torsdag 23 mars 2017

Pannbiffspytt hörrni!

Jag tänkte ägna en stund åt en liten uppdatering:

Först ut är bolånet. 
Äntligen är vi av med det bundna bolånet. Hurra vilken glädje, vilken lättnad! Under andra omständigheter hade man ju sabrerat en årgångsskumpa men nu nöjde vi oss med att festa loss på hämtpizza från lokala pizzerian (på så vis kunde även barnen fira). Det är lyx det med, för en sparfamilj. 

I pengar innebär det nya lånet lite mer än 1000 kr i månaden och den besparingen är verkligen inte att förakta. Förbättrad ekonomi utan att något i levnadsstandarden ändrats, LOVELY! 1000 kr är mycket pengar, särskilt om man jämför det med hur näst intill omöjligt det vore för mig att dra ner på hushållets - redan hårdbantade - vardagsutgifter med samma summa. Det enda smolket i bägaren är naturligtvis min sänkta inkomst. Drömmen hade varit att ha min lön och den här billigare boendekostnaden men nu är det som det är och tusen kronor är ändå tusen kronor. 

Ni kanske minns att jag amorterade minst 5000 kr månaden från 2014 och framåt? Under min sjukskrivningsperiod har det blivit omöjligt eftersom mitt totala sparande (dvs från min inkomst sjukpenningen, Inte hushållets totala sparande) ligger på ca 5000 kr i månaden. Det skulle betyda att jag inte fick en enda sparkrona över till investeringar. Men framför allt känns det onödigt nu då vi är så lågt belånade och fått ner vår boendekostnad genom nya räntan. Så jag har inte fortsatt föra över pengar till amortering och tänker ta de sista 30 000 kr som jag hann öronmärka och istället föra över dem till Avanza. Där gör de bättre nytta. Förutom det här har vi ändå vårt gamla amorteringsbelopp på 800 kr som får stå kvar som vanligt. 

Nästa grej är min sjukskrivning. 
Den är nu förlängd i ytterligare tre månader. Läget är fortfarande oförändrat och det tar tid att läka en sönderstressad kropp. Framför allt har jag fortfarande problem med koncentrationen och att minsta sak blir ett stort stressmoment. Det jag längtar mest efter är att kunna läsa en bok eller att se en film. Det är där det blir mest uppenbart att hjärnan faktiskt skadas. Jag försöker läsa tidningen men kommer bara ihåg rubriken (i bästa fall). Jag som alltid brukade hyllas för mitt "helt galna minne". En av mina starka sidor på jobbet, att jag hade nästan allt i huvudet. 

Det jag ville säga med det här är att det känns obehagligt när hjärnan förändras och att det inte är konstigt att man påverkas mycket av den här typen av sjukdom. Ni vet när man behöver tex kaffefilter och går till matbutiken för att köpa detta. Väl på plats kan man för sitt liv inte minnas vad det var man skulle köpa och kommer istället hem med något helt annat. Man skrattar åt det men det är ändå lite obehagligt att minnet kan bli alldeles blankt. När man då får sådana luckor hela tiden, gång på gång, i alla olika sammanhang är det lätt att tro att man börjar tappa det. Förståndet alltså. Det känns som att prova hur det är att vara 95 år gammal, med orkeslös kropp, sömnproblem och minnesstörningar. 

Jaja, sist men inte minst måste jag berätta om en lyckad middagsrätt. Naturligtvis försöker jag alltid använda alla rester för att slippa slänga något. Det blir oftast soppa eller gratäng om det blivit över lite av varje. Dessutom försöker jag variera användningsområden. Har man ätit panerad fisk med potatis en dag och fått fisk över känns det roligare att servera resterna på ett nytt sätt, tex i pitabröd. Nu äter vi ganska sällan panerad fisk men det är i alla fall ett exempel på hur vi gjort. Häromdagen hade vi pannbiffar och ett gäng kokta potatisar över och sådant är rätt trist att värma upp. Istället fräste jag finhackad charlottenlök och champinjoner i traktörpannan. Sedan skivade jag ner potatisen och biffarna och hällde över ett paket grädde (som jag blandat med en skvätt kalvfond och lite kryddor) och lät det puttra på svag värme i ett par minuter. Barnen vräkte i sig och sade att det var mycket godare än att äta pannbiffar på vanligt sätt och att vi hädanefter alltid måste göra så här i stället. 

