måndag 5 december 2016

Mitt julbudskap

Kära bloggläsare, 
jag vill att ni lovar mig en sak - att ni inte stressar under december! 

Den här månaden är hemsk, överfulla butiker och folk har något jagat i blicken. Stressen ligger som en tät dimma över tillvaron och jag märker av julhetsen överallt. Några vänner hör av sig till oss och vill boka in en glöggfest eller fika men de tycker det känns tajt eftersom de bara har två datum att erbjuda innan de åker till Thailand. Andra vänner vill fira en födelsedag med oss men säger att det måste ske en vardagskväll, eftersom helgerna redan är fullbokade. Jag drar i nödbromsen och erbjuder valfri dag i januari istället. För var är glädjen? Var är julfriden? Måste allt ske i december och varför måste man hinna ses före jul? 

Jag gillar julen, den är härlig. Det är något mysigt och tryggt med traditioner. Tända ljus, lite julpynt och doften av glögg och pepparkakor. Jag har aldrig behövt känna ångest eller stress kring julen så jag har haft tur att kunna förknippa den med positiva känslor. Dessutom är jag ganska avslappnad och känner inte att allt måste vara helt perfekt - det blir jul ändå! Eller nyårsafton, påsk eller midsommar. Det är lite samma sak även om julen toppar listan som stressframkallande högtid. 

Förmodligen himlar ni med ögonen nu när jag som långtidssjukriven efter långvarig stress ska ge er rådet att inte stressa men jag har faktiskt aldrig låtit julhets komma åt mig. Och det här vill jag gärna dela med mig av - sprida lite julharmoni.

Jag önskar människor vågade slappna av kring julen.
  • Stressa ner i jul
  • Sänk kraven 
  • Planera 
  • Prioritera det som känns viktigt
  • SKIT I RESTEN!! 

Ingen bryr sig ändå. 
Vi har till exempel avstått gran de två senaste jularna (om man bortser från lilla fejkgranen på balkongen) och våra barn har verkligen inte brytt sig. De har varit fullt nöjda med våra ljusstakar och julstjärnor i fönstren. Dessutom är vi ju alltid bortresta 24-25 december och där finns fullt klädd och ståtlig gran att njuta av. 

Med tanke på hur december brukar spåra ur till ett enda långt frosseri så tycker jag att man gott kan dra ner ordentligt på alla mat- och bakkrav hemma. Innan jul och lucia har de flesta redan hunnit smaka på det mesta: glöggfester, adventsfika, jobbets julbord eller så har man kanske barn som har lussefika eller julmarknad på skolan. Söndagarna före jul bjuder många butiker på glögg och pepparkakor. Med andra ord, de allra flesta lyckas få i sig en massa lussefika och julmat utan att behöva anstränga sig det allra minsta. 

Gillar man att baka så bakar man naturligtvis. Gillar man inte att baka så finns köpebröd. Jag vet att alla sparare alltid uppmanar att man ska baka allt själv men känner man att tiden inte räcker till så är december ett perfekt undantag. På stormarknaderna är det inte ens särskilt dyrt att köpa butiksbakade saffransbullar och de brukar locka med bra erbjudanden. Och så himla billigt är det faktiskt inte att dra igång ett större julbak hemma heller. 

När det gäller julklappar tänker jag bjuda på två tips. Ett "mjukare" och ett "tuffare". 
Det mjuka tipset: skriv en lista över vad var och en ska få. Detta har jag gjort i åratal och jag bygger på listan under hela året. På så sätt slipper jag veva runt planlöst och stressa upp mig över vad jag ska köpa till olika personer och riskerar att köpa något dyrt och onödigt. Jag är inte ett dugg intresserad av att köpa saker som folk inte vill ha. Har någon uttryckt att de skulle behöva köpa nya kökshanddukar - bra, då vet man! Dessutom sätter man ett maxbelopp och detta får inte överskridas. Antingen per person eller totalt slutsumma för alla klappar, vilket som känns enklast. Mitt tuffare tips är att försöka halvera kostnaden för vad man brukar lägga på klappar. Genom att kolla runt och jämföra priser och låta folk nöja sig med billigare julklappar kan man komma ner rejält i pris. Se det som en utmaning! Om man brukar lägga runt 3000 kr på julklappar så känns det ju helt fantastiskt att komma undan med 1500 kr och trots detta får alla sina (genomtänkta) klappar. Det kräver kanske en lite större ansträngning men jag lovar att det är värt det extra besväret. 

