östkusten. Därför tror hon inte att uppsägningen kommer att ligga henne i fatet, inte när de valde att förflytta sig i samma veva som hon slutade sin anställning. 

Det jag också lagt märke till är hur mån hon är om att vårda sina relationer. 

Under Sverigebesöket lade hon ner en omfattande tid på att besöka sin gamla arbetsplats, luncha och sitta i möten med tidigare chefer och beslutsfattare på företaget. Mån om att hålla dörren öppen för framtiden. Hon är smart och taktisk. På samma sätt håller hon sina referenser uppdaterade och kan vid behov återanvända dem. Hon kommer från ett företag med förgreningar över hela världen och har därmed valt att röra sig på en global och rörlig arbetsmarknad. 

Något som inte alls hade fungerat för mig och mitt yrke. 

Men då får man tänka om. Numera är det vanligt att folk sadlar om och plötsligt gör något helt nytt. Sedan får man kanske tänka så här också, att välja bort karriär är just vad det låter som - att välja bort karriär. Då kanske man istället accepterar helt andra slags arbeten för att ha en extra inkomstkälla. Ungefär som när jag studerade och tillbringade varenda skollov med att jobba extra i en matbutik på den ort där min familj har fritidshus. Där var de alltid i behov av extra personal runt jul, påsk och när ordinarie personal skulle ha semester på sommaren. Det var riktigt bra betalt med ob och storhelgstillägg så jag passade alltid på att tacka ja till så många timmar som möjligt. 

Avslutningsvis tillbaka till min kompis i USA. I deras budget ryms inga stora utsvävningar. Men de känner inte heller behovet att göra en massa kostsamma saker eftersom de bor precis vid stranden och trivs med den okomplicerade livsstil det innebär. Det är billigt att leva där. De äter väldigt hälsosamt, gillar att laga mat och maten är mycket billigare än i Sverige. Det är soligt varje dag året om och dagmedeltemperaturen ligger på runt 30 grader så de behöver inte särskilt mycket kläder. 

Sverige är dyrt och klimatet gör att vi tvingas till kostsamma aktiviteter om vi vill umgås utanför hemmet under större delen av året. Tänk er om vi skulle ha varm sommar året om, vilken skillnad i utflykter och aktiviteter det skulle innebära. 

Positiv pepp

Hej och hå, vilken intensiv och glädjefylld vecka jag har bakom mig. Jag har haft besök från andra sidan Atlanten och då blev det genast ett annat tempo än det jag vant mig vid.

Ungefär vid den här tiden i fjol skrev jag ett inlägg om en kompis som flyttat till USA och gjort en helomvändning från resultatinriktad karriärkvinna till dagdrivare i flip-flops. Jag kan inte nog betona vilken förändring hon genomgått de senaste åren och hon är den sista man förväntar sig lalla runt på stranden i slitna jeansshorts utan några planer för morgondagen. Snarare är hon själva sinnebilden för kvinnor som sätter karriären främst: sval och elegant, barnlös och vältrimmad med glänsande hår och välmanikyrerade naglar. Det är bara så fascinerande. 

Nu har det gått ett helt år sedan förra besöket och den här gången kom hon ensam. Hennes man stannade hemma och jobbade. Båda jobbar periodvis, när något dyker upp eller de känner att de vill fylla på depåerna. Min kompis jobbade inte på ett helt år, och skaffade sedan ett nytt jobb där hon stannade i ett par månader och sparade så mycket pengar som möjligt. Det var ett väldigt välbetalt jobb inom samma affärsområde som tidigare och hennes kompetens är efterfrågad. Nu har hon slutat jobba igen, och har inga nya planer för framtiden.  

Ni kanske kan tänka er den välgörande effekten? Det är som att få en stor dos antidepressiva i mänsklig form. Jag tycker väldigt mycket om henne och vi har roligt tillsammans, men att därtill ha någon att prata livsstil med på den här nivån är ju som honung på mackan! Hon och hennes man är de enda jag känner som lever en alternativ livsstil (i den bemärkelsen att de inte följer mallen med fasta arbeten och trygga arbetssituationer). Många av våra samtal kretsar kring detta, då jag är nyfiken och hon gärna berättar eftersom hon blir glad över intresset jag visar. 

Det har varit själsligt välgörande på så många sätt. Framför allt för att jag behövde dela tankar och åsikter med en likasinnad, och för att hon utstrålar positiv energi och livsglädje. När hon bodde i Sverige hade hon själv långa och svåra sjukperioder med led- och muskelvärk, magproblem och matintolerans men allt sådant är som bortblåst sedan hon slutade stressa och pressa sig själv. Så hennes berättelse stödjer bara min teori om att vi hetsar oss sjuka. 

Naturligtvis menar jag inte att vi alla ska säga upp oss och hänga vid Flamingo beach hela dagarna. Men man får kanske en tankeställare om vad man värdesätter i livet, och hur mycket vi faktiskt offrar för att vara en del av konsumtionshetsen. 

Den finns på riktigt, Flamingo Beach

Om någon vill läsa inlägget från i fjol så hittar ni det här: vändande vindar

Motormonstret i köket

Först hade vi en stavmixer i plast. En billig och finessfri sak med sladd. Jag minns inte hur länge vi hade den men den höll i många, många år. När den till slut gav upp ersatte vi den med en modern sladdlös stavmixer i metall. Motsägelsefullt nog gick den sönder efter bara ett par år. Jag minns inte hur eller varför den slutade fungera men den var bortom räddning, och då struntade vi i att köpa en ny. Särskilt eftersom vi hade fått en mixer som användes regelbundet. Ju färre köksprylar, desto bättre tänkte vi. 

Men med tiden har jag kommit att sakna stavmixern. Jag mixar soppor, smoothies och andra saker flera gånger i veckan och avskyr verkligen mixern. I alla fall den stora och tunga glaskannan som är ett litet helsike att diska. Stavmixern kunde man köra direkt i kastrullen, och den var enklare att diska. Därför har vi länge pratat om att skaffa en ny och nu hade vi möjlighet att få en i present, vilket naturligtvis kändes jättetrevligt och roligt. 

Men så här ligger det till: min man är totalt ointresserad av det mesta i hemmet. Jag skulle kunna tapetsera om alla rum utan att han bryr sig eller vill bli inblandad i processen. Eller så skulle jag kunna byta ut saker och möblera om utan att han skulle ägna det någon större uppmärksamhet. Med ett undantag: elektronik. Då helt plötsligt vaknar han till liv och ska göra detta till sitt livs största affär någonsin. Hela marknaden måste undersökas och jämföras innan ett beslut kan fattas (det kan vara rätt irriterande faktiskt. Även solen har sina fläckar). Den här gången hade jag redan googlat lite stavmixrar och visste ungefär vad jag ville ha. Ja, jag skriver jag eftersom det till 90% är jag som ligger bakom våra släta soppor och smotthies. Det är inte så att han inte lagar mat, det är bara det att han ytterst sällan mixar något. Jag mixar desto mer, desto oftare. 