Nu låter det som att vi lever på onyttig mat. I ett enda blogginlägg lyckas jag få med pizza, panerad fisk och grädde, haha. Naturligtvis är det inte så, vi kämpar på med våra broccolisoppor också men nu handlade det mer om att ta vara på rester och då behöver man oftast piffa till dem lite. För mig är det viktigt att varje måltid innehåller grönsaker och att vi äter varierat. På sistone har det blivit lite för mycket kyckling eftersom det är vad jag oftast fyndar i kort datum-hyllan. Eller iofs, ganska ofta ligger det riktigt dyrt kött där men jag anser att det fortfarande blir ett för högt pris även med 50% rabatt. Det jag föredrar att köp till halva priset är svensk kyckling i olika former, grytbitar och kryddstarka korvar som chorizo. Lätt att variera och göra bra middagar av. Kryddkorvar blir supergoda i korvgrytor som går att variera genom att använda olika rotfrukter eller bönor. Funkar till allt (pasta eller ris eller potatis). Sist låg det ett par påsar potatisgratäng där. Har ni sett dem? Det är färdigskivad potatis i gratängsås som man ska hälla upp och ställa in i ugnen. Utvecklingen går framåt måste jag säga... (i alla fall för dig som inte orkar skala och skiva ett par potatisar). Jag köpte inte, om ni undrar.

Men återigen, den gräddstuvade pannbiffspytten - en hit!



fredag 17 mars 2017

Vuxna som skriker

Så arg att jag kokar! Det är tur att man har en blogg att skriva av sig på. Jag måste berätta vad som hände idag på morgonen. Det var ganska tidigt, runt åtta och sonen var precis på språng mot skolan. Soppåsen var full så jag bad honom ta den när han ändå skulle iväg. Han skulle bara borsta tänderna först så jag knöt ihop soppåsen ordentligt och ställde den mot väggen utanför ytterdörren så att han inte skulle glömma den. Jag hann inte mer än stänga dörren när det ringde på dörrklockan. Eftersom jag är nära vän med grannen trodde jag att det är hon som vill säga hälsa. Att hon hörde mig stänga dörren när hon är på väg till jobbet. Men så var det inte, utanför står istället föreningens ordförande. Jag hinner bli glad över att jag dragit på mig mjukiskläder och inte står där och behöver bli generad i bara undisar. I famnen håller gubben en pärm så jag tar för givet att han vill fråga något. Men nej, fel igen.

Han är rasande över att jag ställt ut soppåsen. Rasande. 

Vänligt försöker jag förklara att jag precis ställt ut den och att sonen ska ta den nu på en gång men det spelar ingen roll. Han avbryter mig och säger att det inte spelar någon roll, det ska inte stå några sopor utanför dörren. Jag blir så ställd över hans tonfall att jag tappar talförmågan. När jag inte svarar blir han ännu argare och i nästa ögonblick böjer han sig fram så att han kommer obehagligt nära mitt ansikte och höjer rösten: 
Håller du med mig? HÅLLER DU MED MIG? gapar han okontrollerat. Han är så nära att jag tydligt känner hans andedräkt i ansiktet. Väldigt ofräscht.

Vi tar det igen: en vuxen man gormar mig rakt i ansiktet. Utan förvarning. Klockan åtta på morgonen när jag knappt har vaknat. Den chocken!

