torsdag 16 februari 2017

Provocerande dyrt

För ett tag sedan träffade jag en kompis som bor inne i stan. 
Jag berättade om det i ett tidigare blogginlägg, vi tog en fin promenad runt Djurgården och pratade om livets svårigheter. Hon råkar ha ett väldigt snyggt soffbord hemma hos sig och några dagar senare nämnde jag det för min kompis inredaren. Hon blev genast nyfiken och ville veta vad det var för bord. Eftersom jag visste att bordet var köpt på Svenskt Tenn kunde jag snabbt leta fram det i telefonen. Men det var inte bara bordet som kom upp i bild - det gjorde även priset. Något jag överhuvudtaget inte hade skänkt en tanke, dvs vad bordet kostade. Men nu råkade jag få prislappen i ansiktet och för berättelsens skull måste jag tillägga att bordet kostar över 30 000 kr. 

Bostaden är smakfullt inredd så jag blev egentligen inte förvånad. Men med vetskap om priset kan jag inte fatta hur hon kan verka så avslappnad när hennes barn bankar med leksaker på bordet eller springer runt med en tuschpenna i högsta hugg. Tycker att hon borde få lätt förhöjd puls i alla fall. 

Jag visade bilden för inredaren, hon tyckte att bordet var supersnyggt och så var det inte mer med det. Hon flänger ju land och rike runt på varenda möbelmässa som anordnas och vad gäller priser så blir man nog ganska avtrubbad efter ett tag.

Av lite olika anledningar kom bordet på tal igen. Ett par dagar senare, i ett annat sammanhang och med en helt annan person. Jag och en kompis pratade om en podcast och på den vägen kom vi in på Svenskt Tenn och då föll det sig så att jag berättade om det här bordet. Inte som någon stor grej, utan som ett litet sidospår bara. Den förväntade reaktionen uteblev dessvärre. Jag trodde att hon skulle utbrista ett lite glatt "ojdå" och att vi sedan skulle fortsätta prata om det vi egentligen höll på att prata om. Istället reagerade hon med ilska: Vem betalar så mycket för ett bord, det är inte klokt och själv hon skulle minsann aldrig kunna tänka sig att lägga så mycket pengar även om hon så hade 200 miljoner. Här ville jag egentligen inflika att det tror jag visst att hon skulle göra om hon hade 200 miljoner, men jag vågade inte. Det var inte läge och hon var på riktigt upprörd över att någon jag kände valt att lägga så mycket pengar på ett litet bord.

De flesta har säkert varit med om något liknande. 
När någon spyr ur sig avundsjuka. 

I det här fallet fullkomligt sprakade det av bitterhet. 
Det var så mycket avund som lös ur hennes ögon. Smidigt bytte jag samtalsämne till något lättsammare och stämningen blev genast god igen. Och jag behövde inte heller ta det personligt eftersom det inte var mitt bord som var i hetluften. Men på hemvägen kom jag att tänka på hennes kraftiga reaktion och funderade lite över den här avundsjukan. 

Det är mycket pengar men de kunde lika gärna ha slutat som en semestervecka i solen eller ett hemmabiosystem i vardagsrummet och ingen skulle bry sig. 

Jag struntar liksom i vad någon är beredd att betala för Michael Jacksons vante. Det kommer alltid att finnas väldigt dyra saker eftersom människor med mycket pengar också vill känna att det svider i plånboken emellanåt. Jämför man det med världssvälten har man möjligen en poäng men om man jämför det med den egna ekonomin är det bara att lägga ner. De flesta skulle kunna köpa sig en och annan drömpryl om de bara lärde sig spara till dem. Verkligen spara, vilket också innebär vissa uppoffringar. För det lustiga är att när man väl skrapat ihop en hög pengar så händer något med självkänslan också. Plötsligt kan man välja - eller välja bort. Man kan köpa en superdyr märkeshandväska och gå runt med den och därigenom känna en släng av köpt självförtroende. Men man kan också strunta i väskan, behålla pengarna på banken och känna att väskan inte är längre är nödvändig. 

Att ha pengar på banken är verkligen ett effektivt botemedel mot avundsjuka.
Ju mer pengar, desto mindre avundsjuka. Ju mindre jag själv köper, desto mer struntar jag i vad andra har. 