Ni börjar fatta vartåt det lutar va? 

Mycket riktigt. Han väljer en stavmixer och kilar också iväg och köper den. Jag anade ugglor i mossen redan när jag ringde för att be honom köpa några saker i mataffären - och han svarade att han inte kunde köpa något tungt, då han hade kartongen med stavmixern att bära också. 

Vänta lite nu, en stavmixer + kartong. Hur stor och tung kan en sådan vara? Det är väl bara att hålla påsen i ena handen och ta matvarorna i den andra? Mmm. Hörrni, vad jag önskar att någon hade filmat mitt ansiktsuttryck när han kommer in genom dörren bärandes på en stor låda. 

Den nya familjen som flyttat in i vårt kök

Bilden gör inte rättvisa, det är så många delar. En mängd tillbehör och en hel matberedare med utbytbara riv- och skärskivor, hacktillsatser och plastgrejer jag inte orkat kolla vad de är till för. Allt är inte ens med på bilden. Att vi för flera år sedan bestämde oss för en mer minimalistisk livsstil verkade som bortblåst. Vi rensade köket på en mängd onödiga tillbehör och dubletter (tre olika grejer som pressar citroner och fem olika slags rivjärn osv). Och nu har vi alltså fyllt på i skåpen igen?! 

Det är en present och den kostade oss ingenting, så det handlar inte om pengar utan om alla dessa onödiga pryttlar. Dessutom surar jag lite över designen, jag hade tänkt mig något helt annat. Ytligt absolut, men när man knappt tar in något här hemma längre så är man desto mer petig med vad man vill ha. Men berätta gärna vad jag ska göra med matberedaren. Vad är den bra till? Vad använder ni en sådan till? Eller kommer den bara att stå och samla damm i skåpet? Och vad gör man med purémixern, ska jag börja sälja barnmat? 

Snålcoachen testar H&Ms testbutik

Det var intressant att ta del av era erfarenheter inom ämnet försenade flyg. Själv har jag aldrig råkat ut för någon inställd tur utan enbart svurit mig genom ett par långtråkiga förseningar på flygplatser. Inte heller har jag lyckats bli uppgraderad någon gång så jag har väl helt enkelt inte tur med sådant. Men det finns en händelse jag kom att tänka på efter senaste inlägget, även om den gäller mina föräldrar och inte mig själv. Det här var för många, många år sedan när de åkte på kryssning. 

Mitt i natten gick högtalarna igång i hytterna och klassikern utropades: Finns det någon läkare ombord? Min mamma är läkare så hon flög upp och rusade ut i bara nattsärken. Det handlade om knivskurna i bråk och en i personalen hade blivit svårt skadad. Fartyget hade naturligtvis en bemannad sjukavdelning ombord men de var i akut behov av förstärkning. En ambulanshelikopter fick tillkallas på öppet hav och min mamma stoppade blödningen och gav HLR i väntan på transporten. 

Kapten och hans personal tackade översvallande för hjälpen och mina föräldrar tänkte inte mer på det. Som läkare känner man ett kall för yrket och gör vad man kan för att hjälpa till även om man är på semester. Men kort tid efteråt damp det ner ett tjusigt tackbrev i posten, med en inbjudan. Mina föräldrar blev bjudna på en kryssning där de fick bo i en balkongsvit med fartygets bästa utsikt. På morgonen kom en härlig champagnefrukost till hytten och på kvällen fick de middag vid kaptensbordet. Det blev en riktig drömresa till sjöss och de var alldeles överväldigade. 

Mig händer inte sådant utan jag får nöja mig med småsaker som matbutikens färkvarugaranti. Sist fick jag dubbelt tillbaka när ett äpple var ruttet inuti. Ingen wow-upplevelse direkt, några mynt som åkte ner i fickan.

Men när vi ändå är inne på ämnet butiker tänkte jag  prata om H&M. I flera dagar har jag tänkt att jag vill ta upp det i ett inlägg. Vad händer med H&M? Helt plötsligt vill alla uttrycka sitt missnöje. Det klagas på att butikerna är trånga och röriga, att det hänger för mycket kläder huller om buller och att personalen saknar servicekänsla. Alltså, allt det här tyckte jag redan för 15 år sedan?! Hur kan folk ha kommit på det först nu? Själv satte jag inte min fot i någon av deras butiker på väldigt länge efter beskedet att de skulle börja ta betalt för medlemskapet. Men hur som helst, butikerna har alltid varit röriga och stökiga. Bakgrunden till mycket av den senaste kritiken handlar också om att de bygger om sitt lager och deras e-handel har därför drabbats av leveransförseningar. 

Med det sagt, till saken: för ett par dagar sedan besökte jag deras nya testbutik på Karlaplan i Stockholm. Och visst är det skillnad mot deras övriga butiker. Snygg entré och hela butiken är luftig och modern med en exklusiv känsla. Tyvärr var deras kaffebar stängd när jag var där men det fanns gott om sittplatser där man kunde slå sig ner och vila fötterna medan man bläddrar i en tidning eller bok. Och stora krukor med gröna växter och vaser med fräscha blommor överallt. Jag tycker de har lyckats, särskilt med hur man valt att blanda kläder, skönhet och inredning på ett inspirerande sätt. Jag tror att det här nya butikskonceptet är ett måste om de ska lyckas överleva. Men då krävs det nog att alla butiker håller samma nivå. Inte för att jag själv bidrar särskilt mycket till deras kassa, men jag har en hel del H&M-aktier och jag vill naturligtvis att det går bra för dem.

En nöjd man

Som Hårdsparare blir man extra glad över kompensationer när det strulat till sig. Särskilt om man har sådan tur att man upplever att ersättningen överstiger den faktiska olägenheten. Det råkade sig så att min man (vägrar kalla honom Herr Snålcoach även om jag vet att det är kutym i sparbloggskretsar) blev strandad i Barcelona ett dygn. Han hade biljett till ett helt vanligt reguljärflyg hem men den planerade avgångstiden flyttades fram flera gånger och efter tre timmar fick han en foodticket på 15 Euro. Men knappt hann han mer än äta upp så kom informationen att avgången blivit inställd.

När flyg ställs in kan man antingen ordna övernattning själv (till en rimlig kostnad, som det står på hemsidan) eller låta personalen ta hand om transfer och hotell. De tjejer min man umgåtts med under väntetiden försvann som en vind. Det gjorde även det medelålders mycket eleganta par han pratat med. Alla ansåg de sig för resvana för att behöva någon hjälp och föredrog att ta in på första bästa enkla hotell på egen hand. Min resvana man kände tvärtom, han orkar inte hålla på och trassla med kvitton och ersättningar i efterhand. Han har alldeles för mycket på jobbet för att vilja ta på sig ytterligare en sak och tyckte därför det var smidigare om allt löstes på plats. 

