onsdag 30 december 2015

Många hål i livets Schweizerost

Årsdagen! 
Idag för ett år sedan slutade jag snusa. Det är helt otroligt att det redan har gått ett helt år. Någon gång har det varit nära återfall men då har jag bara behövt påminna mig själv om hur det kändes när jag var sängliggandes i flera dagar och skakade som en risig tjackpundare under täcket. Med huvudvärken från helvetet. Inte särskilt fräscht. Och sedan tänker jag på pengarna och då känner jag mig ännu mer övertygad om att jag valde rätt. 

Men det är nästan så att jag fäller en tår. Ibland saknar jag saknar snuset så himla mycket. För att inte tala om pillandet och plockandet med dosan. Eftersom jag inte håller på med halstabletter eller tuggummin och liknande (verkar korkat att byta en kostnad mot en annan) så blir det...tomt. Men så är det, inget gnäll nu utan deal with it bara. 

I fjol hade jag även ett nyårslöfte och det var att amortera minst 60 000 på bolånet. Såhär vid årets slut kan jag konstatera att vi amorterat 66 000 kr men att det finns ytterligare 25 000 kr på amorteringskontot, som jag inte hunnit med att föra över. 

66 000 + 25 000 = 91 000! 
Dvs. 31 000 mer än planerat! 

Jag är faktiskt sugen på att fortsätta amortera även under nästa år och återigen ha 
60 000 kr som mål (med för året nya pengar, precis som förra gången). Och som vanligt är jag väl medveten om debatten kring huruvida amortera är bra eller dåligt och om det är bättre att spara eller amortera. Själv väljer jag att se det som att jag täpper till många hål i livets Schweizerost. Det går alldeles utmärkt att både spara och amortera. Känslan är ändå häftig när skuldberget minskar. Dessutom känns det framtidstryggt. 

Hade ju lite ångest över julens slöseri när jag skrev förra inlägget men sedan läste jag att Kanye West köpte 150 julklappar till Kim Kardashian och då känns det genast mycket bättre. Hon måste ju sitta och öppna julklappar fortfarande. Eller nej, vad dum jag är! Hon har så klart personal som öppnar alla paket åt henne medan hon är på skönhetsbehandlingar. Apropå överdrifter så fick jag en blombukett från jobbet som var så stor att jag fick dela upp den i mina två största vaser och det var ändå knappt jag fick ner dem. Det ser ut som två stora bröllopsbuketter fulla av liljor och vita rosor. Jag är inte otacksam och vet mer än väl att uppskatta gesten men det hade kanske varit aningens bättre om de gjorde något åt alla problem istället för att gå bananas i blomsterhandeln. Alltså, kanske bäst att förtydliga att alla i teamet fick blommor och inte bara jag. Och det är tveksamt om det var en julklapp. Vi får nämligen inga julklappar utan de jobbar efter devisen att man får som man förtjänar. Det vill säga, vi blir belönade efter prestation och faktiskt resultat. Och nu är de med andra ord belåtna. 

Men de här blommorna alltså! Har jag berättat att jag har en kompis som köper färska snittblommor varje fredag? Hon väljer noggrant ut sina blomster och går sedan hem och fördelar dem i ett par vaser. Sedan håller hon på att pilla med dem i evigheter, arrangerar dem innan hon placerar ut vaserna på väl valda ställen. Jag berättar detta för att kunna tala om att jag aldrig varit mer frestad att ringa över henne hit och visa undantaget. "Kolla, jag har TRE vaser med snittblommor! Samtidigt!" Men då får hon lov att skynda sig eftersom de röda tulpanerna börjar sloka. Om det inte vore för besöksförbudet. Inga fler gäster. Nu ska vi bara äta rester och slå ihjäl tid. 

