tisdag 25 april 2017

Vändande vindar

Ibland blir saker bättre än väntat. 
I mitt senaste inlägg berättade jag att vi inte närvarade på den tillställning som vår kompis styrt upp helgen före påsk. Naturligtvis grämde jag mig djupt över det missade tillfället och ångrade att vi inte åkt dit. Det är så typiskt mig, jag mådde inte bra men ångrade mig i alla fall efteråt när jag insåg hur gärna jag velat träffat dem. Det jag inte visste då var att de bestämt sig för att ta en sväng i Europa för att sedan avsluta med ytterligare ett par dagar i Stockholm innan de skulle vända hemåt igen. 

Det här kan vara lite förvirrande men jag har ju två tjejkompisar som flyttat till USA och båda har gift sig med amerikaner. Den ena flyttade dit för att studera och blev kvar och den andra flyttade för att hon jobbar på ett globalt företag och hade möjlighet att välja var hon vill bo. Även hon lät sig snärjas i kärlekens garn. Båda står mig nära och det är naturligtvis tråkigt att man ses så sällan. Som tur är finns sociala medier och en mängd sätt att kommunicera på, till skillnad mot när jag bodde utomlands långt innan Internet slog igenom på allvar. Det var på den tiden man hade tjockdator och det var en dyr minutavgift som hamnade på telefonräkningen varje gång man kopplade upp sig. Att skicka bilder var bara att glömma.

Hur som helst kunde vi nu ta tillfället i akt nu och verkligen passa på att umgås. Det kändes så himla fint och gjorde gott för själen. Det som är roligt att berätta är att den här tjejen är en av de mest drivna och storsatsande karriärpersoner jag känner. Hon är målmedveten och framåtsträvande i sin yrkesroll men verkligen inte ytlig eller hänsynslös. Tvärtom, en väldigt snäll och omtänksam person. Döm om min förvåning när hon överraskar med att gifta sig med sin raka motsats. Då menar jag inte lat och arbetsskygg utan någon som inte verkar vilja sitta instängd på ett kontor hela dagarna. Istället är han någon form av allkonstnär, dock hårt arbetande med imponerande bredd. Och han är banne mig den trevligaste amerikan jag träffat och min man håller med, ett socialt underverk med en stor portion humor och helt underbar mot sin fru (vår kompis). Båda är bra berättare och underhöll oss på sitt livliga och färgstarka sätt. Jag höll på att ramla av stolen när hon berättade att hon tagit time-out från karriären och för tillfället inte gör ett skvitten på dagarna. Det lät som hon mest verkade hänga på olika båtar med sin man som älskar att fiska. 

Eventuellt vill de flytta hit ett par månader för att han ska få lära känna Sverige. Hon gillar att resa och då skulle de kunna passa på att se mer av Europa vilket är svårt nu när de bor på västkusten, åtminstone om man vill göra korta weekendresor. Hon har skaffat hund också (den är där hon är så naturligtvis var den med på resan hit). 

Just nu lever hon på sparpengar men hade bokat in ett par möten på företagets kontor här i Stockholm för att undersöka sina möjligheter. Medan hennes möten avlöste varandra tog min man hand om hennes man genom att bjuda in honom och hunden till sin arbetsplats. Det uppskattades och förmodligen var det mycket trevligare än att vänta på hotellet. Min mans företag ligger bara ett kvarter från deras hotell så det var lätt att promenera dit.

Allt som sagts om detta kan sammanfattas med följande lilla visdom: alla tar vi olika vägar i livet men plötsligt korsas ens vägar. Aldrig trodde jag väl att hon skulle hoppa av ekorrhjulet och leva på sparpengar och ta dagen som den kommer med en man som inte låter sig fjättras vid en traditionell anställning. Det var härligt entusiasmerande att vi båda utvecklats så mycket och kunde mötas på ett nytt plan. När vi sågs senast jobbade vi båda jämt på grund av statustänkande och pengahets och nu hade vi båda insett att det är annat i livet som ger verklig lycka och mening. 