Så han valde att låta flygbolaget ta hand om honom, och överraskande snabbt satt han på en transfer bort från flygplatsen. Och hamnade på ett femstjärnigt supercoolt hotell! Turen höll i sig så han fick ett premiumrum istället för standardrum och kunde således vältra sig i ett stort elegant rum med panoramafönster och utsikt över staden. Med ett vräkigt badrum större än vårt vardagsrum här hemma. 

Hela hotellet var fantastiskt, en orgie i färger och spektakulär belysning och futuristisk design. Min man älskade det! Servicen var on point och middag ingick på hotellet. Så även frukosten morgonen därpå. Med andra ord var det lätt värt ett extra dygn i Barcelona. Och när han kom tillbaka till flygplatsen träffade han samma grupp tjejer och även det äldre par som hade ordnat boende på egen hand. Min man är väldigt finkänslig så han tog inte upp det själv men naturligtvis frågade de honom var han hade fått bo. Och då var han ju tvungen att bekänna och försöka se beklagande ut när de blev besvikna och långa i ansiktet över det val de själva gjort. 

Det enda tråkiga i sammanhanget var ju att inte hela familjen var med och fick njuta av det här lyxdrypande bonusdygnet. Det är verkligen synd. 

Att låta sig influeras

För väldigt länge sedan såg jag filmen Familjen Jones (originaltitel Keeping up with the Joneses). Har man inte redan sett den så kan jag rekommendera den, även om den har några år på nacken. Man kan säga att som influencers var de banbrytande. Jag kommer ihåg hur vi tyckte det var genialiskt, hur smart som helst, och hur vi undrade varför ingen kommit på det tidigare. 

Klipp till idag: 

orkar vi se en enda influencer till? Jag vet inget annat yrke som irriterar mig mer. Ja, jag fattar att det är ett riktigt yrke och att de tjänar enorma pengar på att visa upp saker, äta ute och resa. De gör en karriär på att konsumera och lyckas de så kan de anställa ett helt crew som ska hjälpa dem: pr-agenter, assistenter och personliga fotografer. Många äldre skakar på huvudet åt detta men jag tror man måste förstå hur stora dessa kreatörer inom sociala medier faktiskt är. 

Jag har inte svårt att hänga med i utvecklingen och kan förstå att det finns sociala medie-profiler som tjänar pengar på att synas. Den biten kan jag fatta. Men det jag inte riktigt förstår är hur deras målgrupp verkar svälja allt med hull och hår? När samma sponsorer och samarbetspartners syns överallt, som till exempel Daniel Wellington och Na-kd. Och avslutas med samma rabattkoder varenda gång. Går unga människor verkligen på det här? 

Kräver man inte mer som betraktare? Åtminstone ett uns äkthet. Om man nu ser upp till och beundrar dessa influencers, så borde man bli besviken när allt är köpt och skådespeleri. Tröttnar man inte när en hel grupp bloggare eller youtubers lägger upp samma samarbeten hela tiden? Ser man inte igenom det och saknar trovärdigheten? 

Begriper inte att folk inte ser igenom betalda samarbeten. När det är så uppenbart att någon fått betalt för att marknadsföra en juice, en tröja eller valfri annan produkt. Och alla verkar stöpta i samma form och har anammat exakt samma livsstil. En annan sak, verkligen värd att kritisera, är den omtalade smygreklamen. Det slarvas rejält med reklammärkning och varje gång jag ser det blir jag ännu mer emot influencers som marknadsförare. 

Att ha förebilder är inget nytt, det behöver vi människor. Min första stilmässigt förebild var min kusin. Då var jag sju år gammal och såg upp till henne på ett nästintill dyrkande sätt. Hon är två år äldre än jag, så hon var också före med allt. Jag ville klä mig likadant och alltid ha detsamma som hon. Och än idag kommer jag på mig själv med att ha stilförebilder. Det handlar inte om att jag är osäker på mig själv, utan mer om att jag blir inspirerad och motiverad. I min bekantskapskrets finns framför allt två personer som verkligen inspirerar. Både genom sitt sätt att vara och hur de ser ut. På något märkligt sätt lyckas de ha min drömstil och hitta det där lilla extra som jag önskar att jag hade hittat. Det här kan ju låta väldigt ytligt och totalt obegripligt för den som helt saknar intresse för kläder och stilar. Men som jag skrev handlar det även om hur de för sig i olika sammanhang och livsval de gjort. En förebild kan ju vara vem som helst och på många olika sätt. Men skyll på min ålder eller vad som helst, på mig har det motsatt effekt och jag väljer aktivt bort varor och tjänster som marknadsför sig genom influencers plattformar. I synnerhet om det också förekommer smygreklam. 

Nu konsumerar jag ju knappt något så det blir en tunn röst i vinden. Men ändå, det känns rätt. 

Omslagsbild film

Baksidestext film

Eget eller andras ansvar (- fortsättning)

Hoppas att ni alla haft en fin påsk!

Ledsen för bloggtystnad men vi åkte bort över påsken. Vi åkte med Inredaren och hennes familj till deras lantställe. Kan ni förstå hur härligt det var? Ett jättemysigt ställe och det ligger verkligen ute på landet med åkrar och betesmarker runt huset. Det var så välgörande att andas in den friska luften och värma fötterna framför brasan på kvällarna. 

Men det spelar ingen roll att man bara vilar därute, jag var fullständigt uttröttad när jag kom hem och däckade totalt. Har man inte själv varit stressjuk är det nog omöjlig att föreställa sig hur det är. Efter min hemkomst har jag varit sängliggandes i två dygn och bara sovit. Med värk i kroppen och den här förlamande tröttheten som jag avskyr så mycket. Jag tycker att det är så svårt det här, vissa dagar kan jag må ganska bra. Särskilt om jag haft lugn och ro omkring mig, fått vila och sova. Och vad händer då? Jo, jag får för mig att jag orkar göra saker och vara social. Tyvärr är det lätt hänt att man tror att man orkar mer än vad man gör. Särskilt när det är saker man ser fram emot, som egentligen inte kräver någon ansträngning. Men det kommer alltid bakslag. Jag vill så mycket men orkar så lite. Jag har alltid trott att det är en myt men har insett att det är högst verkligt. 

Men nog gnällt om det nu. Istället tänker jag avsluta den senaste tidens temainlägg (om hur vissa människor bara verkar råka ut för en massa tråkigheter) genom att berätta om Anne, 65, som fastnat i Kenya utan möjlighet att ta sig hem till Sverige igen. Expressen har gjort ett reportage om Anne, men som så många gånger förr lämnas en hel del frågor obesvarade. 

Jag har plockat ut russinen ur kakan åt er:

"Anne reste från Skåne till Kenya där hon träffat en man."