Jag vet att många kommer överens om olika belopp, vad klapparna får kosta, men alla har inte det upplägget och då blir det lätt onödigt dyrt. Och man får aldrig glömma att de allra flesta (särskilt barn) får julklappar från fler än dig så du bygger bara på ett julklappsberg där mottagaren i slutändan inte bryr sig om huruvida din klapp kostade si eller så mycket. Detta är något jag verkligen tänker på när jag handlar till släktens barn som får presenter från både sina egna föräldrar, mor- och farföräldrar och alla kusiner. Det blir mååånga paket!

En sak som jag alltid kollar in och håller koll på är butiker med "adventskalender" eller olika supererbjudanden. Ett exempel är Kicks som varje dag 1-24 december säljer en utvald vara till halva priset. Jag har kollat på kalendern och skrivit upp två saker, en som jag kommer att ge bort i julklapp och en sminkpryl till mig själv (som jag redan använder och väljer att fylla på med när den är till halva priset). 

Trogna läsare vet att vi bara köper till våra barn, syskonbarn och symboliska klappar till de äldsta i släkten. Det är så himla skönt, jag tycker det är helt befängt att vuxna människor ska byta pengar med varandra. I år kommer vi dessutom att lägga mindre än vi brukar på julen eftersom jag är sjukskriven. Och då har vi inte varit direkt slösaktiga tidigare år...

Lycka till och som sagt var, låt inte prestationspress förstöra den här fina tiden. Njut av december och känslan inför julen. 


måndag 21 november 2016

Det här med bil och skjuts

Det finns en sak rörande vår livsstil som jag har ett komplicerat förhållande till och det är det här med bilåkande och skjuts. För mig är det en hederssak att inte snylta på andra. När det gäller nöjen som kostar pengar är jag alltid mån om att avböja på rätt sätt. Detta för att jag verkligen inte vill hamna i situationer där andra tror att det handlar om att jag egentligen vill att de ska bjuda eller betala för mig. Det handlar ju absolut inte om det. Jag har råd att gå på krogen, eller gå ut och dricka drinkar och allt vad det nu kan handla om. Men jag väljer bort det eftersom jag inte är road av att lägga pengar på sådant. Och jag är definitivt ingen gratisätare, jag tackar lätt nej till olika event och tillställningar med gratis mat och dryck om jag av någon anledning inte vill gå. Jag skulle med andra ord aldrig gå bara för att det erbjuds gratis mat. Det kan ju kanske framstå som lite märkligt med tanke på att jag samtidigt blir jätteglad när det delas ut gratis juiceflaskor på stan. Skillnaden ligger väl någonstans i att vara sparsam men inte girig och snyltig. Vilken slags person man vill vara. 

För mig är det alltså viktigt att man gör rätt för sig och inte utnyttjar andra. Vi är alltid noga med att bjuda tillbaka och vara generösa i olika sammanhang. Sådant jag skrivit om tidigare, jag vill bara ge bort bra presenter och skulle aldrig gå bort tomhänt osv. Det här med skjuts hamnar däremot i en egen kategori. Vi har ingen bil och det blir en del samåkande med andra. Och det är just det, att jag ibland kan tycka att det är jobbigt när folk säger att de ska skjutsa eller hämta. Naturligtvis går detta att kompensera genom att man bjuder på lunch eller betalar en bensinpeng. Men det är inte det, det är inte kostnaden i sig som skaver utan mer tjänsten. 

