torsdag 16 november 2017

Uppdaterad skogarderob

Det har skett förändringar hos oss. Min tonårsson har brutit upp med kärleken. 
Jag vet vad ni tänker men känslorna är starka även om man är ung och vet att man kommer att träffa flera andra i framtiden. De har hängt ihop och verkligen stöttat varandra. Det var givetvis inget lätt beslut att ta men det har mognat fram under längre tid. Han orkade inte med långdistans längre eftersom han var den som fick pendla sju gånger av tio. Detta för att hon är hästägare och tävlar i de högre klasserna. Allt går ut på att träna och tävla och man blir chockad när man inser hur tidskrävande det är. Nu ska hon köpa en till tävlingshäst, vilket innebär dubbelt upp av allt. 

Det är på många sätt tråkigt, de var väldigt gulliga tillsammans och båda trivdes bra hos den andra. Vi gillar hennes familj och kommer väldigt bra överens. Utöver kärlek har sonen fått en härlig tillvaro tillsammans med dem. Varit en del av deras familj, hängt med till deras sommarparadis på Öland, följt med utomlands både på tävlingar och semester, gått från hästrädd till att hantera hästar och vidgat sina vyer. Trots kostnaden för tågbiljetter tycker jag att vi fått mycket mer än vad vi gett. Vid ett par tillfällen har han haft möjlighet att få arbeta i stallet och på så sätt fått ihop lite egna pengar. Biljetterna har aldrig varit någon större kostnad men det är ändå ett gäng hundralappar som vi inte längre behöver betala. 

Så vi skaffade Netflix. 

Eller rättare sagt, vi har en gratis provmånad. Efter det planerar vi att betala i två-tre månader för att sedan göra en utvärdering och se hur behovet ser ut då. Om vi tröttnat eller ej. Jag måste erkänna att jag är emot alla slags abonnemang och ytterst motvilligt gick med på att beställa Netflix. Att inte binda upp sig med sådana här tjänster är liksom a och o i ett sparsamt leverne. Men nu är vi fyra i familjen och det blev ett majoritetsbeslut. Ett bra utslag, med tanke på omständigheterna. Det stärker familjesammanhållningen och är ett bra sätt att umgås på istället för att ungarna försvinner in på sina rum och knappt ser varandra. Att skaffa Netflix hör naturligtvis ihop med sonens uppbrott från flickvännen. Vi ville göra något positivt för honom och kostnaden blir ju långt under vad biljetterna kostat varje månad. Men vi får se när nyhetens behag har lagt sig och barnen tröttnat på serier. Minstingen blev överlycklig, han var den enda i klassen som inte hade Netflix.

Utöver detta har jag köpt TVÅ par skor. 

Det har däremot ingenting med sonens uppbrott att göra, haha. Det handlar bara om mina behov att ha vettiga skor. Jag har tvingats kasta två par skor, ett par gummistövlar och ett par supersköna vinterskor med rejäl sula. Gummistövlarna var ett par Hunter med 10 år på nacken som dog sprickdöden. Jag vet att folk säger att man kan laga dem genom att limma sprickorna men de hade fått sprickor överallt och dessutom var jag missnöjd med dem så jag var bara glad att bli av med dem. 

Kvar i min minimalistiska vintergarderob fanns: 
Ett par stövlar med klack.
Tre par stövletter, liknande Acne Pistol boots (alla med klack).
Ett par Ballykängor (fula men sköna, som man bara använder när det är mycket snö). 
Det här är skor som hängt med i många år. Köpta för att ha på jobbet eller när jag behöver vara välklädd. Klassiska modeller, tidlösa och perfekta i en basgarderob. 