Särskilt nu när tonåringen har åkt till flickvännen för att bo där resten av lovet. Han är nämligen det just nu största hotet mot sparplanen. Tidigare bad han nästan aldrig om något men nu har han upptäckt att det är lyxigt med valfriheten pengar innebär och ber allt oftare om ekonomiskt bistånd. Hans flickvän har varit här veckan efter jul och han fick, som jag berättade sist, 600 kr. Jag ville ju bara lägga mig och andas i en påse när han fick så mycket fickpengar men det var trots allt smart gjort att ge dem lite rörelsefrihet. För första gången i sitt liv gick han på restaurang på kvällen utan vuxet sällskap. Förstår ni hur gulligt? Två femtonåringar som sitter på tu man hand. Restaurangpersonalen dog väl nästan sötdöden. Men det blir ännu gulligare, dagen efter köpte de mat för pengarna som blev över. De hade fått blodad tand efter den goda restaurangmaten och gick därför och handlade en köttbit, en flaska dyr sås, potatiskroketter - och sallad! Sedan stökade de runt i köket och gjorde allt själva. Jag fick två frågor om hur man steker kött men resten grejade de helt på egen hand. Jag är överlycklig. Det är nämligen inte det barnet som har briljerat på hemkunskapen, om vi säger så. Men det finns alltså hopp. 

Men nu är ungen alltså utleasad och vi kan återgå till den tidigare matplanen: leva på rester. Inklusive den halvfulla påsen med överblivna potatiskroketter i frysen. 

Gott slut på året!

Picture: eyehook.com









måndag 28 december 2015

God fortsättning önskar Familjen Slösa

Åh, tänk om man alltid fick må så här bra. 
Dagarna flyter in i varandra på ett mjukt och fluffigt sätt utan krav eller tidspress. Jag känner mig verkligen smart som tog semester både före och efter jul. Jag behöver den här ledigheten för att återhämta mig och få distans till all skit. 

Dagarna efter jul är de bästa. När allt ståhej är över och det är fritt fram att bara hasa runt i mjukiskläder och ta det lugnt. Det känns som om allt händer i december, vi bjuder och är bortbjudna om vartannat huller om buller och det är ju trevligt på alla sätt och vis men till slut behöver man dra sig undan som en excentrisk enstöring för att hämta nya krafter. Eller, i alla fall behöver jag det. Det är den fasen jag är på väg in i nu. Imorgon är sista inbokade besöket och sedan har jag fyllt min kvot för ett tag framöver. Sedan vill jag bara hinna kolla på film, läsa böcker och lyssna på poddar. Ta långa bad och sova middag, sådana grejer. 

Dagar som dessa undrar man ju varför man försökt sig på en sparblogg och det är dags att granska slöseriet. Rent ekonomiskt kan det här knappast kallas snålmånad utan gick istället lite överstyr åt andra hållet. Jag har inte summerat månaden i någon plus- och minuskolumn men jag kan redovisa på ett ungefär hur mycket pengar det blev. Jag har köpt julkappar för - håll i hatten nu - 5513kr. Mycket pengar, jag vet. Så är det att vara givmild och vilja skämma bort sin omgivning, hrm. Detta är naturligtvis julklappar från både mig och min man, även om det är jag som roddat allt eftersom han varit fullt upptagen på sitt jobb. Trots hans intensiva arbetsbörda lyckades han ändå sprätta lite pengar. Den 23:e storhandlade han julmat för ungefär 1000 kr och köpte ett par julklappar till barnen. Och som om detta inte vore nog fick tonåringen även 600 kr av oss. Men det är för att han ska kunna gå ut och äta och hitta på saker under lovet tillsammans med sin flickvän. 

Tala om röda siffror på utgiftssidan! Jag kommer att bli utesluten ur Sparbloggssamfundet!

Och tänk på att allt krut är lagt på själva julklapparna och ingenting på jul-lull lull.
Noll kronor på julpynt, julblommor eller juldukning. Julpynt har vi redan. Vi fick julblommor av min svärmor och det fick räcka. Jag hittade en halv förpackning röda servetter i kökslådan och mer än så behövs inte för en julig touch på matbordet. Jag köpte EN rulle julpapper bara för att jag verkligen ville kunna göra lite sötare barnjulklappar men det är allt! Tejp, julsnören och etiketter hade jag redan i min presentlåda. 