Jag skulle kunna köpa tio bord för 30 000 kr/st och fortfarande ha en massa sparpengar kvar. Jag kan också uppskatta fina saker och det är klart att pengarna skulle ta slut om jag skulle följa varje impuls jag får och frestas att förköpa mig. Men det känns oerhört bra att inte behöva vara irriterad på personer i min omgivning för att de kunnat köpa saker som de vill ha. Jag behöver inte känna missnöje på grund av andras val i livet. 


fredag 10 februari 2017

Värvningsförsöket

Nyligen blev jag kontaktad av en flyktig bekant.
Under en kort period jobbade vi på samma arbetsplats och det var inte direkt så att vi hann bygga någon tajt relation under den korta tiden. Det var några år sedan och jag träffade henne sammanlagt högst 5-6 gånger så därför blev jag milt förvånad när hon plötsligt hörde av sig till mig efter så här lång tid. Efter några sms bestämde vi att vi skulle ses och fika och jag hade då fortfarande ingen aning om varför hon sökt upp mig. 

Vi träffades avtalad tid och slog oss ner på ett fik för att prata. Jag gör inte mycket på dagarna och umgås alltid med samma personer så det kändes ändå en aning uppfriskande. Hon insisterade på att bjuda och verkade uppriktigt glad att se mig. Kom ihåg att hon tidigare haft en chefsposition över mig. Därför kändes de första minutrarna mer som ett utvecklingssamtal än en kompisträff. Jag fick redogöra för min situation och hon var väldigt medkännande och förstående. Hon peppade mig att söka mig bort och leta efter nytt arbete. Sedan blev det prat om hennes nuvarande jobb, våra barn och några gemensamma ytliga bekanta från den gamla arbetsplatsen (hon har inte kontakt med någon därifrån). Hela tiden satt jag och undrade vad hon egentligen ville. Det kändes osannolikt att vi bokat den här träffen för att artigt kallprata om personer som hon inte känner mer än till namnet. 

Och mycket riktigt, efter en stund tog hon ett andetag och ändrade tonläge. Med en säljande ton började hon beskriva ett sidojobb som hon trivs så fantastiskt bra med. Jag vill inte skriva ut vilket företag det handlar om så att det kan komma upp i en googling men det handlar om ett av alla dessa sektiga MLM-företag som säkert många av er hört talas om. Även om jag hela tiden misstänkt att hon hade en baktanke med fikaträffen så blev jag ändå förvånad, hur kan en högutbildad och intelligent medelålders person som redan har ett bra chefsjobb falla för den här typen av bondfångeri? 

Eller, egentligen är jag inte förvånad. Jag har nämligen sett det förut. För ett par år sedan drogs en släkting till min man med i något liknande. Annat företag med andra produkter men samma sorts pyramidspelsliknande försäljningsjobb. De blev totalt hjärntvättade och indoktrinerade. Under en lång period gick det inte att umgås med dem eftersom de inte kunde prata om annat och de försökte alltid hitta en förevändning för att sälja. Oskyldigt bjöd de oss på middag och vi gick rakt i fällan - sedan blev vi sittandes i timmar med deras bildspel och produkter. Det var vidrigt hur hjärntvättade de var. Även i det här fallet handlade det om två smarta höginkomsttagare som inte borde låta sig luras in i pyramidspel. Den gången hette företaget Amway och de säljer rengöringsprodukter, kosttillskott, hudvård och smink. En salig röra av grejer med andra ord. De hade ett helt varulager hemma, hela städskåpet var proppfullt och badrummet svämmade över av grejer. Ihärdigt försökte de övertyga oss om att produkterna var så mycket bättre, billigare och drygare än de man kunde hitta i vanliga butiker. Jag ville inte köpa något, dels för att jag tyckte produkterna såg tråkiga ut. Jag var ju mer en Dior- och Chaneltjej som gillade exklusiv skönhetsvård som känns glamorös och ville absolut inte köpa på mig stor dunkar med rengöringsmedel. De trodde verkligen på drömmen om att detta skulle göra dem rika och sade rent ut att Amway var deras pensionsförsäkring. Sex månader senare var det hela över och företagets namn nämndes aldrig mer. 

Tillbaka till nutid och min före detta arbetskamrat. 
Det var exakt samma frälsningssnack. Och då kan jag tillägga att det i så fall finns liknande företag som åtminstone erbjuder produkter jag skulle visa större intresse för än vad det här företaget sysslar med. Jag befinner mig nog så långt från näringsprodukter och kosttillskott som man bara kan komma. Jag har inget som helst behov av att äta kosttillskott utan klarar mig alldeles utmärkt genom en allsidig kost. Nyligen togs dessutom en massa blodprover på mig och jag hade bra värden. 