Möjligtvis handlar det om att känna sig osjälvständig eller så gillar jag bara inte känslan av att ligga till last, jag vet inte. Det går väl an när det handlar om en bilresa vid något tillfälle, och då helst till någon gudsförgäten plats långt bort dit det ändå inte går några bussar. Men som det är nu kan jag berätta om åtta (!) bilturer inom en väldigt begränsad tidsperiod. Inte med samma chaufför som tur är, men ändå. 

I lördags var vi bjudna på ett släktbaluns modell större och blev skjutsade från dörr till dörr, tur och retur. Oerhört bekvämt. En enkel resa tar ca 20 minuter med bil. Att åka kommunalt till samma ställe skulle ha tagit oss ungefär en timme. Sidospår: Ja, jag följde med på festen. Det blev inte särskilt sent eftersom det var en del mindre barn med, vilket passade mig perfekt eftersom jag har behov av ungefär samma rutiner som en sexåring just nu. För övrigt var det den roligaste kvällen på länge så jag är glad att jag orkade hänga på. 

Igår skulle min man till en golfklubb långt bort (inte för att spela golf utan på någon slags stor hundträff). Han fick skjuts dit och hem av några andra deltagare. Samtidigt skulle min yngsta son iväg på en aktivitet (även den längre bort än vanligt) och vi fick ordna så att han kunde få åka med någon annan i gruppen. Sist men inte minst: i slutet av den här veckan skulle jag behöva åka på en släktgrej med mina bröder och mamma, även det någon timme utanför Stockholm. Med andra ord en himla massa åkande och pusslande med tider och platser. Folk bedyrar oss att det inte gör något och jag tror dem faktiskt men gillar det ändå inte helhjärtat. Jag har lättare för när grannen ringer på och undrar om jag vill hänga med till stormarknaden och handla. Då är det ja tack eller nej tack och ingen som behöver anpassa sig efter mig. 

Som ett litet sidospår till detta kan jag nämna att min man ringde mig medan jag satt och skrev den här texten. För att meddela att hans syster undrar om jag vill åka med till Ikea någon dag den här veckan. Om jag vill åka med så hämtar hon mig. Jag kunde inte låta bli att skratta, han hade nämligen ingen aning om vad jag satt och skrev om. Utöver det måste jag tillägga att det är lite gulligt med alla släktingar och vänner som kommer med sådana här förslag för att de tycker synd om mig som "sitter hemma hela dagarna". De tycker att jag behöver roas och rastas och att det vore kul för mig att komma ut litegrann. 




tisdag 8 november 2016

Hur mycket ska man offra?

saxat ur kommentarsfältet 



Det ni ser ovan är en kommentar från signaturen Bec och jag tänkte att den får ligga till grund för det här blogginlägget. Det är verkligen jättebra att ni hör av er när ni vill att jag ska ta upp något särskilt eller skriva mer utförligt om något. Tveka aldrig utan skriv en kommentar med era önskemål. Det är inspirerande, särskilt nu när jag är sjukskriven och har en ganska händelsefattig vardag. Då passar det perfekt med frågor och funderingar från er. 

Min kropp är helt klart förändrad efter snusstoppet. Det spelar ingen roll vad siffran på vågen visar, jag kommer ändå inte i några av mina gamla jeans. En till synes obetydlig viktökning på cirka tre kilo har alltså satt sig precis runt midjan och gör att man inte ens med våld kan pressa sig in i ett par jeans från förr. Inte ens nu, när jag mått dåligt och har sämre aptit, påverkas vikten. Den har stannat och sitter där den sittet. Och om någon nu vill protestera mot detta genom att hävda att man automatiskt går ner i vikt genom att äta färre kalorier vill jag påminna om att jag är sjukskriven och mindre aktiv än förr. Som heltidsarbetande var jag konstant i rörelse. Ut med hunden, gick och handlade innan jag gick till jobbet och promenerade till och från jobbet. Även under arbetstid var jag aktiv och undvek att bli sittande långa stunder. Ni vet det där naturliga flowet man har när man är ständigt på språng och saker blir gjorda utan att man tänker på det. Nu har jag förvisso hunden på dagarna men saknar ork att gå längre sträckor så det blir på sin höjd två halvtimmespromenader i sakta mak. Gamlingarna i området springer om mig på trottoaren, oavsett om de har käpp eller rollator. 