That's it. 
Inte ett enda par skor lämpade för en hundpromenad eller när man ska bära hem matkassar. Jag har fått ha mina sneakers till allt och ärligt talat känns det lite fel till dunjacka, mössa och halsduk. De blir lätt blöta också. Så jag bestämde mig för att slå på stort och köpa nya skor. Jag visste exakt vad jag ville ha. Både i lånehuset och hos Inredaren har jag tidigare lånat gummistövlar med låga skaft och insett att det är vad jag saknat i livet. Så skönt att slippa stora och klumpiga gummistövlar man knappt orkar klafsa fram i. Så ett par sådana har jag tänkt köpa ända sedan i somras, men inte kommit till skott. Det andra paret skor jag ville köpa var ett par klassiska Chelsea boots. 

Förstår ni min lycka när jag hittade ett par låga Tretorn, fodrade med härligt värmande fluff! Så sköna. Nu vill jag nästan att det ska regna varje dag så att jag får använda dem riktigt ofta. Det andra paret skor jag köpte blev inga klassiska nätta Chelseas. Istället blev det skor av samma typ, men något grövre och vattentäta med en mer halksäker yttersula. Jag är supernöjd! Nu kommer jag att klara regn, snö och slask. 

Sammanlagt kostade skorna 2649 kr. 
Det kanske låter mycket men det är det inte. Jag köper sällan, men när jag väl köper något är det genomtänkt och jag vill ha saker som håller länge. 

Förr kunde jag känna mig lite illa till mods när jag spenderade mycket pengar. Det lite lustiga är att det på den tiden var ett jämnt flöde ut som gick till onödiga småsaker, nöjen och fika. Varje månad. Då kunde jag få lite shoppingångest när jag spontanköpte något dyrt. Utan en tanke på hur jag konstant strösslade iväg pengar på småsaker. Dubbelt onödigt, med andra ord. Idag är jag så extremt medveten om vart varenda krona går att det inte spelar någon roll när någonting väl kostar. Då får det kosta. 


fredag 10 november 2017

Förutbestämda normer

Jag måste säga att det blev intressant respons på mitt förra inlägg om arbetstid. Så pass att jag väljer att viga detta inlägg åt några iakttagelser för att runda av tankegångarna. 

Alla kommentarer var nämligen odelat positiva, även om det nog säger mest om vilka läsare det är som söker sig till den här sortens bloggar. Trots det blev jag aningen förvånad och googlade bara för att se hur tongångarna brukar gå. Det är det oundvikligt att halka in på forumtrådar och fördelen med sådana är att folk är frikostiga med sina åsikter och motiverar dem. 

Det jag uppmärksammade var hur starkt förknippat med lathet och avsaknad av ambitioner allt utom heltid är. Läste kommentarer som "Jaha, du orkar med att ha hästar men inte att jobba?" och (min favorit!) "Man måste anpassa sig till vuxenvärlden". Ojoj, det är helt andra tongångar än i mitt arbetsovilliga kommentarsfält här i bloggen! 

Sammanfattningsvis: enligt dessa trådar ska alla vara styrda av plikt och måsten. Den moraliska skyldigheten att tjäna samhället. Även om de trådstartare som skriver inte nämnt något om att gå på bidrag eller leva att på någon annan så förutsätter de präktiga heltidsrobotarna att så är fallet. Noterade både en och annan som hoppades att deltidsarbetare skulle bli dumpade och få det ensamt och knapert. Kom ihåg nu att detta inte var trådar om hemmafruar som saknar egen försörjning utan om deltidsarbete

En och annan verkar vilja försöka göra det till en generationsfråga. Dvs. ung och bortskämd = lat. Det är förstås mycket svårt för mig att svara på, eftersom jag inte känner särskilt många i den åldersgruppen. De jag känner som jobbar deltid är alla mellan 35-45 år och har förskole- eller skolbarn. Med andra ord känns det omöjligt att det enbart skulle handla om söndercurlade ungdomar.

Det var ju dock intressant att man inte förväntas ta ansvar för sin egen ekonomi och framtid om man valt annat än heltidsarbete. Inte heller förstår jag varför man verkar förutsätta att alla är lågutbildade eller har låglöneyrken. Kollade upp det också och såg att det är tre gånger så vanligt att högutbildade kvinnor arbetar deltid, så där faller den teorin. Och att inte slita ut sig i förtid är väl en anledning i sig om man har man nu har ett tungt slitjobb. 