När hälsoaspekterna var avklarade gick hon över till att locka med inkomstmöjligheterna och den härliga gemenskapen. Vänner för livet och kurser, föreläsningar och roliga träffar där alla är så uppskattande och peppande. Saken är ju den att hon inte försöker lura mig, utan verkligen tror på sin dröm. Eftersom hon visste att jag är sjukskriven försökte hon istället sälja in det som en kul bisyssla. Hon försökte både rekrytera och sälja. Det var inte utan att det kändes lite osmaklig faktiskt. Känslan av att bli sedd som ett lätt offer för att jag mått dåligt på arbetsplatsen och lever på sjukpenning. Jag avböjde vänligt och hänvisade till min sjukskrivning genom att säga att jag behöver ta hand om mitt vardagsliv innan jag kan börja med några eventuella bisysslor. Lite fegt kanske men jag ville inte vara otrevlig. 

Hon hade sysslat med detta i ungefär ett år och ni förstår ju hur desperata människor blir när de börjar leta så långt ut i ytterkanterna av bekantskapskretsen. När vi skilts åt gick jag hem och googlade företaget. Alla mina fördomar besannades. Folk får gärna syssla med detta om de tycker det är roligt men jag kommer aldrig att gå med. Startpaketet kostar hutlöst många tusenlappar och man börjar med en minimal vinstmarginal. Ju mer folk man rekryterar desto mer bonus får man. Jag har själv hört talas om folk som gått all in och lagt ner oerhört mycket tid på den här typen av försäljning men sedan ändå gått back i slutändan. Hur det gick för min mans släkting vet jag inte eftersom de aldrig tog upp ämnet igen men av alla jag hört talas om är det ingen som lyckats bli framgångsrik. Eller jo, en tjej som sålde Tupperware tjänade rätt bra om man ser det ur hobbyperspektiv och inte räknar på den egentliga timpenningen. Men det verkar överhuvudtaget vara lite annorlunda med Tupperware, de som sysslar med det verkar mer drivas av äkta kärlek till dessa plastprylar och möjligheten att få samla ohejdat på dem. 



söndag 5 februari 2017

Billy och gänget i matbutiken

Barnen är på benen och jag klev ur sjuksköterskerollen och lämnade buren en sväng. Jag har en kompis som bor inne i stan och vi har länge pratat om att ses. Det har inte blivit av eftersom jag blivit mästare på att skjuta upp saker (jag skjuter upp allt och då menar jag verkligen allt). Men nu tog jag mig i kragen och åkte hem till henne. Det slutade med en promenad på Djurgården och det var något längre att gå än mina vanliga korta rundor som jag brukar ta med hunden. Var helt slut efteråt men det var nog bara nyttigt för mig.

Tänkte ta upp det här med mellanmål i form av snabba matlösningar. Nu när barnen var sjuka köpte jag nämligen ett paket Varma Koppen. Det är nog den första pulversoppa som någonsin letat sig in i vårt skafferi. Jag är inte ett dugg förtjust i den här typen av pulvermat men yngsta sonen uppskattade soppan desto mer. När han använt upp sista påsen frågade han om sådan soppa finns i fler smaker. Jag trodde att han skämtade men nej, han var helt allvarlig. Han har totalt missat den vägg som är fylld med portionssoppor i matbutiken. Vidare undrade han om vi kunde köpa någon annan smak att ha hemma, som han kunde få som ett mellanmål någon gång efter skolan. Det är svårt att säga nej till ett sådant önskemål även om jag inte gärna köper den typen av halvfabrikat. 

Jag minns inte om jag redan berättat den i bloggen men det finns en liten Gorbyshistoria att knyta ihop det här med. Mina barn var allergiska mot mjölkprotein när de var små och därför blev vi något begränsade när det gällde snabba måltidslösningar. Precis allting innehöll nämligen mjölkprotein i någon form. Lägg därtill att vi själva nästan aldrig äter hel- och halvfabrikat. Jag har aldrig haft ett paket pulvermos i mitt kök, varken som barn eller som vuxen. Jag och min man äter inte Billys pizzor eller liknande frysmat och då vill vi inte ge det till barnen heller. 