Var träffade hon en man? Hur? På Facebook? Eller har de verkligen träffats i verkligheten? Redan här börjar man ana en flock ugglor i mossen. 

"I Kenya fick hon ekonomiska problem, bland annat därför att sjukpensionen inte kom in på kontot på grund av ett adresstrul hemma i Sverige."

Bland annat? Vilka andra ekonomiska problem drabbade henne och varför tas de problemen inte upp i artikeln? De verkar ju rätt avgörande med tanke på att hon sitter fast i Kenya utan möjligheter att ta sig hem. Och var är hennes sjukpension för hela den här tiden? Gick den bara upp i blotta intet på grund av adresstrul - och vad var det för adresstrul?

"Svenska ambassaden i Nairobi hänvisade först till släktingar hemma i Sverige. Men dem har Anne ingen kontakt med."

Har hon ingen kontakt med någon? Inte en enda anhörig? Inte en enda som kan tänka sig att hjälpa henne, inte ens nu när hon befinner sig i en prekär knipa?

"Anne har inte ens 10 kr till mat. Pengarna är slut, hon är sjuk och behöver vård. Men passet lämnade hon i pant till en långivare."   

Var får hon mat ifrån då? Och den nya kärleken - var tog han vägen? 

Jag misstänker att hon blivit sol-och-vårad av en dejtingbedragare och kärlekskrankt sprungit rakt i fällan. Frågan är om den kenyanska Casanovan lyckats komma åt alla hennes pengar eller om hon åkte dit barskrapad, utan sparpengar, och förlitade sig helt på sjukpensionen?

Det är naturligtvis synd om henne oavsett, men i artikeln saknas i stort sett all information om vad som egentligen har hänt. "Jag måste få hjälp" säger Anne. Återigen förlitar vi oss på att staten ska gripa in, även när vi ställt till det för oss rejält. 

Artikeln i sin helhet hittar ni här:
Annes kärlekssemester blev katastrof

Vems är ansvaret?

Jag kostade på mig en bok under årets bokrea. 

Så jag är nu 79 kr fattigare

Anledningen till köpet var att boken är baserad på verkliga händelser och blev nominerad till svenska Augustpriset för årets svenska fackbok 2016. Jag har inte läst ut hela än, men redan nu ställer jag mig tveksam till nomineringen. Det kanske bara är jag, men den känns mer som skönlitteratur. Av en faktabok förväntar jag mig bättre språk, mer kunskap och fakta som är sanna. 

Jag tycker att boken är full av upprepningar, onyanserad och ensidig. Däremot är personskildringen väldigt intressant. Jag stör mig nämligen något enormt på bokens huvudkaraktär Beata. Hon klarar inte att fatta några vettiga beslut, gnäller och tycker synd om sig själv konstant. Tanken var nog att man som läsare skulle sympatisera med henne, men det får istället rakt motsatt effekt. Hon köper kakor istället för mat och börjar naturligtvis röka också. Omedvetet lyckats man alltså presentera den stereotypa nidbilden av en fattig person som slösar pengar på skräpmat och cigg. 

DNs kritiker Lotta Olsson skrev att "boken är så välskriven och viktig att den borde bli en grundbok i ekonomi för alla svenskar". Nja, ser hellre en grundbok som lär ut vikten av eget ansvar och som uppmanar folk till regelbundet sparande. Kanske ett par kapitel om att undvika dåliga val och hur man lagar billig men näringsrik mat. En sådan bok skulle vara mer lärorik än att bekräfta folks fördomar om att fattiga prioriterar näringsfattig kost och rökning när de påstår sig svälta. Alla kan nämligen inte som Beata vara egna företagare och behöva göra inbetalningar för skatt och sociala avgifter till Skatteverket, utan för de allra flesta handlar det om dålig planering och felaktiga prioriteringar. 

Det positiva med boken är att man får en uppfattning om den svåra utsattheten, hur lätt det är att falla igenom skyddsnätet och hamna utanför systemet. 

Så med det sagt om boken vill jag tillägga att vi redan för många år sedan matades med nyheter om att Sverige var på väg bort från den svenska modellen som välfärdsmodell. Och att vi inte längre kan räkna med samma inkomstbortfallsskydd som tidigare. Redan då flaggade man för sämre sociala rättigheter, men svenskarnas tillit till vårt ekonomiska trygghetssystem verkar inte svikta särskilt mycket. 

De flesta verkar lita på att staten ska ge inkomsttrygghet och tänker kanske inte på att det kan bli ett stort glapp mellan lön och utbetalning av ersättning. Som medborgare har man givetvis rätt att ifrågasätta långa handläggningstider och sena utbetalningar men det är just balansen mellan krav och eget ansvar som gör det så intressant. Vi har vuxit upp med att samhället har förändrats, men kan ändå inte lämna tron på samhällets skyddande åtgärder. Trots att de inte alls är lika självklara längre.

Det jag hör av folk är en orubblig tro på tryggheten och att de kommer att motta ekonomiskt stöd om något händer. Jag kastas hela tiden mellan känslor av sympati och stark irritation över människors naivitet och blinda tro på att samhället kommer att ta hand om dem fullt ut när de blir arbetslösa, sjukskrivna eller går i pension. 

Det är toppen att man vet att man har rätt till a-kassa eller sjukersättning, men människor tenderar att vara kortsiktiga och det är de här glappen som blir det stora problemet. Var går egentligen skiljelinjen mellan eget ansvar och samhällets ansvar? Boken är en vattendelare, tror jag.

Zero waste-trenden

Min sons kompis mamma var här och fikade under veckoslutet. Det var roligt att träffas då vi inte umgåtts sedan barnen behövde övervakning när de lekte. Som sjukskriven umgås jag med samma personer hela tiden och då är det roligt med lite nytt.  

Jag spetsade öronen lite extra när hon berättade att de infört zero waste, i alla fall när det kommer till matavfall. De har helt enkelt bestämt sig för att ta tillvara på allt. Nu är det ju så att det är något av grundnivå för oss hårdsparare och normala människors normala matsvinn är ingenting för oss. Men så intressant att höra hur andra gör. Allt som sjunger på sista versen kör hon i matberedaren och tippar sedan ner det i en köttfärssås. Alternativt gör en innovativ pastasås. Ser tomaterna lite skrumpna och tråkiga ut så mixar hon dem och gör salsa. När jag berättade att killarna här hemma vägrar bönor så tyckte hon att jag ska mosa dem och blanda i köttfärssåsen. Jag har hört tipset förut, men aldrig tagit mig an det och det beror enbart på gamla vanor med inkörda maträtter. 