Jag brukar kunna säga ifrån. Har alltid fått höra att jag "har skinn på näsan" och liknande som beskriver mig som tuff och en person som inte låter någon sätta sig på mig. Men jag bara stod där och blinkade, helt ställd. Stum. Det var som om min hjärna inte hängde med i vad som hände. Först när han gått kom reaktionen, jag blev alldeles skakis och fick obehaglig hjärtklappning. Det här är en man i pensionsåldern som annars alltid är vänlig och trevlig, jag har pratat med honom hur många gånger som helst och aldrig haft någon kontrovers med honom. Tvärtom!

Jag förstår att det låter som en obetydlig skitsak som man bara ska skaka av sig och att problemet ligger hos honom och inte hos mig, men jag är ju sjukskriven av en anledning och är totalt hudlös för tillfället. Jag är sjukskriven från en arbetsplats där det förekommer mycket klagomålshantering som innebär skrik, gap, elaka kommentarer och påhopp. En hård ton förekommer även hos chefer och en del medarbetare. Jag upplever att det handlar om att arbetsmiljön har en avtrubbande effekt och alla behöver få ut sin frustration på något sätt. Folk är snabba på att hugga om något stör dem. Jag är inte konfliktskygg men klarar inte vuxna som skriker istället för att prata. Det är en av de saker som successivt bröt ner mig på jobbet. Och det var inte alls så att det alltid var riktat mot mig - det var precis lika obehagligt att se medarbetare bli utsatta.

Vad är det för fel på folk? Varför skriker vuxna människor istället för att kommunicera på ett sansat sätt? Varför bete sig på ett sätt som leder till en fientlig konfliktsituation när det inte ens behövs? Om min soppåse inte får stå där två minuter, ring då på och säg det på ett trevligt sätt. Det är inte svårare än så. Jag brukar dessutom aldrig ställa ut soporna (även om jag sett att många grannar gör det) eftersom vi brukar ta med dem direkt när vi går ut med hunden. Det var en engångshändelse och han lyckades passera min dörr i just det ögonblicket. Och jag kan inte låta bli att tänka på om han gjort samma sak om min man eller något av barnen öppnat, hade han skrikit då också? 

Ironiskt nog är det vi (jag och min man) klagat på den nedskräpning som förekommer vid husets bakdörr och det har inte hänt ett skit trots att alla vet vilka det är som bygger soptipp där. De enda som brukar använda den utgången är nämligen vi och en till hundägare. Tills det flyttade in ett nytt hushåll med flera vuxna varav några av dem rökte i trapphuset men fick sluta med det efter en skarp varning. Då började de istället använda bakdörren som rökruta (det finns ett litet tak över den, praktiskt vid dåligt väder). Det lämnas fimpar, tomma cigarettpaket och tomburkar där hela tiden och tyvärr saknas det papperskorg i närheten (inte så konstigt eftersom utgången knappt används). Jag har tagit hand om kastade pantburkar där flera gånger. Med det i åtanke blir det inträffade ännu mer absurt. 

Så dagens uppmaning: samtala på ett mjukt sätt och respektera andra människor! 


måndag 13 mars 2017

Kvalitetstid kostar

Här har det varit en skön helg. Det går att ana vår i luften och bara det är en lycka i sig. Goda vänner med barn i samma ålder frågade om vi ville följa med på en dagsutflykt och det ville vi gärna. Som ni vet hade yngsta sonen inte mycket att göra under lovet så det här fick bli lite av en kompensation för den tråkiga veckan. Komma iväg, se något annat och umgås lite. 

Vi åkte ut i skärgården till ett ställe där man kan promenera längs vattnet och äta på en trendig restaurang med imponerande utsikt. Visst låter det fint? Det är det också. När till och med ungarna säger fett och coolt flera gånger förstår man ju att det är något speciellt. Jag njöt i fulla drag men som sparsam person är det lätt att få pulsökning av kostnaderna. Parkeringen kostade för övrigt 20 kr/timme (naturligtvis måste det kosta pengar att ställa sig mitt ute i skogen bara för att man asfalterat en plätt där) men det jag tänkte på egentligen var restaurangen. Detta är naturligtvis något jag aldrig skulle säga högt eller till någon annan än till er. Jag skulle aldrig med en min visa om jag tycker något är dyrt och det är ju upp till var och en att göra sina val men här i bloggen passar det bra eftersom det hör till ämnet. Ni vet att jag är van att rota i kort datum-hyllan för att fynda middagsmat och att jag ligger lågt med utsvävningar så det är klart det sticker ut från budgeten. 