Nåväl, barnen växte ifrån sin allergi och började skolan. Där fick de också nys om vad Billys är för något. Det började med att äldsta sonen kom hem och berättade att han fått jättegod ravioli hos en kompis och att han ville att vi skulle köpa likadan ravioli hem till oss. Vi brukade köpa ravioli, färsk och fylld från kyldisken, så vi förstod inte riktigt vad han menade. Men han hade full koll och ville visa och när vi kom till matbutiken pekade han glatt ut en konservburk. Alltså burkravioli. Mycket godare än den ravioli vi brukade äta, enligt honom. Jaha, vi köpte ett par burkar och lät barnen sleva i sig. Man vill ju ge dem en normal barndom. 

Något år senare var det alltså dags för Gorbys och Billys.
Barnen såg reklamen och hörde att några klasskompisar sagt att de brukade få sådana efter skolan. Då sade vi föräldrar nej, helt enkelt för att vi båda tycker att det är rena skräpet. Men så åkte vi till Åre på semester och skulle handla lite enkel lunchmat till huset vi hyrde. Inne i matbutiken i Åre hängde barnen över frysdisken och bönade och bad. Vi gav efter och lät dem välja några panpizzor och piroger. Det hela slutade med att min stackars man fick äta upp allihopa, haha. För när vi väl hade värmt dem i mikron sade barnen - Blä, det luktar äckligt! och det visade sig smaka som det luktade. Dessutom var det svampigt och segt i konsistensen. Efter den kulinariska upplevelsen har de aldrig mer bett om liknande utan uppskattar våra hemlagade alternativ. Det är först nu när jag råkade introducera Varma Koppen som suget efter färdig snabbmat vaknat till liv igen.  

Det är snabba lösningar men det finns så mycket bättre alternativ. Däremot kräver de lite mer planering. Någon gång har jag gjort storbak hemlagade piroger med olika fyllningar. De blev riktigt uppskattade faktiskt. Jag borde göra det igen, det är perfekt ta-fram-ur-frysen-mat för barn. Jag vet en bekant till oss som regelbundet fyller sin frys med pizzabullar och äggmuffins (med t.ex spenat och kyckling, bacon eller skinka) så det är ett tips för er som gillar det. Själv har jag jättesvårt för mat som påminner om bakverk (gillar inte smörgåstårta heller) men vet att många gillar sådana. På nätet finns det även recept på vuxnare varianter på matmuffins med getost m.m

Framför allt är det supersmart att offra några timmar för att rodda ett sådant storbak och bunkra upp i frysen. Då har man alltid något att plocka fram när det är brådis.

onsdag 1 februari 2017

Några kronor in - några läsare ut?

Bästa spartipset för hushållskassan: sjuka barn.
Matkostnaden halverad. 
Extra utlägg: två paket glass.

Skämt åsido, här är det sjukstuga och båda barnen ligger. Den ena har en hosta som kan väcka döda och den andra är antingen magsjuk eller matförgiftad. Peppar peppar har vi vuxna klarat oss..än så länge. Jag vädrar, byter sängkläder och handdukar som besatt i ett försök att städa bort eländet. Tursamt nog har vi två toaletter så att den som är sugen på att kräkas håller sig till den ena och vi andra besöker den andra. Framför allt försöker vi skydda min man från att bli sjuk eftersom han är sårbar som småföretagare. Mina vilodagar har bytts till rollen som sjuksköterska med dygnet runt-jour. Jag gör inte annat än rusar från den ena sjukbädden till den andra. Men det är lyxigt ändå för jag slipper dåligt samvete vilket jag alltid fick när jag jobbade och visste att jag satte mina kollegor i skiten. 

Den senaste snackisen och något som tagit upp på flera av ekonomibloggarna är besöksjagande inlägg. Vad ska man säga? Det härliga är ju just att de flesta ekonomibloggar varit fria från sponsring och produkter. Jag fattar att man gärna vill dra in några kronor på sin blogg och det borde väl gälla särskilt den som vigt sitt liv åt pengar och sparande? Allt annat handlar ju om att hitta inkomstkällor eller kunna göra besparingar så egentligen är detta inte konstigt i sig. Om man dessutom är en sparare av den kalibern att man plockar upp en pantburk i diket så förstår man ännu mer vad dessa intäkter får för betydelse. De kan blogga och inte få betalt, eller blogga och få betalt. Det är ju trots allt pengar för något de hade gjort ändå. 