Hon berättade att de lever ett enkelt liv utan en massa dyra vanor och det blir fel om jag säger att det är olikt henne, mest för att det låter så ytligt. Men hon utstrålar det där som man inte riktigt kan sätta fingret på och som är en speciell glans. Ni vet när någons stil alltid är perfekt klanderfri inklusive nyfönat hårsvall och perfekta naglar. Jättefina skor, jättefina solglasögon och jättefin väska. Alltså ni kvinnliga läsare förstår säkert. Då har man svårt att ta in den nya bilden av life on the beach, hippie style. Men jag såg att det var så, jag känner igen en stressfri person när jag ser en!

Det var så underbart och härligt att höra och frågan är om inte det är dit vinden blåser nu. Fler och fler verkar tröttna på att bara jobba bort sina liv och kräks på statushetsen och börjar se andra värden i livet. Jag tycker mig se en skillnad bara jämfört med 2014 då jag gjorde mitt köpfria år och började blogga. Att komma bort från konsumtionshysterin var en av anledningarna och då verkade alla oavsett inkomst sträva efter en exklusiv livsstil. Nu känns det som intresset för en avkopplande fritid med naturnära upplevelser ökat, samt att det är trendigt att konsumera mindre. Toppen för oss sparisar! 



17 kommentarer:

  1. Älsk på hela inlägget! /Läslusen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vad roligt att det uppskattas :)

      Radera
  2. Så härligt att läsa!
    Jag är på väg åt det hållet själv, både frivilligt och ofrivilligt kan man säga. Jag har i många år pratat om att jag "måste jobba mindre" utan att egentligen göra nåt åt det. Till slut skötte kroppen om beslutsfattandet genom att ge mig en arbetsskada och en utmattning (men tur i oturen att jag kände igen symptomen pga tidigare allvarlig utmattning 2001, så jag kunde stanna i tid). Så nu har jag påbörjat sjukskrivning och vila, framöver väntar omvärdering och omfördelning av resurser...och jag kommer nog aldrig att kunna/vilja arbeta heltid igen. Försöker ta det med ro och jobbar på att ha tillit, och försöker att se det som intressant och spännande ändå, även om allt för tillfället är lite gungigt och osäkert.
    /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du berättar! Det är just det där med att känna igen symptom... nu kommer jag troligtvis ha ett nytt inbyggt larmsystem för stress och ohälsa men det hade jag absolut inte innan kraschen. Jag ignorerade tydliga tecken som sömnproblem och koncentrationssvårigheter (hur dumt?!!) och trodde att allt skulle vändas rätt under semestern. "jag behöver bara vila lite och komma ikapp".

      Jag hoppas verkligen att människor blir mer uppmärksamma på signalerna och lär sig slå av på takten i tid. Hoppas att du blir hjälpt av din vila och dina tidigare erfarenheter så att det går åt rätt håll. Ska försöka ta till mig det du skriver om att ha tillit och att försöka se det som intressant ändå, något jag verkligen behöver då det är först nu jag börjar släppa på skuldkänslor och dåligt samvete över att "bara gå hemma om dagarna"...

      Radera
  3. Ni som är sjukskrivna för utmattning, vilka symptom har ni beskrivit dör läkaren når ni blev sjukskrivna? Jag hat suttit hos läkare två gånger i mitt liv, totalt utmattad och gråtit men har aldrig blivi sjukskriven. Första gången var 2000 och den läkaren sa bara att det var ensamma-mamman-syndromet dvs att jag var så utmattande ända in i själen. Andra gången var förra sommaren men den läkaren sa att hon skulle kunna sjukskriva mig men att det skulle ju inte ändra min situation så så gjorde hon inget alls. Sa att jag kunde sjukskriva mig själv i en vecka. Aldrig fått någon hjälp eller förståelse alls

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ansi!