Människor gör olika livsval. Återigen vill jag poängtera att ett yrkesliv kan vara 35-40 år, kanske t o m längre och då är det konstigt att det förväntas se likadant ut under en så pass lång period. Tänkvärt också att man inte beaktar individuella skillnader såsom lön och hushållets totala inkomster. En högavlönad som jobbar mindre kommer att dra in mer pengar än en lågavlönad som jobbar mer. Det är därför jag menar att man måste se det i ett större perspektiv.

Tänk att andra tror att de vet vad som är bäst för oss. Det borde vara upp till var och en att nöja sig med en sämre standard (om det nu behöver bli det, beroende på lönegrupp). Min poäng med de senaste två inläggen är att belysa hur vi anpassar oss och gör det vi förväntas göra. Det finns så många saker vi gör utan att tänka på det. 

En av de som kommenterade mitt förra inlägg hade en mamma som före sin bortgång sade att hon önskade att hon inte låtit jobbet ta så mycket av hennes tid. Och det sammanfattar väl vad det handlar om rätt bra. 


tisdag 7 november 2017

Den lutherska pliktkänslan och det elaka pensionstrollet

Det här med att leva livet eller spara pengar är något som alltid kommer upp, och en sak jag kommer att tänka på är att resonemanget blir en aningen motsägelsefullt. Den som snålar får höra att man bör sätta guldkant på tillvaron och man ska leva idag för man vet inte vad morgondagen för med sig. Varför spara när man kan bli påkörd av en buss imorgon-argumentet. Då ska vi leva i nuet, men när det gäller arbete ska vi kunna tänka 30-40 år framåt i tiden. Förr skrämde man barn med troll och olika väsen i uppfostringssyfte, idag försöker man kontrollera och skrämma vuxna med hot om minskad pension. 

Om någon vill gå ner i arbetstid ska de skrämmas tillbaka till 40-timmarsveckor för annars kommer trollet att äta upp pensionen. Dessutom anses deltid vara lite fult eftersom man stämplas som lat om man är fullt kapabel att arbeta heltid, men inte vill. 

Man kan ju undra vad som hände med den där bussen helt plötsligt? Den som kan köra över oss när som helst och som är anledningen till att vi ska lära oss leva i nuet. Plötsligt är den parkerad på tryggt avstånd eftersom vi ska styra våra liv efter något som vi inte ens vet om det någonsin kommer att hända. Och plötsligt räknar alla med att bli lika gamla som gubben på yoghurtförpackningen. 

Ska vi eller ska vi inte leva i nuet? Hur ska vi utforma våra liv egentligen? Ska småbarnsföräldrar gå på knäna (man brukar säga att småbarnsåren är livets rusningstid) och samtidigt blicka 40 år framåt i tiden? För en pension som vi inte vet mycket om då långsiktiga prognoser inte är att lita på och slår ofta fel. 

Pensionsargumentet ekar i bakhuvudet. En granne har jobbat 70% under de tio år vi känt varandra och på min arbetsplats finns flera som valt att jobba 75-80%. Staten trycker på med uttalanden att det är kolossalt viktigt att jobba heltid. Det kan tyckas så, men själv vänder jag hellre på det och säger att 40-timmars arbetsvecka är världens största människofälla. Det finns ingenting positivt med dagens fulltid som norm. Jag är för en arbetstidsförkortning som ett medel att bekämpa allt från arbetslöshet till den stressrelaterade ohälsa som dominerar. Vi har allt att vinna på att tänka om och dra ner på takten i samhället. Skolstress och psykisk ohälsa bland barn och ungdomar ökar, och de är trots allt framtidens skattebetalare som är tänkta att säkerställa framgång för Sverige. Man behöver inte vara domedagsprofet för att öppna ögonen och inse verkligheten. 