Apropå det här med pantburkar (nu tar vi ett litet sidospår) så har det blivit mitt nya sätt att räkna kronor. När jag slipper betala bussresan för att maskinen är ur funktion så motsvarar det 30 pantburkar! Det var gratisutdelning av en ny slags dricka igår, ordinarie styckpris 20 kr. Vi fick 2 st = 40 pantburkar. Det är så här man lär sig pengars värde, haha. 

Åter till ämnet, ber om ursäkt för att jag kom in på ett sidospår. 
Det är naturligtvis upp till var och en att välja reklam i bloggen eller att jaga tillfälliga klick. Just det här med att jaga klick har en väldigt negativ klang och det är väl kanske mest för att det lätt kan skada trovärdigheten. Personligen väljer jag konsekvent bort bloggar som är nedlusade med reklam. Det blir så jobbigt och plottrigt att läsa. Jag har bland annat lämnat ett par riktigt fina ekonomibloggar med underbara skribenter för att jag inte klarar av bloggportalen de valt. Kanske beror det på min övertrötta hjärna, att den inte kan koncentrera sig just nu. Jag vet inte faktiskt. Det kan också bero på att jag alltid uppskattat spar- och ekonomibloggar just för deras rena och enkla formspråk. Det är den personliga texten som gör bloggen. En frizon långt bort från samarbeten och annonsinlägg. 

Jag brukar varva läsandet av sparbloggar med både livsstilsbloggar och kändisbloggar. Kan låta lite märkligt men det är underhållning på samma sätt som att bläddra i en skvallertidning (som jag ju inte köper längre). Men med åren har det förändrats och blivit allt färre bloggar av den senare kategorin. Det är så mycket sponsrade inlägg och betalda samarbeten att jag helt tappar intresset att följa bloggarna. För att inte tala om all dold reklam som förekommer. All produktplacering. Och reklam för den egna produkten, när det finns en sådan. Bloggarna själva försvarar sig med att det ligger otroligt mycket jobb bakom en blogg och att de måste få betalt för den tid som de lägger ner på att förbereda texter och lägga in bilder osv. Att ingen vill jobba gratis. Jag säger inte emot, men de tappar mig som läsare i alla fall.  

Tyvärr gick utvecklingen i rask takt mot samma sak på Instagram. Det verkar bara gå ut på att marknadsföra produkter åt sina följare. En annan sak som nästan drev mig till bettskena var kommentarerna på kändisars instagram. Eller rättare sagt, alla frågor om allt som syns i bilden. Var har du köpt tröjan/byxorna/skorna/jackan/mössan? Eller varför inte vasen/soffan/tavlan/mattan/glasen/kattmatskålen/läppstiftet/hårborsten osv i all oändlighet. En bild - 100 frågor. Många frågor om färgkoden på väggfärger. Varför frågar man? Är det för att synas och hoppas på lite uppmärksamhet eller är man verkligen beredd att måla om hemma för att få ha samma väggfärg som någon B-kändis? 

Jo, jag kan förstå att man blir inspirerad och vill få tips. Jag fattar. Men det är inte mindre irriterande för det. Och jag är helt övertygad om att jag inte är den enda som tröttnar och slutar följa när det saknas personligt innehåll. 

Det är inte utan att jag undrar vad nästa stora grej blir. Efter Instagram och Youtube. Vad kommer att komma? 

onsdag 25 januari 2017

Hälsotillståndet

Nu har jag varit på återbesök hos läkaren. Jag blev sjukskriven...lite till. Fråga inte hur länge för det vet jag inte. Tyvärr kunde inte min vanliga läkare ta emot mig utan det blev en annan. En inhyrd läkare med så kraftig brytning att jag knappt hörde vad hon sade. Och till råga på allt pratade hon fort som en kulspruta. Jag förstod kanske en tredjedel, resten smattrade bara och jag hade inte en chans att bryta in och fråga något. Jag bara satt där, alldeles paff. Den där svadan som lät som ett annat språk och i princip noll dialog. Hon sade att hon skulle förlänga sjukskrivningen och när jag frågade hur länge missförstod hon frågan och sade att jag kommer att kunna se sjukintyget om jag loggar in på Försäkringskassan. Spännande. 