På plussidan: vi slapp taxiutgiften som jag hade räknat med för transport till julfirandet hos släkten. Vi hade aldrig kunnat åka kommunalt med den största julklappen, som var i storleksordning största modellen flyttkartong. Och ganska tung. Den gick bra att hämta på posten och bära hem till oss men då hade vi inte all annan packning att släpa på. Bara att få hjälp att transportera julklapparna innebar en besparing på flera hundralappar. Kylen är fortfarande överfull och vi har inte behövt handla någon mer mat. Vi har fått jättegod mat när vi varit bortbjudna och barnen har fått både pengar och presentkort av generösa släktingar. Lite fiffiga och beräknande var vi också som gav barnen en del kläder, sådant som de ändå behöver, i julklapp och inte bara grejer som faller under "onödig konsumtion". Min svärmor fick ett par dyra kuddar som vi visste att hon behövde (inte att de var dyra men att hon behövde kuddar alltså) och det är lite som ett tack för gångna året eftersom hon alltid ställer upp som barnvakt och hundvakt så att vi kan ägna oss åt att jobba och tjäna pengar. 

Sist men inte minst kanske jag ska påpeka att vi inte bryr oss om någon mellandagsrea eller att tillbringa ledigheten i något köpcentrum. Någon måtta får det vara. Nu stryker vi ett streck över det här och tar nya tag. 

Förresten: om två dagar är jag snusfri sedan ett år tillbaka! Hurra för mig!








torsdag 24 december 2015

Uppesittarkväll

Tända ljus och doft av nygriljerad julskinka. 
Dagen före julafton är nästan bättre än själva julafton.
Uppesittarkvällen är tveklöst en av årets mysigaste kvällar. Lite kan det ju bero på att min man slavar för fullt i köket medan jag ligger i soffan och provsmakar allt godis. Och att barnen är förväntansfulla och supersnälla och gör allt man ber om utan knot. De går ut med soporna, plockar ur diskmaskinen och kissar hunden. Allt med glada miner och tindrande ögon. Hemmet är välstädat och kylen är proppfull med mat. Det känns festligt trots att man lufsar runt i bekväma mjukiskläder. Åh, alla dagar borde vara som den här!

Det bästa av allt är att jag har semester. 
Hela veckan har jag såsat runt i pyjamas och dekat ner mig ganska rejält. Framför allt har jag verkligen sovit ut och det var välbehövligt. Jag behövde vila och komma bort från jobbet. Som tur är har jag ganska lätt att släppa och ställa om mig så jag tänker inte skänka jobbet en tanke framöver.

Eftersom jag var klar med alla mina julbestyr så har jag inte behövt trängas och knuffas med alla sista minuten-handlare. Men jag hade beställt en grej på nätet som skulle komma före jul. Idag vid lunchtid hade jag fortfarande inte fått någon avisering och började som bäst fundera på hur jag skulle lösa situationen med en presentlös stackare på julafton. Inte nog med det, minstingen fick darrande underläpp och tårblank blick när han insåg att hunden inte skulle få några julklappar. Jag förstår vad alla barnlösa och husdjursfria människor tänker nu men själv tänker jag bara JULEFRID. Så jag tog motvilligt av mig pyjamasen som jag hasade runt i (lunchtid) och klädde mig anständigt nog för en promenad ner till centrum. Alltså, det kaoset. Vad är det med folk? Kö till parkeringen, trötta parkeringsvakter i gula västar som trött vinkade fram bilarna och bilförare som låg på tutan. Jag knallade obekymrat in på närmaste djuraffär och plockade på mig ett par leksaker, betalade och lämnade området. På djuraffären var det nämligen ingen kö och ingen trängsel men på väg därifrån passerar man en leksaksaffär och därinne var det inte lika harmoniskt. En miljon personer hade lyckats hitta dit, dagen före julafton. 