Tänk att mötas av priset 295 kr per person för brunch. Fullt pris även för barnen. Som alternativ fanns dagens soppa, 155 kr. Våra barn fick välja vad de ville att äta men de ville varken ha brunch eller soppa utan valde istället mackor och fika. Kompisarna vi åkte med är inte särskilt priskänsliga men var inte heller sugna på att betala så mycket utan valde soppan. Jag vet att det finns mycket dyrare ställen där en brunch kostar en femhundring per person så det är inte det. Jag jämför inte brunch med brunch, utan konstaterar bara att det är mycket pengar, ca 1200 kr för fyra personer. Och man kanske tror att barn, som äter non-stop hemma, skulle passa på att fylla magen men nej, det gör de inte. De äter aldrig så lite som när det serveras buffé. Fråga mig inte varför men de blir mätta jättejättefort och så sitter man där och trugar att de ska ta lite till. Men de vill inte. Och en timme senare klagar de på att de är hungriga igen. 

Och jag kan inte klandra dem för det. Det är samma sak för mig, jag blir också mätt snabbt när jag äter buffé så det är helt värdelöst. Särskilt då jag älskar bakverk och efterrätter men alltid hinner bli för mätt för sådant. Det behöver inte ens vara buffé utan det räcker att gå ut och äta. Värst är det när de ställer fram brödkorgen och det visar sig vara världens godaste bröd. Jag skulle kunna gå ut bara för att äta brödet, så gott är det!

Från det ena till det andra, när jag kom hem från vår lilla nöjestur kunde jag inte riktigt släppa det här med kostnader. Brukar alldeles vanliga familjer gå ut och luncha för ett par tusenlappar i månaden? Och om man då föreställer sig en helt vanlig familj så är det inte helt ovanligt med inkomster som motsvarar våra, ponera att familjen har bil också som kostar ett par tusenlappar i månaden. Hur får de ihop det? Jag vet ju vad vi får över till sparande och vi har som bekant extremt låga kostnader i jämförelse med de flesta andra. 

Eller är det jag som överdriver när jag hävdar att det är "dyrt"? 
Varje sommar kan man läsa artiklar i dagstidningarna att det blir mycket pengar för en familj som vill vara en heldag på en nöjespark och då har man räknat inträde, åkband, mat och glass. Jag förstår att tusenlapparna rinner sprutar iväg då men nöjesparker är ändå en sällan-grej man kanske gör någon gång på sommaren. Men äta ute gör folk väl mest hela tiden? 




torsdag 9 mars 2017

Hej fellow städvänner!

Jag började dagen med att än en gång läsa era kommentarer om vem som gör vad av sysslorna i hemmet. Vilken härlig respons på mitt förra inlägg! Jag är på riktigt överväldigad att så många ville dela med sig, det har varit intressant och kul läsning. Ja, det var faktiskt det roligaste på länge. Är man singel får man göra allt själv men i övrigt verkar det som om kvinnor lätt blir familjens projektledare och att det många gånger handlar om att man har olika tröskel för tolerans. Jag undrar om det är en kvinnofälla eller om det helt enkelt bara är så att många av oss (inte alltid kvinnor, men oftast) ställer andra krav på boendet. Det är bara att jämföra många ungkarlslyor med hur singeltjejer brukar bo. Jag vet ju hos vem man oftast hittar färska snittblommor och mysprylar som ger hemtrevnad. Vi är väl helt enkelt olika, för många räcker det att hemmet "funkar" medan andra vill ha det "fint" också. 