Jag älskar när man kan mötas i sådant här. När sparsamheten förenar. När vanligt folk också börjar tänka på de små detaljerna. Inte minst för att man själv framstår som lite mindre tossigt snålfreak. Nyfiket googlade jag zero waste-trenden eftersom jag ville hitta fler bra tips, men jag insåg snabbt att det handlar mest om att leva förpackningsfritt och avfallsminimera av hållbarhetsskäl. Medan mitt fokus ligger på att dra ner på kostnader i vardagen. Men eftersom min livsstil går ut på att undvika slöseri och slit-och-släng så antar jag att man kan säga att det ena ger det andra. Även om jag snabbt insåg att jag aldrig kommer att få ett zero waste-diplom eftersom jag gör en massa no-no's som att använda plastburkar och engångsartiklar. Inte heller använder jag menskopp eller tvättbara tygbindor. Jag förstår att det spar pengar men jag känner mig faktiskt inte lockad att prova. Förlåt menskoppsälskare, men så är det.

Jag är inte så duktig som jag borde när det gäller förbrukningsartiklar. Men det handlar helt enkelt om att det funnits andra åtgärder som varit mer kostnadseffektiva än kaffefilter och liknande. Finns det billigt på Ö&B så släpper jag det och fokuserar istället på att minska de verkligt onödiga sakerna i mitt liv. Likväl vill jag bli bättre på att byta ut engångs till flergångs och ska försöka sikta mot det. Mest för att det tilltalar min minimalistiska sida att slippa stapla varor och behöva tänka på att något kan ta slut.

Vi shoppar ytterst sällan något vi inte behöver och har därför lätt att hålla oss under genomsnittet sopmässigt. Zero waste-anhängare tycker inte om frukt-och gröntpåsarna från matbutiken medan jag älskar dem och använder dem till allt möjligt. Bästa påsen! Och jag har faktiskt en hel hög tygtrasor i garderoben (ett lakan gick sönder och klippte det i lagom stora fyrkanter) som jag använder när jag när jag ska torka upp något riktigt grisigt eller putsa skor. I köket använder jag vanlig disktrasa till spill och stickade disktrasor i bomullsgarn till sådant som inte kan missfärga dem. Ett riktigt bra tips som jag snappade upp på nätet är att ha en "ät snart-låda" i kylen där man lägger allt som måste ätas inom kort så att ingenting hinner bli bortglömt. Där kan man lägga allt som behöver prioriteras och planera utifrån vad som behöver ätas upp först. Smart!

Plastbantar ni? 

Förpackningsbantar? 

Sol-och-vårare

Igår kväll tittade jag på en dansk dokumentär om sol-och-våraren Casper som ägnat 20 år av sitt liv åt att frilansa i bedrägeribranschen. Egentligen var min tanke att den grötiga danskan skulle vagga mig till sömns men det lyckades inte. Det var ändå en ganska fängslande historia och jag kunde inte sluta titta innan jag fått veta hur den ensamstående mamman skulle lyckas avslöja honom. Hon spelar sig själv i filmen och berättar hur det gick till när de träffades och hur han lurade henne. 

Man får alltid höra att det är något som kan hända vem som helst. Men jag har så svårt att tro det. Det kanske inte bara är en viss typ av kvinnor som drabbas, men risken verkar helt klart betydligt större om man är naiv och godtrogen. I det här fallet träffades de via Facebook och började på så vis ha kontakt. Casper påstod att han var mångmiljonär från en rik och omtalad familj som äger halva Köpenhamn. Detta borde ju ha varit plättlätt att kolla upp, men nej. Hon har ju bläddrar igenom hans facebookbilder och sett rosenskimrande bilder och nöjer sig med det. Han säger att han är trött på allt snobberi och hon köper hans förklaringar rakt av. Han är trött på att vara rik arvtagare och därför är det inte ett dugg konstigt att han flyttar in i hennes lilla lägenhet. Med bara lite kläder, jeans och t-shirts. Har han inget jobb? Inga åtaganden alls? Inga personliga tillhörigheter? Frågorna hopar sig kring deras tillvaro men Amanda verkar inte fundersam.

Den menlösa dumheten slår emot en som betraktare. Och det bara fortsätter, hon låter honom flytta in utan att hon någonsin varit hemma hos honom. Utan att hon träffat någon i hans familj eller några av hans vänner. Han påstår att han har en dotter på 12 år, men att mamman hindrar dem från att träffas. Hans familj äger alltså halva Köpenhamn men kan inte betala en advokat som lyckas lösa umgängesfrågan? Jösses alltså. Storyn läcker som ett såll men inte en enda gång föll det henne in att kolla upp hans historia eller försöka reda ut alla lösa trådar. 

Jag förstår att de här bedragarna är oerhört skickliga men hur lyckas de sol-och-våra någon i modern tid? Nu när alla har Internet och kan både googla och bildgoogla. Dessutom skulle jag inte kunna tänka mig att flytta ihop med någon utan att först ha sett hur personen bor eller utan att ha träffat dennes familj. 

Det viktiga är transparens och öppenhet, att man vet vem det är man träffar. Och skulle han inte ha kontakt med sin familj skulle jag givetvis undra varför och kolla upp de uppgifter som han lämnat. Inte för att jag misstror allt och alla, utan för att det är sunt att vara försiktig. Inte låter man en person som man inte vet något om flytta in. Särskilt inte om man har barn. Caspar bad inte Amanda om pengar utan tog istället lån och beställde kreditkort i hennes namn utan att hon visste något. Tack och lov, annars hade det blivit för mycket naiv dumhet. Jag hade inte klarat att se henne mata honom med tusenlappar för att hans kort krånglade eller liknande. Jag kan bara inte förstå kvinnor och män som hittar kärleken på nätet och börjar skicka pengar i omgångar. Bedragare i Nigeria eller "amerikanska soldater" stationerade i Afghanistan eller Irak. Jag läste att det händer att personalen på Forex försöker stoppa kvinnor från att skicka pengarna men de talar för döva öron. Jag känner ingen som blivit drabbad men hade en gång en mytoman som arbetskamrat och det var svårigheter nog. Vem vet, det kanske kan bli ett blogginlägg om honom också. 

Du är INTE ditt jobb

Såg att min bloggkollega FruEffi valt att växla ned i karriären, downshifta. Jag blir riktigt imponerad, fast jag inte borde bli det. Men jag är imponerad. För att jag vet att det krävs guts att våga göra sådana saker. Välja bort karriär för att istället göra något som gör en glad. Ni hör ju själva hur sjukt det låter, men vi identifierar oss så starkt med våra arbeten och det är vad vi sedan bygger vår självkänsla på. Vi tänker alldeles för mycket på vad andra tycker och hur omgivningen bedömer oss.