      Uselt att du inte har fått hjälp!
      Beklagar verkligen att du två gånger råkat ut för oförstående läkare. Mitt råd till dig är att ta med en stödperson vid nästa läkarbesök, någon som kan hjälpa dig med att kräva remiss till stressmottagning eller liknande. Och om inte det funkar, så försök byta läkare. Vad jag vet så kan man också få hjälp med psykologsamtal via vårdcentral. Du skriver inte vad du jobbar med - har du tillgång till företagshälsovård, eller kan du prata med någon på din arbetsplats?

      För mig var det så här:

      Jag insjuknade första gången 2001, då var jag ensamstående tvåbarnsmamma (barnen var 15 och 9 år). Då hade jag drivit mig själv så hårt att jag i princip inte kunde gå, jag kunde knappt tänka, hade ingen förmåga till konsekvenstänkande och kunde inte planera eller fatta beslut. Jag fungerade inte i vardagen, sov nästan inte alls och var totalt slutkörd, bara grät och var helt slut.
      Jag hade i alla fall turen att ha 1) föräldrar som kunde hjälpa mig praktiskt 2) en förstående husläkare som sa "jag sjukskriver dig så länge du behöver" (hon hade själv varit ensam mamma) och 3) en kompis som kunde tipsa om en bra terapeut, en som jag hade råd med och som hjälpte mig enormt mycket. Totalt var jag sjukskriven åtta månader på 100% och sedan trappade jag långsamt upp arbetsförmågan och var tillbaka på heltid efter 1,5 år om jag minns rätt.

      Men därefter har jag varit skör och har flera gånger fått stanna hemma från jobbet för att jag känt att jag överansträngt mig.

      Jag är frilansare med egen verksamhet, bl a i kultursvängen, och det är kanske inte den bästa arbetsmiljön när man är skör och känslig. Men som frilansare är det svårt att tacka nej till jobb, jag vet aldrig när det kommer in pengar nästa gång...och så länge jag hade försörjningsansvar gick ju barnens väl och ve alltid först. (Nu är de utflugna sedan flera år.)
      Även om jag älskar mina jobb så har jag i många år tänkt att "jag måste dra ner på arbetstakten". Men så har jag fortsatt att tacka ja till uppdrag...
      När jag nu än en gång har varit på väg in i väggen (det har långsamt blivit värre under de senaste två åren) har jag tyvärr låtit det gå lite för långt och har symtom som t ex långvariga sömnstörningar, nedstämdhet och oro, hjärtklappning, minnesproblem etc. Och så har jag dragit på mig en arbetsskada i nacke och axlar.
      Till slut var det kroppen som sa ifrån när jag inte lydde mina egna önskningar om att minska arbetstiden, kan jag tänka...

      Tack och lov har jag kvar samma läkare som lyssnade och tog prover. Är nu sjukskriven maj ut, och förmodligen blir det förlängning över sommaren. Och sen planerar jag att börja jobba 50%...heltid blir det aldrig mer.

      Oj, det här blev långt!

      Hoppas att du får den hjälp du behöver!

      Varma hälsningar,
      Anna

      Radera
    2. PS. Hittade den här länken i Facebookgruppen Snacka om stress: http://www.kollega.se/utbrand-pa-olika-satt DS.

      Radera
    3. Hej Ansi,
      såg att du fått ett jättefint och långt svar av Anna som jag hoppas hjälper dig på vägen. För mig var det så att min man närvarade under de första två läkarbesöken. Jag hade kraschat totalt och behövde någon som hjälpte mig att föra min talan och förklara situationen på ett sammanhängande och begripligt sätt.

      Dessutom undrar jag om det inte är bättre att vända sig direkt till psykiatrin istället för till en husläkare på Vårdcentralen, i alla fall om man lider av utmattningsdepression som ju faktiskt är en form av depression. De är specialiserade och vana att bedöma hur pass nedsatt arbetsförmågan är och hur man ska behandlas.