Min man är bra på att plocka undan efter sig och gör sin del av hushållsarbetet men det är absolut inte hans förtjänst att vi har prylar som piffar upp hemmet. Tonårssonen är däremot HEMSK. Han kan inte gå från en plats till en annan utan att drälla saker omkring sig. Han stökar ner överallt och lämnar alltid köket i totalt kaos. Jag får minst ett vansinnesanfall om dagen när han lämnat disk, smulor och kladd efter sig. Vårt största misstag någonsin var att välja bänkskivor i svart sten eftersom minsta lilla saltkorn syns. Det som gör mig riktigt irriterad är att jag är så otroligt försiktig med disktrasor, så att de ska räcka länge (det här är egentligen en sparblogg som ni vet) och då blir jag vansinnig när han låter den ramla ner i diskhon. Så att den ligger och simmar i hans odiskade kastrull med matrester. Nu är det mitt barn jag pratar om men hade det varit vem som helst annars hade personen åkt ut med huvudet före för länge sedan. Han gör alla fel, ställer tillbaka tomma förpackningar i kylen och skafferiet. Hittar inte till tvättkorgen. Låter gammal disk stå kvar i rummet. Han hjälper till om man ber honom och då dammsuger han, dukar eller dukar av och plockar ur diskmaskinen. Problemet är inte att han inte är hjälpsam utan att han ser inte skiten. Han skulle kunna vakna i en knarkarkvart utan att reagera.

Den yngre sonen är mer ordningsam och kan stöka till lite i stunden men brås på mig och gillar att ha rent och undanplockat omkring sig. Han städar sitt rum noggrant. Fram tills ifjol låg det en jättefin Kasthallmatta i hans rum. Den låg där tills vi hittade små svarta larver som satt fast på undersidan (uäck!). Det stackars barnet fick panik och campade på soffan i vardagsrummet i tre nätter. Mattan åkte direkt ut i grovsoporna och rummet sanerades från golv till tak. Sedan dess har vi inte hittat några fler larver men han är väldigt noggrann med att hålla rent i sitt rum så inget ont som inte har något gott med sig...hehe.

Samtidigt ska jag inte klaga för mycket. 
Flickvännens föräldrar avgudar vår son. De tycker att han är det bästa som hänt dem och då får man ju lite perspektiv. De brukar tala om "Kalle-effekten", att deras dotter blivit mer ambitiös i skolan och tar hand om sig bättre sedan de blev tillsammans. Som förälder det härligt att höra och jag är tacksam över hur välartad han är. Ett stort antal av hans gamla klasskompisar skolkar en del och förvånansvärt många röker och dricker. Många gånger blir man förvånad eftersom det handlar om barn från stabila familjer med bra hemförhållanden. 

För övrigt gällande städning vill jag berätta att vi brukar nöja oss med en flaska såpa istället för att köpa sprayflaskor som innehåller giftiga kemikalier. Det funkar alldeles utmärkt och blir skinande rent överallt. Ibland använder vi även ättika. Jag började med det när vi hade kaninen eftersom det var överlägset när man rengjorde kattlådan som användes som toalett. All lukt och avlagringar försvann utan ansträngning. 

Jag gör en del undersökningar och hos en del går det att välja utbetalning via Paypal. Sist använde jag pengarna till att köpa onödigt tjusiga städprodukter som innehåller naturliga ingredienser och är miljövänliga. De doftar otroligt gott och är så snygga att de gärna får stå framme i badrummet. Nu håller jag på att spara till diskmedel och handtvål från samma märke. Pengarna räckte även till en förpackning microfiberdukar i toppkvalitet som putsar allting skinande blankt utan några medel. Allt som behövs är att man fuktar ett hörn av trasan, putsar och sedan polerar med den torra delen. Bara sådana som jag (pedanter!) kommer att förstå det här men jag är så himla nöjd med de här grejerna.