Det jag gillar mest när jag träffar nya människor är att så långt det går inte veta vad de jobbar med. Möten mellan människor blir annorlunda om man undviker samtalsämnen som är tänkta att jämföra status. Jag ska berätta något för er, och det är en helt sann historia. En bekant berättade om när hon var inbjuden till en middagsbjudning i en storstilad festlokal. Och jag vill tillägga att den här kvinnan är söt och charmig och har lätt för att prata med nya människor. Till bordet fick hon en snygg och välklädd kille som hon omedelbart fattade tycke för. Enligt henne bytte de uppskattande blickar och hon såg fram emot en trevlig kväll. Samtalet flöt på helt naturligt, tills han berättade att han jobbar som chef på en reklamfinansierad TV-kanal och hon berättade att hon jobbar inom hemtjänsten. Efter det byttes det inte ett enda ord till under hela kvällen. Inte ett ord. Han var istället fullt upptagen med att konversera andra vid bordet och ignorerade henne totalt.

När jag ändå är i gasen med mina anekdoter måste ni höra om en gång när min man var på en tillställning i härligaste skärgårdsmiljö. Festen var välfylld med män som såg ut att komma direkt från en segeltur eller tennisbanan. Alla hade den där rufsiga frisyren som signalerar mycket pengar och nercabbad sportbil. En trevlig kille började prata med min man och frågade Vad har du för bil?, varpå min man svarade; Jag har ingen bil. Det uppstod en stel förvirrad tystnad innan han fann sig och fullständigt seriös frågade Jaha...okej, men vad har du för båt då? 

Det är en av mina älsklingshistorier och jag har nog berättat den för alla vi känner så det här kan komma att röja min anonymitet. "Vad har du för båt då?" har blivit något av en klassiker för oss. Något vi säger när vi på vårt interna språk vill beskriva en personlighetstyp. 

Jag undrar ofta vad folk har för avsikt med att vara nedlåtande. 

Gällande min väninna Inredaren som brukade komma förbi mitt jobb så var det en manlig arbetskamrat som fnös att inredningsyrken är "tramsjobb för före detta hemmafruar som inte kan något annat än shoppa och sätta upp gardiner". Otroligt drygt. Inte för att det spelar någon roll men Inredaren har varit en eftertraktad dekoratör som åkte runt och byggde upp miljöer i tio års tid innan hon startade eget. Och hon driver idag ett litet företag som gör strålande resultat. Men som sagt, det hör egentligen inte hit. Vid ett annat tillfälle sade samma stolpskott att han inte förstår hur folk kan ta jobb där man "torkar rumpor hela dagarna". Nej, det kanske han inte förstår men den dagen han själv blir sjuk eller gammal så kommer han att förmodligen värdesätta deras yrkesval högt. 

Det finns en så onödig snobbism i yrkesval. Fullt förståeligt eftersom en del yrken är extremt avancerade eller attraktiva. Ett yrke anses naturligtvis mer speciellt när det krävs mycket för att komma dit. Klart det är imponerande med en läkare som fördjupat sig inom kirurgi och kan utföra de mest avancerade kirurgiska ingreppen. Eller forskare som upptäcker något väldigt stort. En del når absolut höjder som får oss andra att känna att vi inte bidrar lika mycket till mänskligheten. Yrken kan också vara oerhört intressanta utifrån egna intressen. Jag har lärt mig mycket av sådant yrkeskunniga delat med sig av, vidgat vyer och bytt perspektiv. Oavsett yrkesgrupp eller företagskategori. Men lustigt nog upplever jag att de med snobbigast attityd är de med rätt trista mellanskiktsjobb. Kanske behöver de hävda sig? Eftersom jag upplever att det är en kategori som har lätt att hamna i lyckofällan. Att de drabbas i större utsträckning än andra av stress och känslor av meningslöshet. Samt är de största slavarna under ytlig konsumtion eftersom det gäller att hela tiden visa sin framgång. 

Men jag känner folk som har downshiftat för ett bättre liv genom att de frivilligt valt enklare jobb trots högre utbildning. Några av dem menar att de ständigt behöver förklara sig, nästan försvara sig. Och de upplever att skiftandet ses som ett misslyckande. Det här är ju faktiskt superintressant, för vem bryr sig egentligen om var någon annan tillbringar sina 8, 10 eller kanske till och med 12 timmar om dagen? Det är ju inte som förr i tiden när man titulerade sig direktören så fort man stötte ihop med en annan människa. Alla försvinner iväg till sina arbeten och kommer hem när det är dags att äta och lägga sig. Vem bryr sig om var du varit under tiden? Svar: ingen.

Mycket för pengarna i ödemarken

I kommentarsfältet gjorde Signaturen Morsan en riktig klassiker när det kommer till bostadsmarknaden. Hon gav sig nämligen på att påpeka vad man får för pengarna ute i landsbygden. Det är något som ni vet att vi stockholmare älskar att höra. Berätta gärna mer om hur man ute i glesbygden kan få ett slott för samma pris som en liten etta i Stockholm. VI BLIR SÅ GLADA DÅ!

Det är också den typen av rubriker som kvällstidningarna älskar: så många kvadratmeter får du för en miljon. Eh, ja? Givetvis skiljer sig priserna beroende på var i landet vi befinner oss. Vad vill man med detta? Tömma storstäderna så att alla flyttar till slott i Hällefors?  Eller är tanken att trycka till oss storstadsbor lite? Precis som man pratar om die dummen schweden så kan man prata om dumma stockholmare? Nu pratar jag alltså inte om signatur Morsan, hennes kommentar gav bara uppslag till ämnet och ingenting annat. Så ingen skugga över henne. Och hon har också alldeles rätt i sin kommentar, man  får enormt mycket för pengarna på andra håll. Men det ger som sagt var upphov till vissa tankar och känslor. 

Det är billigt att köpa hus i Kroatien också så varför flyttar inte alla svenskar dit? Och varför fortsätter urbaniseringen när man får så mycket mer för pengarna någon annanstans? Svar: för att det finns saker som påverkar var vi bosätter oss. 

Tillgång på arbete, naturligtvis. 

Släkt, vänner och/eller livspartner. 

Individuella intressen för kultur- och fritidsaktiviteter. 

Kommunal service 

Kommunikationer

Villigheten att arbetspendla

Det här är inte tänkt att bli något inlägg om en långsamt döende glesbygd utan fokuserar på svårigheten att flytta till en småstad för att börja om. Inte minst det faktum att många nyinflyttade vuxna upplever att det är väldigt svårt att få nya vänner. Det är nog lätt att känna sig väldigt ensam. Själv bor jag i en kommun där jag har nästan hela mitt sociala nätverk. Min man är uppvuxen här och själv har jag bott här i sammanlagt 22 år och det har underlättat när det kommer till barnvakt, husdjursvakt och annan hjälp i vardagen. Nu är inte jag supersocial och har inte behov att träffa folk hela tiden men det är onekligen praktisk, bekvämt och smidigt att ha allt nära.

Då är det svårt att bryta upp och börja ett nytt liv någon annanstans. Det skulle ta lång tid att finna sig tillrätta, känna gemenskap och bygga ett nytt socialt nätverk. 