Jag kom hem och mindre än en timme senare plingade det till i telefonen. Ett sms om att paketet fanns att hämta ut. Det var bara att gå ner igen och kryssa mellan de köande bilarna och parkeringsvakterna för andra gången. Men det var okej, jag kände mig inte stressad. Att bara hämta ut ett litet paket är ju peanuts i sammanhanget. 

När det gäller julklapparna är läget fullständigt under kontroll. 
Vi har få klappar i år, vilket vi aldrig har haft tidigare. Det känns enbart skönt att slippa det där berget av julklappar. Vi har också struntat i att köpa en julgran och nöjer oss med den plastgran som vi brukar ha på balkongen. Granen får i år vara inomhus och vi har lagt julklapparna runt. Det duger finfint. Vi kommer ju ändå att få ta del av riktig gran och allt det andra hos släkten. Min rara svärmor kom förbi med två fina buketter röda tulpaner som får skänka julglädje på matbordet.

Om någon undrar vad det blev för gå bort-present förra helgen så kan jag meddela att min man gjorde klassiska engelska fruktkakor med torkad frukt i rom. Nej, jag hittar inte på detta. Vad kan passa bättre på en adventsfest i ett sekelskifteshus där brasan sprakar i den stora öppna spisen och en stor glöggkittel med värmare står och ryker mitt på matbordet? Och om någon nu tänker "fruktkaka med rom, blä" så passade den faktiskt in riktigt bra, om man säger så. Där fanns nämligen redan vallmokaka och dadeltårta. Så långt man kan komma från vanliga köpepepparkakor alltså.
Om några minuter är det midnatt och julafton! 
Nu återstår det bara att önska er alla en riktigt God Jul! 


onsdag 16 december 2015

Tömt nöjeskontot för 2015

Jag känner mig fortfarande lite trött efter helgens firande. För att inte tala om chockskadad efter att ha handlat en massa delikatesser till ordinarie pris. Kan inte minnas när jag senast pekade på en tryffelsalami i delidisken. 

Eller, det är inte själva firandet som gör en trött egentligen utan alla förberedelser innan. Och det är svårt att varva ner från en intensiv period när det är packat med grejer att göra den här årstiden. Det blev i alla fall ett lyckat och mysigt kalas med släkten och goda vänner. Jag gjorde det ju lätt för mig med en massa god plockmat, lätt att förbereda och enkelt att bjuda på. Dessutom är det bra hållbarhet på det som blev över. Vi har fortfarande en del godsaker kvar i kylen och resterna förgyller nu våra vardagsmåltider. Det är inte varje dag vi lägger lyxiga charkisar och dessertostar på frukostmackan eller dricker smaksatt flaskvatten till maten. 

Bortsett från det uppenbara i att det är trevligt att umgås så bidrar det till en normalisering med tanke på hur kufiga vi måste ha blivit de senaste åren. Vi har slutat gå på krogen, äter sällan på restaurang, fikar inte ute och avböjer vänligt men bestämt när folk vill att vi ska följa med. Det är vi och inte vår omgivning som ändrat ekonomiskt mönster. Jag vet inte hur nöjeslivet ser ut för andra sparbloggare eller hur de gör när andra vill släpa med dem ut på kostsamma aktiviteter men det är en konstform att ständigt slingra sig ur sådant. Däremot vet jag att jag tagit upp det tidigare, att det är den svåraste delen av en livsstilsomläggning. Man vill behålla sitt sociala umgänge samtidigt som man måste styra om invanda umgängesmönster.

Jag jobbar bara den här veckan och går sedan på semester. Yay! Kommande helg är vi bjudna på adventsfest och jag måste komma på någon fiffig gåbortpresent. Jag har för mig att vi kokade lemoncurd när vi skulle till dem i fjol men i år vet jag inte vad jag ska hitta på. Får väl koka ihop något annat. Senap kanske?

När det gäller julklapparna så är jag nästan klar. Jag är så trött på julklappshysteri och att släpa runt på stora proppfulla påsar med presenter att jag i år köper färre än någonsin. Jag lägger ungefär samma peng per person, men det blir färre paket. 