Nåväl, med risk för anekdotisk bevisföring - om jag utgår från mina bekanta som valt att jobba mindre får jag intrycket att de mår bättre och känner att de hinner med livet. Jag tycker de verkar ha färre sjukdagar och mer energi, större arbetslust och är mer produktiva helt enkelt. Jag upplever dem helt klart lyckligare än många heltidare jag känner som oftast är väldigt trötta och har konstant ångest för allt de inte hinner med. 

Någonting är skevt när vi ska slita ut oss i arbetslivet istället för att anpassa arbetstiden efter egna behov. Livet består av olika faser, men lustigt nog förväntas vi ha en heltidssysselsättning år ut och år in. Är det verkligen bara jag som inser hur rubbat det är? Är man ung och frisk och behöver få ihop pengar till framtiden är det ju perfekt att jobba mycket. Många gånger gör man det också för att det är roligt och kanske för att man inte har så mycket annat man vill lägga tid på. Men jag ser verkligen inte vitsen med att arbeta heltid hela livet. 

Självklart bör man göra en pensionsprognos och hålla koll på vad saker innebär ekonomiskt, men är det verkligen vår livsuppgift att offra vår hälsa och tid på att alltid sätta jobbet först? 


Människan offrar hälsan för att tjäna pengar, sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan/Dalai Lama

torsdag 2 november 2017

Om jag hade råd

Fick en förfrågan bland kommentarerna om att göra ett inlägg om vad jag skulle göra vid en storvinst. Först måste jag säga att jag älskar när ni kommer med önskemål om inlägg och förslag vad ni vill läsa om. Fortsätt gärna med det! 

Jag vet att inte alla uppskattar att höra om andras drömmar och jag kan själv känna hur jag tappar intresset när någon ska berätta vad de drömt om på natten. Det är hemskt att säga, med det är så otroligt ointressant. Och det sagt av en person som älskar att lyssna på till synes ganska ointressanta vardagsbetraktelser och små händelser som egentligen inte betyder så mycket. Älskar att höra om hur folk lever sina liv, men vad de drömt - nej. Helst inte.

Med det sagt ska jag försöka besvara frågan utan att tråka ihjäl någon stackars läsare. Sådana här önskeplaner kan naturligtvis se olika ut under olika perioder. Ena dagen vill jag flytta till solen och värmen, nästa dag vill jag bo på en gård där jag kan ha en massa djur och odla tomater. Men de senaste åren har jag haft en återkommande och väldigt stark önskedröm om att starta en verksamhet för fattigpensionärer. En grupp som jag verkligen ömmar för och som kommit i kläm ordentligt i vårt samhälle. 

Jag vet precis hur jag skulle vilja göra! Jag skulle köpa en herrgård eller liknande och inreda den till min drömbostad. En rejäl slant skulle faktiskt läggas på att skapa inbjudande lyx. En del av godset skulle hållas helt privat, till exempel ett övre våningsplan. Dit har bara familjen tillträde och där bor vi. Men storkök, matsal och sällskapsytor på nedervåningen ska alltså användas till den här verksamheten. Jag kan till exempel tänka mig att driva soppkök två vardagar i veckan, men istället för soppa serveras en riktig braklunch. Vällagad och god husmanskost med många tillbehör. Alltid nybakat bröd, salladsbord och dessertbord. Tanken är att gamlingarna ska rulla därifrån :) 

Utöver lunch skulle jag även bedriva övernattningar på helger. Kanske lördag lunch till söndag lunch. Jag vill ha ett par gästrum i huvudbyggnaden, men även en eller två gästhus på gården. Syftet skulle vara att skämma bort de äldre. Jag skulle ha tät kontakt med organisationer som Frälsningsarmén och liknande för att sprida ordet. Man ska på ett enkelt och okomplicerat sätt kunna söka för att få komma som lunch- eller helggäst. De kriterier jag tänker mig är att man hör till kategorin fattigpensionär och sittandes ensam. Det är dessa människor jag vill skämma bort ordentligt. Vistelsen ska kännas femstjärnig men ändå hemtrevlig. Gästrummen ska vara mysiga och ombonade med färska blommor, ett par aktuella tidskrifter och en välfylld fruktskål. Och en liten korg med choklad, kex och salta snacks. Allt det där man kanske fått välja bort i vardagen för att pensionen inte räcker. I badrummen ska det finnas ett generöst utbud av hygienartiklar och fluffiga handdukar. Man ska inte behöva släpa med något annat än kläder och mediciner. Och när man åker hem får man givetvis ta med sig tidningar och de godsaker man inte orkat äta upp.