Men sjävklart leker man med tanken på olika alternativ. Ena dagen pratar vi om att flytta till solen vintervis, andra dagen om att flytta till typ Åhus och den tredje kikar vi på lösningar på en timmes pendlingsavstånd. Jag upplever att allt spånande och planerande är bra för förhållandet eftersom vi aldrig stänger in oss i ett litet mentalt utrymme. Det är kul att prata om hur vi ska göra i framtiden och man lär sig mycket genom att kolla upp olika alternativ. Jag har sällan en plan, det kan bli lite vad som helst. Allt i livet går inte att styra och strikt planering gör mig bara skrockfull. 

Och apropå det här med att köpa slott. När barnen var små umgicks vi mycket med en familj som köpte en herrgårdsliknande k-märkt byggnad i ett litet samhälle ute i ingenstans för vad som kändes som en struntsumma. Men ett stort hus som är billigt att köpa blir oftast desto dyrare i uppvärmning och underhåll. Huset är byggt på 1860-talet och var inte renoverat sedan 70-talet så det var ganska nedgånget. Tyvärr var det för långt avstånd för att hålla vänskapen vid liv så vi tappade kontakten. Tråkigt, och mina barn pratar fortfarande om hur de fick cykla inomhus genom alla fantastiska salar i fil. 

Jag har bott i både storstad och landsbygd och trivdes bra med båda delarna. Även om jag känslomässigt var aningen splittrad när mina olika liv varit utspridda. Särskilt under utlandsåren när jag inte hade en fast punkt någonstans. Så för mig är det absolut inte viktigt med storstadspuls eller ett brett utbud av underhållning utan jag bor här enbart för att vi slagit rot här. Och jag kan absolut inte tänka mig bo för långt norrut eftersom jag inte står ut med tanken på långa vintrar och korta somrar. 

Synd att jag inte kan tänka mig Norrland.
Då hade jag kunnat köpa det här.

Koll på priser?

Det man förlorar vinner en annan.

Jag har pratat med två personer som gjort bostadsaffärer under januari-februari. En tidigare arbetskamrat som passade på att ta steget från hyresrätt till bostadsrätt. Hon tyckte det var läge att ta sig in på bostadsmarknaden nu när priserna kylts ner en aning. Men som förstagångsköpare var det svårt att få ihop affären och de behövde hjälp med kontantinsatsen. Och då pratar vi inte om något bolånetak på 85% som ställer till det, utan om en kontantinsats på nästan 30%. 

Det andra bostadsköpet handlar om en person i den yttre vänkretsen som flyttat oftare än en cirkus de senaste tio åren. Redan hösten 2016 tecknade hon ett bokningsavtal på en nyproducerad bostadsrätt. Det handlar om en omskriven fastighet och trycket på de här lägenheterna var enormt. Det var många tusen som anmält intresse för ett fåtal lägenheter, och där lyckades hon alltså knipa en. Hon går ner i boyta men får å andra sidan fyra meter i takhöjd och en stor terass. Men att sälja den nuvarande lägenheten blev inte lika roligt. Hon hade räknat med att gå jämnt upp i slutändan, men gick istället back en halv miljon. Vilket får anses mycket när det handlar om mindre lägenheter. Men så är det när utbudet ökat mer än efterfrågan. Det lades helt enkelt inga bud och till slut tvingades hon sälja under utgångspris. Själv hade jag nog inte tagit det lika bra men hon ryckte bara på axlarna och sade att hon räknar med att få igen det beloppet längre fram på grund av det högattraktiva bostadsobjekt hon köpt istället. 

Från det ena till det andra, läste att genomsnittspriset för lunch i Sverige är 94,87 kr. Eller rättare sagt, jag läste att det är Skatteverkets föreskrifter till inkomstskattelagen att en lunch ska vara 94,87 kr. Detta för att kunna räkna ut förmånsvärdet för fri kost. Och detta är snittpriser, det är givetvis dyrare på många ställen. Då slog det mig att jag stannat i tiden och det var en intressant tanke. Jag lever kvar i svunna tider när en lunch aldrig kostade mer än 70 kr. Betyder det att jag kommer att bli en sådan där jobbig kund som alltid klagar över hur dyrt allt blivit? Och skrika att förr kostade minsann en kopp kaffe FEM kronor och då ingick PÅTÅR också. Eller ge mina barn 100 kronor och tro att det ska räcka till ett par jeans.

Vore synd eftersom jag är riktigt vass på att gissa priser. I alla fall matpriser. Såg Bill Gates gissa pris på varor i The Ellen show och han lyckades inte träffa rätt på en enda förutom priset på tandtråd. Men så erkände han också att han inte varit inne i en matbutik på många år. Sedan kan jag tycka det är lustigt hur man valt att fokusera på varor som han med största sannolikhet aldrig kommer i kontakt med överhuvudtaget, som halvfabrikatet rice-a-roni där man bara behöver tillsätta vatten och frysta färdiga pizzarolls (jämförbara med Billys och Gorbys produkter här i Sverige). Jag förstår att man försökte vara lite rolig men det hade kunnat bli mer intressant om man valt dagligvaror som mjölk, kaffe och toalettpapper. Eftersom jag aldrig köper skräpmat hade jag inte heller kunnat pricka in rätt svar och vad skulle det ge för bild av mig? När jag i själva verket kan rabbla kilopriser på det mesta.

Och är det viktigt att de allra rikaste vet vad saker kostar? Tycker vi att de blir mer jordnära eller lika oss om de vet priset på snabbmat eller vad handlar det om? De enda jag ställer höga krav på, och förväntar mig att de har en förankring i verkligheten, är politiker. De behöver känna till den verklighet som de ska besluta om, vilket de tyvärr inte gör. 

Ekonomi i grundskolan

Till eftermiddagskaffet googlade jag Petter Stordalens hem. Detta efter att ha läst att han brukar ha en årlig maskerad hemma hos sig, med ungefär 300 inbjudna gäster. Då bör man bo ganska stort tänkte jag och letade ivrigt efter bilder. Mycket riktigt bor han i ett slott. Tyvärr hittade jag inga bilder på interiören vilket är lite synd, eftersom jag sett hans hus i Åre och det är helt makalöst. Det huset kan man för övrigt hyra om man vill, för 29 000 kr per natt.

Jag känner mig riktigt sparsam just nu eftersom jag sparar in de kronorna genom att inte hyra Stordalens hus över sportlovet. Istället stannar vi hemma och fortsätter tömma vårt matförråd. Jag har knappt handlat något på hela veckan förutom lite frukt och mejerivaror. Kanske lite choklad också om jag tänker efter. Eller vänta, i onsdags kunde jag inte motstå att fynda två paket lunchkorvar med hög kötthalt för halva priset. Vi är inga stora korvätare men jag slog till för att variera våra måltider (det är väldigt mycket kyckling och lax i frysen). Och det gäller att utmana kreativiteten så jag karamelliserade lök och piffade upp de bleka korvarna genom att steka dem i karamelliseringsgojset som blev kvar i stekpannan. Jag skar några djupa snitt på varje sida av korven så honungslökblandningen fungerade som en glaze. Riktigt lyckat med potatismos, löken och lite smörgåsgurka.  