Sammanfattningsvis har jag tills vidare gett upp viktresan. 
Jag tror, och hoppas, fortfarande att det ska gå att ta tag i. De där retliga extrakilona ska bort, om inte annat när jag börjar må bättre. Nu är det ju bara en fråga om trivsel eftersom det praktiskt nog skett en stor i förändring i klädväg. Det var inte särskilt roligt att ha ett begränsat antal ombyten att variera mellan när jag jobbade. Alla plagg blev ju inte för små (så stor har jag inte blivit) utan det gällde mestadels byxor och jeans. Eftersom jag aldrig haft tajta klänningar när jag jobbar så kunde jag fortfarande använda en del klänningar. I alla fall de som inte sitter åt precis runt midjan. Och allt eftersom årstiderna ändras byter man kläder och det fanns alltid något att använda. Däremot blev det som sagt var tjatigt efter ett tag och det är då man blir less.

Nu däremot bor jag istället i diverse mjukiskläder. De passar fortfarande perfekt (vem köper tajta mjukiskläder? De är gjorda för att sitta lite lagom löst och bekvämt). Min man tycker säkert att det är jättetråkigt att se mig lufsa runt i mjukisbyxor och luvtröja varje kväll när han kommer hem men det finns ingen större anledning för mig att klä upp mig. Då måste jag ändå byta om när jag ska gå ut i skogen med hunden. 

Samma sak med smink. Jag sminkade mig varje morgon när jag jobbade. Inte mycket men följde en daglig rutin som innehöll puderfoundation, ögonskugga, mascara och att fylla i ögonbrynen. Vid daglig användning går det naturligtvis åt mycket fortare. Sedan jag blev sjukskriven har jag behövt köpa en ny mascara (betald med presentkort, japp!) den gamla började ta slut men hade även börjat lukta lite härsket. Hållbarheten försämras på sommaren, särskilt om den förvarats i värme och det var väldigt varmt och soligt i lånehusets badrum. Nu sminkar jag mig de gånger jag ska iväg på något eller ska träffa någon. Går jag bara hemma en helt dag ser jag ingen större anledning att sminka mig så sminkväskan ligger oftast helt oanvänd flera dagar i veckan. Jag har alltid varit noggrann med mina naglar så jag sköter fortfarande om dem men använder nagellack mer sällan. 

Nu låter det som jag gått ner mig rejält men det hoppas jag verkligen inte. Det är ju inte så att jag slutat duscha eller tvätta mina kläder. 

Jag har inte bytt några märken och behöver jag köpa nytt smink så gör jag det. Betalar med presentkort i den mån det går. Så på frågan hur mycket man ska offra vill jag ändå svara att man egentligen inte ska offra något. Men man behöver kanske inte ha massor av allt? När jag var en Slösa hade jag en stor välfylld necessär proppad med lyxigt smink. Massor av olika ögonskuggor, läppglans och grejer. Kunde gå och köpa lite nya grejer bara för att det kändes glamoröst och att man "vårdade sitt yttre". Bättre att banta ner på mängden än att helt lägga av att sminka sig, tänker jag. Om man nu gillar smink vill säga. Det gällde inte bara smink, jag överdrev mängden hudkrämer och liknande också. På den tiden gillade jag att ha ett överflöd skönhetsprodukter i badrummet. 

Man behöver absolut inte sluta klippa sig och gå i trasiga kläder. Köp färre plagg men köp bra kvalitet och vårda dem så att de håller. Jag har blivit riktigt vass på att känna på kläderna om de är hållbara eller ej. Det är något med olika tyger som man lär sig. En viss sorts svarta plagg blir snabbt urtvättade osv. En del stickade plagg kommer att se sjaskiga ut efter ett par tvättar medan andra fortsätter att se nya ut. 