Man kan även söka som volontär. Och då vänder jag mig också till pensionärer som uppfyller samma kriterier som gästerna, men som kan tänka sig att hjälpa ett par timmar. Man får ingen lön, men deltar i gemenskap och måltider tillsammans med gästerna. Räcker mina pengar till kan jag tänka mig att volontärer belönas med ett par matkassar hemkörda. Genom ett volontärsystem kan fler få chansen att vara med. Jag skulle inte vilja ha för stora grupper utan kanske 5-6 personer per helg, så att det hålls familjärt och att man känner att man hinner ge varje gäst tillräckligt med uppmärksamhet. 

Drömmen vore att göra det här till något känt och populärt så att människor vill ställa upp eller skänka saker för att hjälpa till. Jag skulle vilja ha olika teman och kunna bjuda på små överraskningar. Det kan vara vad som helst: intressanta föreläsningar, skönhetsvård (att någon kommer och ger de äldre manikyr eller pedikyr) eller en trubadur som underhåller efter maten. Jag kan tänka mig att mindre barngrupper som dagmammegrupper kan komma på besök och sjunga för de äldre på "soppköksdagarna". Så kan man avsluta med gemensam fika eller kanske korvgrillning ute när vädret tillåter. Tänk er vid Lucia eller andra högtider, vilken upplevelse det skulle bli!

En annan sak jag verkligen skulle lägga krut på är just dekorationer efter årstid och tema. Det ska vara en riktig wow-upplevelse att komma dit under påsk, advent, Lucia osv. 

Det finns ingen hejd på vad man kan göra. 
Både jag och min man skulle jobba med verksamheten. Barnen skulle få vara med i den mån de har lust och tid. Det är därför en del av bostaden skulle hållas helt för privat bruk, så att de ska känna att de kan välja och leva sina liv med kompisar och läxor utan att bli störda. Men de skulle också vara vana vid att komma hem och höra sorlet av en grupp äldre som mumsar i sig mat, pratar och umgås i matsalen. Gästerna ska ju inte komma bara för att bli mätta utan också för den sociala biten, att få träffa andra och inte bara sitta hemma. 

Jag skulle älska att ägna mitt liv åt detta och det skulle skänka så mycket glädje och mening. Jag kan faktiskt inte tänka mig något mer tillfredsställande. Det här scenariot utgår från en riktig storvinst (personen bakom kommentaren hade en vinst på 140 miljoner som förslag), och det skulle naturligtvis inte vara genomförbart annars. 

Vad skulle ni göra för 140 miljoner?

fredag 27 oktober 2017

Små ting som sätter guldkant

Jag hade 384 kr på min Paypal. Igår lyckades jag nästan tömma kontot när jag beställde två inbundna böcker. Det var över ett år sedan senast jag läste en bok men jag tänkte försöka komma igång igen. 

Valet föll på två lättlästa böcker: 
Jag har inte råd. Sorrow no 5 av Marcus Stenberg
The magic of not giving a f*ck av Sarah Knight 

Mina förhoppningar är skyhöga. Och båda har snygga omslag så jag visualiserar dem liggandes här hemma på soffbordet och se härliga ut. Boken Jag har inte råd handlar om köpstopp så om ni vill kan jag återkomma med ett utlåtande när jag läst den. Givetvis valde jag alternativet gratisfrakt som tar några dagar extra, så vi får se när de behagar dyka upp.