Men det var inte det jag skulle berätta utan någonting helt annat. 

Med jämna mellanrum hör man hur det gapas om att barn borde få lära sig om ekonomi i skolan. Särskilt om det talas om Lyxfällan eller skuldfällor på grund av sms-lån eller snabblån. Och jag håller med. Även om det är föräldrarnas ansvar att lära barnen förstå privatekonomi så kan man inte ta för givet att alla kan få den kunskapen hemifrån. Det är för övrigt ungefär samma sak när folk hävdar att det inte är skolans ansvar att uppfostra. Nej det stämmer, men som förälder blir det svårt att uppfostra barn om det inte finns regler kring uppförande, hyfs och ordning i skolan också. Med tanke på de beteendeproblem som finns i skolorna idag så borde det vara ganska uppenbart för alla. Dessutom tycker jag att det absolut bästa är när skolan och hemmet kan sträva mot samma mål. Och ska vi någonsin få folk av dem som växer upp med bristande föräldraansvar så har skolan sitt ansvar. Så jag anser det självklart att skolan bör lägga tid på att lära ut privatekonomi. Inte minst för att det går hand i hand med en grundläggande allmänbildning.  

Med det sagt blev jag jätteglad när sonen kom hem och berättade att de just nu har ekonomi i samhällskunskapen och att det fanns ett antal ord där de behövde lära sig en grundbetydelse. Men man är ju inte Snålmor för intet så min avkomma satte i princip alla utan behöva kolla facit. Att barn förklarar med egna ord har ingen betydelse utan det viktiga är att han verkligen förstått innebörden. Det var intressant att se att han tyckte 'självhushållning' var svårast (ett ord vi nog aldrig använt hemma) och han hade inte heller hört 'disponibel inkomst' tidigare.

Jag lägger in bilderna på övningslapparna vi använde, så ser ni hur det tränats hemma hos Snålcoachen :)

Framsida övningslappar

Fler framsidor 

Baksida/facit översta lappen

Baksida/facit nedre lappen

Slarv är dyrt

Vi har en riktigt märklig sjudagarsperiod bakom oss. Nästan så att man kan tro att det för tillfället vilar en liten förbannelse light över oss. 

Egentligen började det redan morgonen när sonen trodde att han tappat plånboken. Han hann gå halvvägs till bussen när han upptäckte att den var försvunnen. Vi gick ut samtidigt eftersom jag skulle till tvättstugan och sonen hoppades att plånboken råkat ramla ner i tvättkorgen när vi trängdes i hallen. Hellre det än att han tappat den ute eller att den blivit stulen. Tvätten var redan sorterad så jag hivade bara in allt i maskinerna och det var fullt möjligt att hans lilla läderplånbok åkte tvättkarusell i 60 grader medan vi letade febrilt uppe i lägenheten. 

Plånboken var en julklapp från 2016 och kostade mellan 400-500 kr. Den innehöll betalkort, busskort och legitimation (att skaffa nytt kostar 400 kr). Det här inträffade före morgonkaffet så jag var kanske inte på mitt soligaste humör när jag vände upp och ner på allt i jakt på den försvunna plånboken. Sonen fick traska till skolan och jag väntade på att tvätten skulle bli klar för att kolla om den råkat åka med där. Jag hade även loggat in på banken för att kontrollera hans saldo och kunna spärra kortet. Men innan jag gick till tvättstugan fick jag en plötslig ingivelse och lade mig på hallgolvet för att titta under hallbänken ytterligare en gång. Jag hade tidigare böjt mig ner och kikat under och sett att den inte låg där så jag vet inte varför jag fick för mig att se efter en gång till. Men tro på fasen, längst in i det bortersta hörnet låg den. Syntes knappt mot det mörka golvet.

Till saken hör att mina barn är ovanligt duktiga på att hålla reda på sina saker. Och det är inte det vanliga föräldraskrytet utan en sanning. Förutom en sovsäckspåse som sonen tappade bort på sin allra första övernattning med skolan så har de faktiskt aldrig slarvat bort något! Den där sovsäckshistorien har ett underhållningsvärde i sig eftersom vi (redan på den tiden) var för snåla för att köpa en egen sovsäck och istället lånade en av en friluftande släkting. Så istället för att köpa en billig och enkel sovsäck så lånade vi alltså en dyr kvalitetssovsäck i övre prissegmentet. Som sonen glömde på bussen hem så att vi fick ersätta ägaren med en ny dyr sovsäck. Sämsta spartipset!

Jag har inte heller tappat bort mycket i mitt liv så det är genetiskt betingat eller så är barnen bara formade av sina ordningssamma föräldrar. Jag har dock tappat plånboken en gång när jag var höggravid. Vi hade varit i skärgården och åkte Norrtäljebussen hem på kvällen. När vi hoppat av vid Danderyds sjukhus upptäckte jag att plånboken var borta, men vi hade sådan tur att busschauffören hittade den när han gick genom bussen vid slutstationen. Han ringde upp oss innan vi hunnit anmäla plånboken försvunnen eller höra av oss till SLs kundtjänst. Han ville absolut inte ha någon hittelön så vi tog med en fin vinflaska istället. Slutet på den historien är att busschauffören och hans fru ringde upp oss ett par veckor senare för att berätta att de öppnat vinflaskan och ville tacka och höra om bebisen. Hur gulligt?!

Men tillbaka till den gångna veckan. Dagen efter den försvunna plånboken stod maken snopen med en avbruten nyckel nere i porten. Ny nyckel kostnad 220 kr. Två dagar senare diskar jag ett porslinsfat som glider ur mina händer och går i bitar när det träffar diskbänken. Fatet hade vi ståendes på köksbänken för att ha olivoljor och liknande dekorativt samlade. Tyvärr hade jag inget likvärdigt fat att ersätta med utan fick ge mig ut för att leta efter ett nytt. Det blev ett från Granit (billigt och bra) kostnad 129 kr. Men det tar inte slut där, igår skulle jag sopa upp grus i hallen och plötsligt bröts skaftet av nere vid själva fästet vid skyffeln. Ni vet, ett sådant där sopset med långa skaft som de flesta har hemma. Så nu vågar jag knappt använda något här hemma och undviker särskilt brödrosten och mixern, haha. 

Det är inga dyra saker men ändå. Nästan så att man undrar vad som ska gå sönder imorgon. Det vore naturligtvis värre om teven eller kylen gick sönder för då pratar vi inte längre om några hundralappar, men lite lustigt ändå att allt hände inom en vecka. Jag hoppas att nästa vecka blir mindre spännande. 

Och en nyfiken fråga, går saker sönder i följd hemma hos er också?

Den nu återfunna plånboken

Får drömma om ett sådant här sopset!