Sist men inte minst tycker jag det handlar om personligt intresse och egna prioriteringar. Om smink vore min stora passion så hade jag garanterat valt att köpa lite mer smink och lite mindre av annat som inte upplevs som lika viktigt. Det gäller att hitta en balans som med allting annat i livet. 


torsdag 27 oktober 2016

Baktalad

Måste dela med mig av en sak som stör mig något fruktansvärt. Det är inte likt mig att ta upp sådant i bloggen men jag tänker göra ett litet undantag. Jag brukar vara personlig men är sällan privat. Inte för att jag är särskilt hemlig av mig, utan mest för att skydda personer i min omgivning. Framför allt när jag skriver om känsliga saker som pengar. Ibland är jag så ivrig att få berätta att det kliar i mina fingrar men inser alltid att det är bäst om jag låter bli. 

Inte heller brukar jag ägna mig åt att skriva om jobbet - av ganska självklara skäl. Men nu kommer alltså ett litet avsteg. Naturligtvis förstår jag att det skulle pratas och spekuleras om min långa sjukskrivning och just den biten bryr jag mig ärligt talat inte om. Däremot är det en liten detalj som skaver. Det har nämligen kommit till min kännedom att en av mina chefer pratat om mig med mina arbetskamrater och sagt följande: 
Jaja, hon kan inte påstå att hon är utbränd i alla fall. Ingen tvingade henne att jobba så där mycket.

De flesta kanske bara skulle skaka av sig en sådan kommentar men jag är väl lite överkänslig och blev faktiskt förbannad. Först och främst anser jag att en chef inte bör sitta och diskutera en anställd med andra anställda. Inte på det sättet. Dessutom insinuerade personen att min sjukskrivning skulle kunna vara bluff för något jag påstått. Jag har inte påstått någonting, inte heller är jag sjukskriven för utbrändhet. Men den sista meningen tar ändå priset. Ingen tvingade mig att jobba mycket? Nej det stämmer, ingen har tvingat mig. Men tyvärr blir det lätt så om man har hög arbetsmoral, känner lojalitet gentemot både kollegor och arbetet generellt. Inte minst mot kunder och andra som annars skulle blivit lidande för att vi hade för hög arbetsbelastning och var konstant underbemannade. Varje dag på jobbet hände saker som gjorde att det pumpade ut stresshormoner i kroppen. Men med en enda illvillig mening lyckades man alltså friskriva sig från skuld och inblandning. Jag menar absolut inte att det är deras fel att jag blev sjuk (så att ingen missförstår det här) utan det handlar om förhållningssättet. Jag är inte särskilt förvånad men blir ändå lite besviken, det har aldrig varit en varm arbetsplats men jag tycker det här var det yttersta beviset på deras ointresse för hur personalen mår.

Nog gnällt om det, så vill jag avsluta med lite sparprat. 
Sjukpenning är ingenting man blir fet på. Av de pengarna går ungefär 5000-6000 kr till sparande. Blir det något över går även det naturligtvis raka vägen in på sparkontot. Känns futtigt men det är inte mycket att göra åt det nu. Lustigt nog har min mans företag fått ett uppsving (efter att ha blivit omnämnt i en tidning med stor spridning) så vi får hoppas på gungorna och karusellen. Förhoppningsvis fortsätter kurvan peka uppåt och på så sätt skulle vi delvis kunna kompensera för inkomstbortfallet. Det är lite tidigt att dra några långt gående slutsatser efter bara ett par veckor men hoppas kan man alltid. 



tisdag 18 oktober 2016

Matig höstmat

Idag ska det handla om mat.
Man kan knappast beskylla mig för att vara en optimistisk höstvurmare, men med två undantag: det är min favoritårstid vad gäller kläder och mat. Kläder för att allt är så mysigt och bekvämt. Stickat, mysiga koftor och stora mjuka tröjor. Allt sitter så himla bra och det är dova snygga färger. Det är enda gången på året jag blir riktigt köpsugen och önskar jag kunde låta kortet gå varmt i butikerna. 