Jag är alldeles för ekonomisk för att köpa sådant för mina pengar, det ingår liksom inte i sparplanen. Men alla pengar som kommer in för undersökningar är "slösapengar" som ska skänka lite guldkant åt vardagen. Det är en skön känsla att lägga pengarna på något lite dyrare, som man annars aldrig hade kostat på sig. Dessutom normaliserar det vår annars oerhört sparsamma tillvaro, man upplevs helt enkelt mindre snål när man har lite fina vardagssaker. 


fredag 3 mars 2017

Konsten att outsourca

Jag fick frågan varför jag låter min man sköta kontakten med banken.
Tyvärr vet jag inte om frågan var ställd ur ett jämställdhetsperspektiv eller ur någon annan synvinkel. Jag tycker frågan är intressant oavsett. De senaste månaderna räknas inte eftersom jag knappt orkat stava mig genom en dagstidning (läser oftast bara rubrikerna) och ännu mindre orkat ta del av post som kommer. Men förutom den här något ansvarsbefriade perioden är det väl inte helt ovanligt att man har någon slags uppdelning av sysslor hemma? Eller?

Vi har aldrig haft någon manisk strävan efter millimeterrättvisa. Inte heller ser vi några sysslor som könsbundna. Istället har vi delat upp det utifrån vad som fungerat bäst och vem som roas av det (alternativt vem avskyr det minst). Det handlar inte om att dela allting lika utan om att ha en jämn arbets- och ansvarsbelastning. Vilket jag upplever att vi faktiskt har. Det finns en rättvis uppdelning men den innebär inte att vi alltid gör samma saker. Jag kan säga så här: vi kan vår tango. Dansstegen sitter där de ska efter alla års träning tillsammans.

Nu för tiden delegerar vi ut en del på barnen också vilket känns obeskrivligt härligt. Härda ut småbarnsföräldrar, till slut betalar det sig äntligen att ha barn, efter åratal av blöjbyten och uppassning. Finns inget bättre än att skicka ut dem med hunden när det regnar eller be dem gå till mataffären när man glömt att köpa palsternacka eller något annat tråkigt. 

Vad har ni läsare för fördelning av sysslor i hemmet? 
Har ni hittat ett rättvist system eller känner ni er som en hushållerska (oavsett kön)? Lever ni med en slusk och känner att ni helst skulle vilja kasta sambons grejer i soporna? Liva i så fall gärna upp min sjuktristess genom att dela med er. Jag har vid några tillfällen hotat tonåringen, på ett mycket pedagogiskt sätt naturligtvis, att jag kommer att ta allt som ligger på hans golv och slänga det. Så jag vet hur det kan vara när pedanter tvingas dela bo med slarvers. 

Idag har jag i alla fall inte gjort ett skit vad gäller hushållsarbete utan fastnat i diverse sidor på Internet. Det är ju faktiskt sportlov. Tonåringen är i vanlig ordning bortrest och det stackars yngre barnet har fått mögla bort här hemma. De flesta av hans klasskompisar är i fjällen den här veckan. Det är lite underligt det här, när barnen var mindre var det alltid fullt på fritids en sådan här lovvecka men nu när barnen är större verkar nästan alla resa bort?

Det var till och med så att sportlovet inleddes med en överdos dåligt samvete när jag såg på sociala medier hur hela Sverige verkar tillbringa veckan i fjällen. Ja, förutom vi då. Det här är svårt. Även om jag inte vore sjukskriven så brukar vi faktiskt inte åka till fjällen på sportlovet. Dels för att det är otroligt dyrt med sportlov i fjällen och dels för att ingen i familjen är särskilt intresserad av vintersporter. Men framför allt kostnaden. Vore det inte för den skulle jag ju ändå kunna tänka mig att bara slå ihjäl tiden på ett mysigt fik någonstans (föreställ er renfällar och en sprakande brasa) med utsikt över slalombackarna. Dricka varm choklad med marshmallows och äta frasvåfflor. Bara för miljöombytet. Och för att få användning för mina snygga skidbyxor med lavinsändare. 