Jag får fortfarande in lite småpengar på Paypal även om det sker alltmer sällan. 
Ni som hängt med ett tag vet att jag inte lyckas frigöra mig från enkätföretag och tappert fortsätter att tugga mig igenom undersökningar. Något som ratas av många för att timpenningen blir alldeles för låg. Jag har redan skrivit min åsikt om detta i flera blogginlägg, men det jag vill ta upp den här gången är fördelarna med att finnas på deras listor. 

Det mest vinstgivande har varit inbjudningar till företag som betalar för att man ska vara med i deras webbcommunity. De allra bäst betalda har varit Oriflame och Arla. Oriflame betalade 5 pund i månaden om man uppfyllde minimikravet för deltagande (logga in en gång/vecka) men delade varje månad ut större belopp för aktiva medlemmar som engagerade sig lite mer. Dvs. deltog i forumtrådar och gjorde extraundersökningar. Jag lade ner i snitt tio minuter i veckan på detta och lyckades därigenom regelbundet lyfta extrabonusar. Pengarna satte de in på Paypal. Forumet hölls vid liv i närmare två års tid så jag blev förvånad när de valde att lägga ner det. Det blev lite som ett andra Facebook och vi var ett gäng tjejer runt om i världen som fick bra kontakt med varandra i trådarna. Så pass att vi till och med skapade en egen Facebookgrupp för att kunna fortsätta hålla lite kontakt efteråt.

På andra plats kommer Arla som också var oerhört generösa mot aktiva deltagare. Det räckte att engagera sig lite extra, vara utförlig i sina motiveringar och lägga upp lite bilder så rasslade det in extra belöningar. Även där var det roligt att delta, det fanns en del karaktärer som var underhållande och humoristiska och drog igång bra diskussioner i trådarna. Framför allt är sådant mycket roligare än att fylla i betalda undersökningar som ofta är både enformiga och tråkiga. 

Vid något annat tillfälle skrev jag frukostdagbok i en veckas tid och fick generös ersättning för detta. Flera år har gått men jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte svarade sanningsenligt på alla frågor. Dels är jag ingen frukostmänniska, och dels är jag för snål för påkostade trendfrukostar. Men jag svarade i alla fall som jag hade velat ha det om jag hade valt att lägga krut på frukosten.

Nu var det länge sedan jag fick möjlighet att delta i en betald community, men istället har vi fortsatt att få produkter hemskickade. Jag skulle säga att med kanske ett par månaders mellanrum (så det är inte jätteofta) får jag en förfrågan om att testa något. Det mest exklusiva jag fått hem var två stora lådor med Vichy hudvård (rengöring, ansiktsvatten, serum och krämer) som skulle testas under en längre period. Fullstora förpackningar. Testperioden var under mitt första köpstoppsår så det var mer än välkommet. 

Andra saker vi fått testa är till exempel BBQ-kött, korvar, såser, frystorkat snabbkaffe, kex och godis. Det går till så att man får minst två produkter (ibland fler) som är märkta typ X, Y och Z. Dessutom medföljer ett formulär för att underlätta utvärderingen. Det brukar ta under fem minuter att svara på lite frågor om man föredrar X, Y eller Z i olika avseenden. Förra veckan fick vi hem en låda med choklad. En riktig klassiker där tillverkaren funderar på att ändra smaken på chokladen. Man kände tydligt att en variant hade kraftigare chokladsmak och kändes mindre söt. Helt klart en förbättring om man frågar mig. Vilket man ju också gjorde :) 

Att sedan se de nya förpackningarna/produkterna i butik är alltid lite roligt. Arlas nya förpackning är ett exempel. Att man varit en pytteliten del i produktutvecklingen. Det jag ville komma till var i alla fall att man brukar få en extra belöning, utöver själva produkten som testas. Den här gången fick jag 300 kr i presentkort (Presentkorttorget, där det finns massor att välja på) för att trycka i mig ett par chokladkakor.

Så det är nog lite därför jag fortsätter att traggla mig igenom undersökningar. Det är små guldkorn som händer ibland.


Snygg bok!