I övrigt går det trögt. Provsvaren visade ingenting onormalt så man kan utgå från att mitt hälsotillstånd är stressrelaterat. Jag har haft svårt att acceptera och ta till mig det eftersom det känns så långt ifrån mig. Det jag tycker är konstigt är att jag inte känner mig bättre. Absolut, den dagliga stressen över jobbet finns ju inte längre. Det innebär att en tyngd är lyft från mina axlar men jag känner mig inte bättre. Jag känner mig inte friskare. Om jag gör lite mer än vanligt kan jag bli helt utslagen resten av dagen och hela nästa dag också. Då menar jag saker som jag förut gjorde i farten, tvätta i tvättstugan eller gå på föräldramöte. Jag vänjer mig liksom inte vid att kroppen känns sjuk. Ni vet när man känner sig hängig och seg, den känslan man känner precis innan man blir sjuk och får feber. Så känner jag mig hela tiden, varje dag. 

Jag ska erkänna att jag haft fördomar om utmattningssyndrom och andra diagnoser som ger liknande symtom. Det är knappt jag vågar berätta hur jag tidigare tänkt att utbrändhet är ett påhitt och att folk bara borde ta en längre semester eller gå ner i arbetstid om de inte pallar att få ihop sina liv. Att det inte finns någon anledning att vara långtidssjukskriven om man inte är sjuk "på riktigt". Ja, inget jag är stolt över direkt. 
I hela mitt liv har jag varit en riktig arbetshäst som utan knot drar tunga lass och jobbar 60-timmars arbetsveckor. Det har aldrig känts tungt eller stressigt så att det har varit påfrestande och jag misstänker att klimatet på arbetsplatsen var det som knäckte mig till slut. Om jag bara hade förstått det lite tidigare hade mitt liv sett annorlunda ut idag. Jag hade sökt andra jobb innan jag fick motorstopp mitt på vägen så att säga. Kanske hade jag tagit tjänstledigt eller en längre semester, något som hade kunnat förhindra det här. Jag kan tillägga att det är världens bästa arbetsplats på många sätt men med stora brister i arbetsmiljön. Alltså stor-stora brister. 

Nog om detta nu, men jag tänkte att någon kanske undrar hur det går för mig.
Förutom arbetskamraterna och kunderna är det lönen jag saknar mest. Vilket får mig att tänka på något jag skrivit om tidigare, det här att det kan bli svårt att stänga pengakranen. Att det är lätt att tänka "bara en månad till" när det närmar sig sparmålet. Mitt sparande sjönk som en sten från en dag till en annan. Jag försöker undvika att tänka på vilka summor jag hade kunnat spara under de här månaderna  - hälsan är viktigast, jag vet - för att inte bli mer frustrerad än vad jag redan är. Ibland tänker jag "åh, jag hade kunnat köpa det här och spara så här mycket" (ser högar med tusenlappar framför mig). För rent krasst är jag tillbaka där jag var när jag började hårdspara. Innan levde jag mitt slösaliv men sparade ungefär lika mycket som jag lyckas göra idag. Usch, vilken deprimerande tanke. På den tiden gick många tusenlappar till kläder, fika, nöjen, tidningar, böcker, smink och exklusiva hygienartiklar. Nu köper jag ingenting sådant men kan ändå inte lägga undan mer än vad jag gjorde då. Lite surt är det allt. 

Men det blir också den största drivkraften för att komma tillbaka och börja jobba igen. Givetvis vill jag bli frisk och fungera som alla andra men sparandet är det som motiverar mig mest.  Inte heller kan jag utvärdera hur det känns att "inte jobba" eftersom det här är så långt ifrån den arbetsbefriade frihet jag tänkt mig. Fri är den som är frisk. Jag har aldrig fått så lite gjort som nu och aldrig varit så osocial och tråkig. Det handlar inte om gnäll utan jag berättar för att förklara att det är allt annat än någon mysig ledighet. En del ringde ju i början och sade du som är ledig... Eller, en annan favorit: att du inte passar på att köpa träningskort nu. Har till och med fått höra att vi borde ha passat på att skaffa en hundvalp! Förvisso är jag inte rätt person att säga något med tanke på hur fördomsfull jag varit. 



söndag 15 januari 2017

Ett tillägg om mat. Och ungdomar.