I ett försök att kompensera det stackars barnet för en undermålig barndom blev det äta ute och biobesök igår kväll. Själv följde jag inte med på bion eftersom jag inte pallar varken trängsel eller långa filmer nuförtiden. Men grabben var nöjd och förhoppningsvis börjar kompisarna återvända hem nu under veckoslutet. Alla kanske inte kommer hem söndag kväll hoppas jag. 



måndag 27 februari 2017

En riktig rysare

I söndags förmiddag satt vi här i fullständig harmoni. Vi hade just avslutat en lång och trivsam frukost och min äkta hälft tog tag i lite post som legat oöppnad sedan i fredags. Jag lämnade honom vid matbordet och hällde upp en kaffe till innan jag bänkade mig i tevesoffan för lite morgonnyheter. 

Jag hann bara ta en klunk innan han ropade något och han lät både chockad och förvånad. Låt mig säga så här, jag hörde på hans röst att det inte var goda nyheter.

Han berättade att vi missat villkorsändringsdagen för vårt bolån. Svarstalongen skulle ha varit dem tillhanda flera dagar tidigare. Problemet var bara att vi fick brevet i fredags och detta är jag helt säker på då jag är ett pedant städfreak som vet exakt när och var något hamnar på sidobordet i hallen - och hur länge det legat där. Och om någon nu undrar varför jag inte öppnade brevet i fredags så har vi en överenskommelse att han tar hand om alla fönsterkuvert. Detta delvis just för att undvika att något viktigt glöms bort eller missas för att båda trott att den andre tagit tag i det.

Värdelösa, vidriga Postnord! Jag skrek rakt ut och sprang iväg och kastade mig på sängen och begravde ansiktet i en kudde (jag är ungefär tre år gammal, jag vet). Helt knäckt. Fick inte fram ett ord. Fick knappt luft. 

Vårt bolån är uppdelat på tre delar. 
Två delar rörlig ränta och en del uppbundet på 5 år. Kul va? Nu när räntorna legat på historiskt låga nivåer har vi alltså dragits med ett lån på lite över 4% ränta. Den största lånedelen också, naturligtvis. Som vi har räknat ner, väntat och längtat!! Ni som hängt med ett tag vet att vi till och med var inne på att lösa lånet i förväg. Det visade sig att vi inte skulle spara något på det så vi bestämde oss för att låta det gå tiden ut istället. Vi har hållit örnkoll på att den nuvarande bindningstiden går ut i Mars. Det datumet är inetsat i minnet hos oss båda. Vi hade redan kommit överens om att min man skulle höra av sig till banken i god tid för att meddela dem att vi inte önskar förlänga lånet med den monsterräntan.

Så där låg jag och kände hur jag typ höll på att få en hjärnblödning av traumat. Såg framför mig hur vi skulle få betala 4% ränta på lånet i ytterligare fem års tid...

Min man som är något mer sansad i krissituationer satt redan i telefonkö till banken. Allt för att rädda situationen. Hur ska vi kunna skicka in en svarstalong om vi inte fått den i tid? Och vem använder svarstalonger i pappersform år 2017? Han hade hämtat papper och penna, allt för att anteckna vem han talar med och han var beredd att leta rätt på högsta ansvariga person om nöden krävde. 

Medan han satt i telefonkö (beräknad väntetid en timme) läste han igenom bankens papper en gång till. Då ser han att under all annan text, under "kryssa för räntebindningstid" och "För räntebindningstiderna på 1,2,3,4 och 5 år ska du fylla i det alternativ du har idag på svarstalongen blabla..." står det att man automatiskt får 3 månaders räntebindningstid om man väljer att inte svara innan villkorsändringsdagen. 

Jag förstår att ni tänker haha, vilka jävla nötter som inte läste hela pappret innan ni började grina. Och det kan man ju tycka så här i efterhand. Men en chock orsakar kortslutning i hjärnan. När vi väl läste att vi missat datumet blev det härdsmälta i skallen och vi kunde inte ta in mer än att datumet var passerat. 