      Dessutom får jag för mig att Försäkringskassan inte är lika ifrågasättande och kritisk när det gäller sjukintyg inom psykiatrin.

      Själv har jag helt släppt tanken att det skulle vara något pinsamt med psykisk ohälsa och tar tacksamt emot den hjälp som erbjuds. Jag har blivit bemött med så mycket förståelse och insikt att jag är imponerad och djupt, djupt tacksam. Till Vårdcentralen vänder jag mig hellre med ont i foten eller om jag behöver hostmedicin.

      Se till att ta med dig någon närstående, stå på dig och var rädd om dig. Hälsan sätt på spel när man känner sig utmattad ända in i själen. Hör gärna av dig igen så att vi får veta hur det gått för dig.
      Kramar

      Radera
    4. Tack Anna för både länken och ditt utförliga svar till Ansi (som både jag och andra har stor nytta av att ta del av också)! Älskar när ni visar omtanke och ställer upp och hjälper varandra i mitt kommentarsfält. Så härligt om det kan göra något för någon annan!

      Jag blir både ledsen och bestört över hur många vi är som låtit hälsan ta stryk på stressiga och påfrestande arbetsplatser (eller i livet överhuvudtaget). Det säger en del om klimatet idag. På min arbetsplats finns varken företagshälsovård eller någon att tala med. Alltid svårt när de man borde vända sig till är en del av problematiken...

      I övrigt känner jag igen mig i mycket som du beskriver, symptom osv. Var rädd om hälsan!

      Radera
  4. Underbart inlägg. Man blir glad in i själen av att läsa om denne levnadsglade amerikanare, och din vän som har bytt bort perfekta naglar mot carpe diem. Dock är ju alltid vardagen där och nafsar i svansen, med räkningar som ska betalas etc. Men det är helt rätt att våga prova nya vägar i livet, Herr Snålgris är själv en trygghetsknarkare av stora mått och vill ha både en plan och en reservplan för det mesta i livet. Något som Fru Snålgris givetvis retar sig väldigt mycket på! Ta tillvara på denna typen av människor, som kan glädja och inspirera, ty det brukar smitta av sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen, glädja och inspirera är orden! Jag har mått lite bättre ända sedan de var här. Det gjorde underverk för själen även om kroppen fortfarande inte riktigt hänger med. Och även om vardagen gör sig påmind är det fortfarande tankesättet som är värt att fokusera på, mer än vad som är möjligt att faktiskt genomföra. Vi mår bra av att värdera annat i livet än bara status och prylar och man måste inte hänga i köpcentrum varenda helg.

      Radera
  5. Jag lyssnade på "Filosofiska rummet" där de talade om begreppet "att ha eller att vara". Nu behöver man ju inte sätta det ena mot det andra på något extremt sätt men det är värt att ägna en tanke. Jag tror att om man strävar lite för mycket åt att ha blir det svårt att mäkta med att vara. Säkert vise versa med så någon slags balans åt båda håll behöver vi ju ha i det samhälle vi lever i. Om jag skulle välja att bli en beach bunny och bara leva på vad vi kan odla och meditera på stranden hela dagarna (här har vi lite klimat som stoppar just det då, men det är ett exempel) så jag inte kan köpa kläder eller andra nödvändigheter till barnet så har det tippat över. Min totala "vara-livsstil" drabbar någon annan. Men som det är generellt idag har vi glömt att livet måste innehålla en hel del varande för att vi ska kunna leva, hålla, och orka med vår strävan till det "havande" vi ändå behöver. Den här långhelgen har jag satsat på mycket varande. Vi har dammsugit de värsta grushögarna, javisst, men annars har jag lallat runt på yogamattan och legat i torrgräset och tittat på moln som dragit förbi, badat bastu och lagat bra mat som gör gott för kroppen. Idag blir det kanske ett miniryck med återvinning men annars är schemat lite träning och lugn och ro.
    Önskar dig en ljuvlig första maj. Barnet påpekade att idag ska man ut och protestera. Jag sa att jag har ett plakat färdigt.
    - MEEERA PUSSAR TILL MAMMORNA! MEEERA PUSSAR TILL MAMMORNA!
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt du har det! Jag älskar dina vardagsskildringar, de är väldigt mysiga att ta del av.