Också rätt snygg bok


måndag 23 oktober 2017

Förutsedda utgifter

Egentligen är det konstigt att man kallar det oförutsedda utgifter. Få utgifter är faktiskt helt oväntade. Har man husdjur kan det bli dyra veterinärbesök och har man bil kan det bli dyrt att reparera den. Det borde man räkna med. Så för mig är de flesta utgifter i allra högsta grad förutsedda, jag vet bara inte när de kommer. Det är alltså inte en fråga om - utan när. 

Jag kanske är en riktig pessimist men jag har alltid i bakhuvudet att något kommer att gå sönder. Jag blir inte förvånad om tvättmaskinen går sönder eller kylen lägger av. Det är surt när det händer, men jag räknar kallt med det och blir inte tagen på sängen. Å andra sidan blir jag väldigt glad när saker inte försvinner eller går sönder. Vår tvättmaskin är inte purung längre, tror den är från 2007 eller 2008, och jag är glad så länge den är fullt fungerande. 

Tandläkarbesök är en sådan grej som de flesta förtränger tills dess att det händer. Så även jag trots min annars så realistiska livssyn. Jag är välsignad med starka och friska tänder och har sällan behövt tandvård genom åren. Det gjorde att jag till slut tröttnade på dessa årliga kontroller som tog högst en kvart och kostade nästan en tusenlapp per gång. Det funkade bra under flera år men senaste halvåret har jag känt av en visdomstand. Naturligtvis har jag dragit mig för att gå till tandläkaren och försökt hålla ut så länge som möjligt. Det gjorde inte ont alls, det var mer en obehagskänsla och bara när jag tuggade med tanden. Rädd att behöva dra ut en tand helt enkelt. Nu pratar vi inte om kostnaden, utan obehaget. Men sedan kände jag att det började ila i en tand i underkäken och insåg att det inte längre gick att skjuta upp. 

Ingen tand behövde dras som tur var. Jag hade en spricka och ett hål i visdomstanden och ilningarna berodde på slitskador på emaljen. Stress och tandpressning hänger ihop så jag är inte förvånad. Nåväl, efter en del pet och påt i munnen var det klart. Det är ju aldrig mysigt, men det var inte lika illa som jag föreställt mig. Jag har lite problem med tandvårdsrädsla men har sådant förtroende för just den här tandläkaren att det går bra. Och han snålade inte med bedövningen så det kändes överhuvudtaget inte. Han lagade den trasiga tanden och behandlade några andra tänder med en desensitizer för att befria mig från ilningarna. 

Han spiller ingen tid så räkningen kom med posten redan dagen efter. Förvånad att han inte skriver ut den medan man fortfarande ligger kvar i stolen. 
Totalt ca 5300 kr, efter bidrag 4500 kr. 

Oslagbart tråkigaste utgiften på länge. Jag bad inte om ett kostnadsförslag innan behandlingen men uppskattade (gissade) kostnaden till mellan 5000-7000 kr så jag var inte helt ute och cyklade. En basundersökning kostar 910 kr så jag försöker se det från den ljusa sidan, att jag sparat in flera tusenlappar genom åren när jag struntat i den årliga kontrollen. 

Jag vet att det är billigare att gå till till exempel City Dental eller Tandläkarhögskolan men eftersom jag har dåliga erfarenheter av tandläkare så föredrar jag den familjetandläkare vi haft i många år. Men nu hoppas jag att det dröjer innan jag behöver träffa honom igen. 

Har ni någon voluminös spontanutgift att dela med er av så vet ni att ni kan berätta i kommentarsfältet. Förhoppningsvis får det mina 4500 kr att framstå som härliga småpengar. 






fredag 13 oktober 2017

Ungdomstrender - då och nu

Undrar vad det var för ljushuvud som kom på idén att barn ska ha lika avancerade och dyra mobiltelefoner som vuxna. Någon måste ju rimligen ha varit först. 