Det hela slutade i alla fall med att vi hängde kvar i telefonkön för att meddela banken att vi fått brevet först i fredags och för att säkerställa att vi nu förstått allting rätt (i sviterna av sammanbrottet liksom). 

Det vi nu ser fram emot är lägre boendekostnader! Hurra! 

fredag 24 februari 2017

Lite Johnny Depp finns inom oss alla

Med mitt förra blogginlägg i åtanke skulle jag säga att det svåra är inte att hitta saker som kostar mycket utan tvärtom, utmaningen ligger i att kunna komma undan så billigt som möjligt. Under veckan som gått har mina öron snappat upp en del saftiga expenser. Först var det podden "Veckans bläcka" som tog upp Johnny Depps kostnader som läckt ut i media. Och wow, pengarna bara sprutar ut. Det här är några av de saker han valt att kosta på sig:

14 fastigheter, bland annat ett slott i Frankrike och en massa öar. 
45 bilar
200 konstverk
Speciallevererade viner för 300 000 i månaden
40 heltidsanställda för 4 miljoner kronor i månaden 
2 miljoner kronor i månaden för resor med privatplan. 

Det var lite annat också, en 150-fot yacht och en samling gitarrer. Småpotatis i jämförelse med resten. Allt som allt hamnar månadskostnaden på hisnande 18 miljoner kronor i månaden. I MÅNADEN!

Jag blir ändå förvånad. Okej att jag fattar att Paris Hilton inte direkt snålar sig genom livet men att Depp behöver hosta upp 18 miljoner i månaden för att uppehålla sin livsstil förvånar faktiskt. 

En annan grej var att jag såg halkade in på Parneviks på 3:an. Hann se när de åkte till Celine Dions hus men sedan var jag tvungen att stänga av då jag inte klarade av Farao Groth (fick kortslutning i hjärnan av hans gapande). Det jag hann uppfatta var i alla fall att Mia Parnevik sade att Celine Dions hus ligger på 18 miljoner kronor i underhållskostnad. Naiv som jag är förstår jag inte om det är i månaden eller om året. Som om det skulle spela någon roll, det skänker hur som haver ett visst perspektiv på mina egna omkostnader.
Boendekostnad under 10 000 kr i månaden
Ett par hundralappar för elen. 
Lägg därtill mat och övrigt för ungefär 5000 kr i månaden. 
Inga öar och inga viner som flygs in. Ingen vattenpark som Celine Dion och förmodligen en något lägre elräkning också...

Det är vansinne säger ni sparvänner. Men tänk efter och se er omkring. Hur många är det inte som ökar på sina kostnader i takt med löneökningar? Löneförhöjning = bilbyte (naturligtvis aldrig till något billigare) Ett rejält lönskutt innebär att man kan byta bostad och köpa sig något dyrare. Klättra på stegen. Våra kostnader byggs upp i takt med att plånboken tillåter det. Så funkar det när pengarna börjar trilla in och till slut är man på Depps nivå. 

Det är en spännande gräns. Separate needs from wants, som det heter. Samtidigt som vi sitter och tycker att Depp har tappat det "Vem behöver 14 bostäder och vad ska han med 45 bilar till?" så har de allra flesta definitivt inte rannsakat sitt eget köpbeteende. Nu menar jag inte någon enstaka minimalist som hittat den här bloggen utan vi som i oss alla. De flesta människor. har alldeles för mycket saker. För att inte tala om behovet att köpa nytt hela tiden. En genomsnittlig garderob innehåller mycket mer kläder, skor och grejer än vad som kommer till användning. Även för den som är modeintresserad eller tycker om att klä sig snyggt. 

Vi har inte det vi behöver utan vi har mycket, mycket mer. Ni har väl hört det där att ett genomsnittligt förråd innehåller oanvända saker till ett värde av 15 000 kr. Det är just det där med oanvända som jag vill belysa. Försök omvandla det till andras obegripliga beteende...hmmm, just det! 

Och rensa förrådet!