      Ja det här jäkla klimatet! Känner verkligen att det har hindrat mig från att leva mitt liv i ett par slitna jeansshorts och flip flops på stranden. Annars hade jag gärna odlat och mediterat dagarna i ända.. :)

      Håller med dig om balansen och allt det där, du är som alltid klok som en bok. Men dels är det ju så att livet kan innehålla så många perioder och faser. Alla vill inte ägna x antal år åt studier och sedan resten av livet åt hårt heltidsarbete. En del gör sina avstickare, sabbatsår, tar time out:er för att det fungerar för dem. Problemet är bara att ha insikt om när det faktiskt är nödvändigt och just den delen var definitivt inte aktiverad i min hjärna. Tråkigt nog. Då hade mitt liv sett annorlunda ut idag.

      I det här fallet som jag beskrev så arbetar ju mannen och drar in pengar (och fisk!) så då fungerar det för dem men min tjejkompis kommer att börja arbeta igen. Troligtvis redan inom ett par månader. Det var nog en obehaglig överraskning att komma från det trygga och välsmorda maskineri som många arbetsplatser här ändå är till en arbetsplats där det förekom en hel del märkligheter. För att inte tala om hur folk fick gå på dagen, den där packade lådan med en krukväxt överst är tydligen inte något man bara ser på film...

      Ps. Första maj blev ljuvlig! Vilken sommarvärme! Men vi hoppade det där med plakat och demonstrationståg.


      Radera
  6. tack för en underbar läsning, känner igen mig i din kompis, har dock inga sparpengar att leva på men gått ner från heltid till 65%, tack vare mindre köp, mer göra själv etc.
    Jag är sjukskriven för utmattningssyndrom, aldrig haft problem att få sjukskrivning, haft förstående läkare en sisådär 7-8 st:) men nu har jag en och samma som tur är. Mitt råd till dig som träffade stollaläkare är att du ska be få byta läkare om du råkar ut för det här igen. Min dotter ville ta livet av sig så slut var hon av utbrändhet, läkaren sa hon skulle bli bra om hon sov en natt och hon fick inget sjukintyg, då bytte hon läkare och var sjukskriven 2.5 år innan hon kom tillbaks i jobb och var frisk. Så det är läkaren det beror på, inte hur man själv beskriver sina symtom, för de syns för en erfaren läkare ändå

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh stackars din dotter! Hoppas att hon mår bra idag och vilken herrans tur att hon vände sig till en annan läkare. Tyvärr syns det inte alltid utanpå hur dåligt man faktiskt mår och de flesta av oss är så "socialt drillade" att vi anstränger oss att ge ett samlat och artigt intryck även när vi mår kasst. Man hör liknande historier då och då och lite längre upp kan du läsa vad signaturen Ansi skrivit om när hon gått till läkare.

      Att byta läkare är ett bra råd och att ha med sig någon närstående är ett annat bra råd. Jag tog med min man och det underlättade både för läkaren och för mig. Dessutom kändes det som en lättnad för min man, det är inte så lätt att stå bredvid och se någon må dåligt heller.

      Radera
  7. nä du har rätt, det syns inte alltid, men i mitt fall orkade jag inte ens prata om hur jag mådde eller mina symtom, men en läkare bör och ska kunna se det. Oftast syns det i mimiken, ögonen mm. Jo, min dotter är jättefrisk och startade eget företag och springer med glädje till jobbet idag, så det kan komma något mycket bättre ut efter en depression, utbrändhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett utmärkt exempel på att det kan komma något gott ur något ont :)

      Radera