Till exempel får barnens kusiner bara ett paket var den här julen. De får från många släktingar och i fjol fick de 4-5 paket per person bara från oss vilket blev alldeles för många. Det känns bara trist och överdrivet att bidra till ett presentberg som småbarnen inte ens pallar att sitta och öppna. Jag lägger ungefär samma belopp i år men de får bara en, lite dyrare, julklapp var. Vi hade tur med den minstes julklapp som jag lyckades knipa ett exemplar av trots att den var nersatt till halva priset. Deras julklappar klickade jag hem på nätet. 

Med andra ord känner jag ingen som helst stress över julen. Däremot har det varit jobbigt på jobbet igen men det får bli ett annat blogginlägg. Det börjar kännas riktigt svåruthärdligt, det är som en långvarig nedbrytning av själen. Julledigheten kommer att kännas som...tja, aloe vera på solsvedd hud. Typ. 



onsdag 9 december 2015

Underbart är kort

Underbart är kort. Knappt hade man hunnit skaffa sig OKQ8-kortet och börjat njuta av att casha in en återbäring på saftiga 1% så kom beskedet att de sänker återbäringen till en ersättningsnivå som är pyttiga 0,3%. Förbannar mig själv som väntade så länge med att skaffa kortet också. Jag har nästan inte hunnit ta del av förmånen eftersom jag handlar så pass lite. Det är ju nu till jul som det hade kunnat skrälla till lite på kortet och - ironiskt nog - förde jag dessutom över ett högt belopp till kortet för bara ett par dagar sedan. De hänvisar till ett nytt EU-direktiv (som om jag inte hatade EU tillräckligt redan innan). I ett försök att kompensera detta kommer OKQ8 att dubbla bonuscheckens värde om man använder den för att handla i deras stationer. Men då får man inte handla drivmedel, tobak, apoteksvaror, post, spel och presentkort. Med andra ord kan man använda den på sådant som läsk och godis, det som redan är dubbelt så dyrt där om man jämför med närmaste stormarknad.

Dagen har gått till att försöka handla och planera inför ett stort kalas som vi ska ha i helgen. Jag har ju berättat att vi har två födelsedagar i familjen som ligger darrande nära jul och alla har naturligtvis rätt att få fira sin bemärkelsedag. Men det är onekligen en aningens körigt för festfixaren (= petit moi). Och även om jag blivit galet sparsam de senaste åren varken vill eller tänker jag snåla när vi nu fyller hemmet med gäster. Av olika anledningar har det blivit mindre bjudningar än vad vi brukar ha så nu när vi kommer att ha storkalas med både släkt och vänner tänker jag sannerligen gå all in istället. 

Jag har varit på en butik som bara säljer partyprylar och handlat lite fina ballonger och dekorationsmaterial. Ska det vara så ska det vara. Jag tänker göra en fancy dukning helt i vitt och silver, vintertema men utan att det blir juligt. Ballongerna ska sitta i en klase på ytterdörren (julkransen får ledigt för en dag) och sedan kan barnens småkusiner få med sig varsin ballong hem. Jag får tänka på att det måste vara barnvänligt eftersom det kommer ett par klåfingriga småglin. I fjol ansträngde jag mig och gjorde jättefint på soffbordet med grupper av tända ljus och en massa skålar med snacks. Utan att ha en tanke på att allt var i perfekt höjd för en av kalasets yngre gäster som då var i två årsåldern. Barnets pappa fick börja firandet med att barnsäkra festen och plockade undan allt som var i barnhöjd så att vi hade ett helt tomt bord i vardagsrummet. Det såg lagom festligt ut, haha. Och i år har samma familj med sig en ettåring också. Vi kommer att bjuda på plockmat och födelsedagsfika. En charkbricka värdig kungligheter. Tårta och glass med hemgjorda chokladmaränger och chokladsås (småbarn brukar föredra glass framför tårta). 