Ett blogginlägg om dagen, det är ni inte bortskämda med så ofta. 
Men nu finns det en anledning till att skriva igen och det är lite av en uppföljning av gårdagens inlägg om mat. Igår bloggade jag om mat och tipsade sedan min man om att lyssna på det omtalade avsnittet av Sparpodden där Onkel Tom är gäst. Jag berättade för honom om Onkel Toms dotter som inte fick barnbidraget och så pratade vi kring det. Våra barn får inte heller barnbidraget men har heller aldrig frågat. Ni vet ju hur vi trasslat med olika försök till månadspeng och varianter på det. Hur som helst tycker jag allt som oftast att det fungerar bra att ha barn och leva som vi gör. Nästan lite väl bra ibland. I alla fall om man tänker på att vi inte har bil, något som de aldrig ifrågasatt utan bara accepterat, och att de sällan har vidlyftiga önskemål. 

Igår skröt jag alltså glatt för min man om hur bra det fungerar för oss och det straffade sig naturligtvis redan dagen efter (idag) då vi hade en livlig diskussion kring frukosten. Anledningen till att jag väljer att dela med mig av det här är att jag vill att ni ska förstå att barn och tonåringar ofta tycker att gräset verkar grönare på andra sidan. Sonen har en flickvän i en annan stad och han jämför ofta och gärna med dem. De lever ett helt annat liv i en liten ort några mil utanför en större stad. Där bor de i ett stort och fint hus, har två bilar och flickvännen tävlar inom den dyraste idrotten. Det här är inte något sonen bryr sig nämnvärt om även om han trivs väldigt bra i deras hus. Så det handlar inte om att han tycker vi ska sälja allt och bygga ett flashigt hus ute på landet. Istället handlar det om att de lägger väldigt mycket pengar på mat. 

Så nu kanske ni förstår vad jag menade när jag skrev att det följer upp gårdagens inlägg. Just denna morgon fanns det en riktig frukostbuffé här hemma. Det blev ett par pannkakor kvar häromdagen som man kunde äta. Man kunde välja flingor eller müsli. Bröd och flera sorters pålägg. Men trots detta tyckte sonen att det saknades god helgfrukost. Han blev sur för att vi inte lyxar till det på helgen, som de gör hos flickvännen. Där finns juice, O'boy, varma bagels och en massa godsaker på frukostbordet. 

Utöver detta vill jag tillägga att ungdomar påverkas av bilder på påkostade frukostar på Instagram. Frukosten är den nya mattrenden. Eller tja, det gäller det mesta i matväg. Sonen vill alltid ha Ben & Jerry's och en massa andra dyralternativ. Ett paket GB glass är inte bra nog. 

Tillbaka till frukosten. Vi försökte förklara att de förmodligen, precis som vi, anstränger oss lite extra när de har gäster. Och han är ju trots allt gäst i deras hem. Men nej. Så äter de alltid. Och vi är så tråkiga. Ni som inte har barn kommer att tycka att sonen är en bortskämd skitunge medan ni som har tonåringar förmodligen kommer att förstå vad det handlar om. Barn jämför sig med varandra. Jag gjorde likadant när jag var i den åldern. Man ser inte hur bra man har det utan ser bara det man inte har. Att lära sina barn förstå detta, är en viktig del av uppfostran. 

Jag blir inte speciellt upprörd. Ungdomar idag lär sig tidigt om dyra vanor och vill ha exklusiva märkeskläder och prylar. Det är ingen stor grej att en unge vill dricka O'boy och äta bagels istället för flingor och mjölk eller pannkakor värmda i mikron. Han har inte tjatat om någon vinterjacka för 7000 kr. Men likväl handlar det om vilken nivå man väljer. Vilka kompromisser man ska göra och hur man lyckas så att alla är nöjda eller åtminstone tillfreds. 

Vi har gjort som så att vi köper O'boy några gånger om året. Det brukar vara när barnen fyller år (då de får välja själva vad de vill äta hela den dagen) och ibland när de har någon som sover över här. Och när det är slut är det slut, till nästa gång. Det gjorde vi långt innan vi blev sparsamma, det handlade mer om att de inte skulle proppa i sig onyttigheter hela tiden. Vi ville lägga grunden för bra matvanor helt enkelt. Och nu handlar det inte om huruvida vi ska börja köpa O'boy eller juice till helgerna utan om det svåra med att vara flera inblandade i de ekonomiska besluten. Barn tvingas in i föräldrarnas liv där de aldrig är fria att göra egna val. Det här sker naturligtvis åt båda hållen. I andra situationer upplever barn otrygghet för att föräldrarna inte tagit ekonomiskt ansvar. 

Det här är inte en helt lätt fråga. 

lördag 14 januari 2017

Billig eller dyr mat?