Från början kanske tanken var att barn skulle överta en gammal mobil som fortfarande fungerar, men det utvecklade sig snabbt till att barn förväntar sig egna nyinköpta mobiler. Den här trenden spred sig så snabbt och omfattande att tillverkarna inte ens hann med att producera en produkt mer anpassad för barn. Elektronikföretagen jublar - de får sälja likadana mobiler och surfplattor till vuxna som till barn. Ja nästan alla åldrar, tala om breddad målgrupp.

Tänk efter ett ögonblick - vari ligger det rimliga i detta? Ta till exempel min sons klasskamrats pappa som är advokat med specialistkompetens. Jag kan tänka mig att mobilen är ett av hans främsta arbetsverktyg och att han behöver använda många av de avancerade funktioner den erbjuder. Hans son kommer till skolan med exakt samma modell. En telefon värd ca 7000 kr, rätt mycket pengar för en "barnleksak".

Naturligtvis måste man inte vara högutbildad för att använda en avancerad modell och idag har alla vuxna likvärdiga mobiler oavsett inkomst. Vad jag ville med mitt exempel var bara att förtydliga hur skevt detta blivit. Och nu är det väl någon bloggläsare som ivrigt hävdar "nä nä, jag har minsann kvar min Nokia som jag köpte 2005". Det är mycket möjligt att du har men sätt dig på ett café en eftermiddag och kolla hur många fler du hittar. Du är nog ganska ensam om din Nokia.

Jag är uppriktigt förvånad över hur snabbt vi anammade trenden utan invändningar. Jag läste någonstans att ungefär hälften av alla barn i sjuårsåldern har egen mobil med internetuppkoppling. Och att svenska barn är världens mest uppkopplade småttingar och genomsnittsåldern när barn får egen mobil är sju år. Sju år är alltså när de börjar första klass, den riktiga skolan. De flesta sjuåringar har inte ens någon läskunnighet att tala om! Även om det finns variationer i barns mognadsnivå och miljö så är sjuåringar fortfarande små barn. Varför ge dem en fullt utrustad smartphone? 

Det finns inte längre en diskussion om huruvida barn ska ha mobiler eller inte eftersom det har blivit en självklarhet. Och jag har ingen avsikt att säga emot argumentet att det är bra att kunna nå varandra. Det jag snöat in på är att gränsen mellan barn och vuxens konsumtion suddats ut och att det inte stannade vid mobiler. Det gäller även bärbara datorer, surfplattor och dyra spel. Nu nuddar jag inte ens vid faktorer som strålning, stillasittande eller huruvida skärmtittande gör oss asociala. Inte heller är det här en fråga om att barn måste hänga med i utvecklingen eller att man som vuxen kan begränsa skärmtiden. Pengar och konsumtion är mitt fokus den här gången. 

När började vi tycka det är okej att barns ägodelar ligger i nivå med vuxnas?

För nu handlar det inte längre om enbart teknikprylar, utan även om märkeskläder och annat. Med två skolbarn har jag kunnat följa utvecklingen över tid och se hur medvetna dagens barn är. Det går inte att jämföra med trender när vi var unga. Då handlade det om kostnader som de flesta föräldrar hade råd att betala. Det var självklart att nöja sig med billiga accessoarer och hålla till godo med lågbudgetmärken på smink. Alla hade parfym av märket Date och tvättade ansiktet med Clearasil. Det var målgruppsanpassade produkter och vi höll oss till dem.  

Idag vill högstadietjejer ha märkesväskor, Isabel Marant-skor och solglasögon från Céline. Ingen kan inbilla mig att ett par Isabel Marant-skor för 4000 kr eller Céline-brillor för 3500 kr är jämförbara med de märken som var inne när vi var unga. Milsvid skillnad mot den Salomonrygga som var populär då. Det är fråga om helt andra kostnader. Givetvis innebär inte det att alla ungdomar får skor för 4000 kr, men bara det faktum att de överhuvudtaget tycker att det är rimligt att som barn röra sig i den prisklassen säger en hel del. Ungdomar utan egen inkomst. 

Jag vet barn i tioårsåldern som inspireras av influencers som de följer på sociala medier-kanaler. Tala om formbar målgrupp!