En annan sak jag måste berätta är vad som hände idag. Tonåringen är hemma sjuk och bad snällt om jag kunde köpa en Subwaymacka åt honom när jag ändå skulle iväg och handla. När man själv är väldigt sparsam kan man ju tycka att det är så himla onödigt att slänga ut pengar på sådant, särskilt vid tillfällen när han är hemma och köket är fullt med mat. Men han hade långtråkigt och behövde något för att muntras upp. Jag förstår honom, det blir något att längta efter. Och den här gången har jag faktiskt inte behövt köpa det vanliga sjuk-kittet med glass och halstabletter till honom. På grund av all träning är han ganska stor i maten och därför bad han om den stora mackan som är 30 cm. Den kostar 74 kronor! SJUTTIOFYRA KRONOR! Förstår ni att pengarna hade räckt till att köpa ingredienser till kycklingbaguetter åt hela familjen om jag hade gått till en mataffär?! Men säg den förälder som inte njuter av att skämma bort sitt barn. Jag rusade hem med baguetten och tog ut hunden för en promenad. På vägen till skogen ser jag en hundralapp ligga och fladdra mitt på trottoaren! Det kändes nästan som karma! Det gjorde lite ont i mig att betala så mycket pengar för en macka men jag valde att göra det för att glädja någon annan och då...ja, belöningen lät inte vänta på sig. Nice surprise!




fredag 4 december 2015

Tidens gång är skoningslös

Ofta oroas jag över hur fort tiden går.
När barnen var små var det en granne som skaffade hund. På den tiden tultade barnen runt med blöjor och det var en av de första hundar de träffade på nära håll. Hunden hade bred mun och det såg alltid ut som om han log. Kroppen var kompakt och klumpig och barnen drattade på ändan när han överöste dem med uppskattning. Med åren har vi sett hunden bli äldre och ordentligt grå om nosen och stel i benen. Men han har alltid funnits där, lika glad och lika kärleksfull mot alla han möter. Han blev lekkamrat med vår hund även om han inte orkade hålla samma tempo utan mest stod och viftade på svansen och lät vår hund sköta hoppandet och springandet. 

Tyvärr fick han fler och fler ålderskrämpor och idag fick vi veta att han fått somna in.
Det är något sorgligt med det, utöver ett saknat inslag i kvarteret. En påminnelse om att tiden går, att den är utmätt. Hunden har levt hela sitt liv samtidigt som mina barn vuxit upp, lärt sig gå, cykla, läsa, skriva och blivit mer och mer självständiga. Jag såg ett bildcollage som hundägaren satt ihop på Facebook och då kom tårarna. Jag grinade som ett litet barn. Jag grät över hunden. Jag grät över de som dött och de som kommer att dö. Jag grät över att tiden går så fort och att mina barn blivit så stora. Att det är så svårt att ta vara på tiden och att jag inte hinner med. 

Jag lyckades samla mig lagom till att Minstingen kom hem från sin aktivitet och då lade vi oss allihopa i vår dubbelsäng, utom tonåringen som är lite för cool för den typen av samvaro men han var i alla fall med i rummet, och pratade om allt möjligt. Det var ett sådant där ögonblick som man vill spara och bevara för alltid. Jajamän, grannens hund dör och jag blir ett sentimentalt vrak. Det är så typiskt mig. Och det kommer mer, under det här familjesamtalet passade jag på att fråga min man vad han önskar sig i julklapp. Och han svarade med ett ord: TID!

Det var anmärkningsvärt med tanke på att jag inte sagt något om min tidspanik. Eller så var det inte så anmärkningsvärt med tanke på att tid är en bristvara i dagens samhälle. Ni förstår väl vad jag försöker komma fram till? GE TID. Ge uppskattning. Ring det där samtalet som inte blivit av. Gör något du länge velat men inte tycker att du hinner. Ett helt hundliv har passerat förbi och jag inser att tid går väldigt fort. Plötsligt känns det viktigare än någonsin att ha både tid och pengar. Jag vill både stanna tiden här och nu och skynda i mål med sparandet för att kunna leva ett friare liv i framtiden.  

 Löfte: jobba mindre övertid.