Mat är dyrt. 
Det är definitivt den dyraste utgiften mitt hushåll har efter boendet. Det är också den jag har störst möjlighet att själv styra över. Och det finns pengar att spara. Det som krävs är att man är påhittig, kan tänka sig sänka kraven och är lite aktiv och jämför olika alternativ. Jag ser det som en sport och en livsstil. Få saker ger mig samma nöjdkänsla som när jag lyckas sänka matkostnaden. Utan att skryta måste jag säga att jag är en fena på att få bra mat på bordet till en väldigt liten peng. Och jag kan alla knep. Har läst alla tips. Det är sällan jag snubblar över något nytt. Tråkigt nog är det alltid alltid samma typ av tips och råd som valsar runt: att man ska ta med sig matlåda, att linser och böner är billigt, man ska riva ner morötter i köttfärssåsen och så vidare. Jag tror att alla med ett minimum intresse för ekonomi eller matkostnader redan hört det där till leda. Jag har i alla fall gjort det. 

Det är sällan något nytt, så jag blev riktigt glad när jag på två olika ställen läste om Matsmart. Det var något jag inte hört talas om tidigare. Och skribenterna var så positiva och nöjda. Så jag surfade in där...men blev lite besviken. Jodå, jag förstår att man kan göra bra klipp på den sidan och att utbudet varierar så jag kommer absolut att ge det en chans till. Men den här gången blev jag besviken. Kanske är det jag som måste leta runt mer efter de bästa fynden och lära mig vad som är värt att beställa. Men tyvärr måste jag säga att mitt första intryck var att mycket var sådant jag inte vill ha eller behöver. 

Första sidan var fylld av godis, våffel- och brödmix, dressing, proteinbars, läsk, bärdrycker, sylt och ganska dyra flingor. Med andra ord sådant jag valt bort då jag anser det "onödigt" eller bara köper det ytterst sällan. Jag skulle aldrig köpa våffelmix utan vispar ihop min egen våffelsmet. Vi försöker göra egen dressing och koka egen sylt i den mån det går. Godare, nyttigare och framför allt billigare.

Naturligtvis händer det att vi köper sådant som jag kallar "onödigt". Antingen för att vi behöver det till ett speciellt tillfälle eller så passar vi på ibland om det är något oemotståndligt pris. Men jag är tveksam till att klicka hem det på nätet bara för köpandets skull. Dessutom kostar frakten 49 kr (upp till 20 kilo) och då får jag själv släpa hem det från närmaste postombud. Frakt hem till dörren kostar 99 kr (och hade känts mer aktuellt för oss som inte har bil) och vips känns inte flingorna och sylten så billiga längre. 

Observera att det här inte är något negativt omdöme om sajten i sig! Den verkar toppen och har många nöjda kunder. Jag berättar bara vad som gäller för mig
Det fanns mycket som var billigt och bra också, tvättmedel till exempel, men det blir inte så billigt för mig när frakten tillkommer. Det blir minst 49 kr till att lägga på priset. 

Jag har gångavstånd till bland annat Ö&B och Willys. Åker jag buss i 10 minuter kommer jag till en superbra lågprisbutik. Varje vecka erbjuder de nya attraktiva lockvaror för 5, 10 eller 15 kr/st. Vi håller koll varje vecka och passar på att fynda. De brukar ytterst sällan begränsa antalet så det går att bunkra. Det var där jag fyndade Friggs smaksatta riskakor för 5 kr paketet. En typiskt "onödig" grej men rolig att överraska barnen med någon gång emellanåt. Men oftast lägger jag band på mig själv och undviker att lägga ner en massa billiga kakpaket och godispåsar i varukorgen. 

Det finns ett antal varor som numera känns otänkbara att köpa till ordinarie pris. Dit hör toalettpapper, tvättmedel och sköljmedel. Det är typiska lockvaror både på vår lokala stormarknad och på Ö&B så riktigt bra erbjudanden återkommer med jämna mellanrum. Det är bara att bida sin tid mellan gångerna. Jag minns sist de hade supererbjudande på Lambi toapapper och framför mig i kassakön stod en kille med toapapper av märket Serla. Lika många rullar i förpackningen. Jag var så nära att knacka honom på axeln för att fråga hur han tänkte, haha. 

Använder ni Matsmart och vad beställer ni då? Vore kul att läsa om era erfarenheter (och kanske få ett par tips) i så fall. Det kan ju vara så att jag totalt missat något.