Men nu skulle det alltså handla om mat. Höstens säsongsmat är fantastisk! Soppor och grytor. Rotfrukter, svamp, bär, äpplen och plommon. Allt blir så underbart  lättlagat också, bara att kasta ner alla ingredienser i en gryta eller ugnsform och låta hela härligheten gotta ihop sig. Och när man som storstadsbo får chansen att plocka eller skörda är lyckan total. Senast i söndags klättrade min man vigt och raskt högst upp i ett äppelträd för att få tag på de fina äpplen som hängde där och frestade. De äpplen man kan nå från marknivå har varit slut sedan länge. Det är nackdelen med äppelträd på offentliga platser där det är fritt att plocka. Men han lyckades fylla en liten påse med helt perfekta äpplen. Slutresultatet blev en stor äppelsmulpaj med havregryn och kanel. Vi serverade den med det paket gräddglass som var en kuponggåva från vår lokala stormarknad. Med andra ord blev det en uppskattad söndagsdessert till hela familjen för väldigt liten peng. Och vi har fortfarande kvar äppelpaj som lär gå åt under eftermiddagen eller kvällen. 

En rätt jag lagat flera gånger nu är en superenkel kycklingsoppa. 
Det är min absoluta favoriträtt just nu och hängde det bara på mig skulle jag äta den flera dagar i veckan. När jag var dålig nyligen kokade jag ju några bitar kyckling tillsammans med morot och ris. Det blev så gott att jag utvecklade det till en maträtt. Jag kastar ner hackad lök och tärnade rotfrukter i en gryta med vatten och låter det koka. Jag använder ingen buljong eller fond, de här sakerna släpper så mycket goda smaker i sig själva och jag vill åt den naturliga smaken. På slutet kastar jag ner rå tärnad kyckling och låter det puttra tills kycklingen är precis färdigkokt utan att bli torr. Soppan serveras med kokt ris, risoni (rispasta) eller någon annan soppasta i djupa tallrikar. Använder man pasta är det så himla gott att riva över lite parmesan. En väldigt prisvärd maträtt eftersom det inte behövs några större mängder kyckling. Vanligtvis lagar vi mixade och krämiga soppor men jag tror minsann det här får bli min nya grej. Är jättesugen på att prova mig fram med olika minestronesoppor och köttsoppor. 

Apropå kött, sist jag fyndade i kort datum-hyllan hittade jag ett paket nötfärs och ett paket strimlad ryggbiff. Jag tvekade på ryggbiffen eftersom det är dyrt kött även till halva priset men lusten att koka köttgryta tog över så den hamnade i varukorgen. När jag kom hem upptäckte jag att tjejen i kassan misslyckats med att scanna in köttet så det fanns inte med på kvittot. Köttet skulle ha kostat 48 kronor, en ganska markant skillnad när man handlar som jag gör. Jag har handlat där i många år och det gör att det blir en del småprat i kassan om det inte är kö. Så jag reflekterade inte över slutsumman när jag betalade och ögnade inte igenom kvittot förrän jag kom hem och packade upp varorna. #sparadkrona x 48!!

Igår åt vi pannkakor, på begäran av stora grabben som tyckte det var förkastligt att vi inte ätit det på tre veckor. Min man kokar alltid egen hallonsylt (bara hallon och socker). Det är enkelt, otroligt gott och går inte att jämföra smakmässigt med sötsliskig köpesylt. Vi brukar försöka äta pannkakor åtminstone varannan torsdag men ibland ändras planerna utifrån vad som behöver ätas upp här hemma. 

Så, hur ser det ut mellan frukost och middag? Utöver middagsmaten klarar jag mig på ett par knäckemackor med ost och gurka/tomat. Eller yoghurt och banan. Jag älskar havregrynsgröt och det står man sig på länge. Gröt är enkelt att variera med lite frukt, bär, sylt eller äppelmos. Vill jag lyxa till det kokar jag lite mannagrynsgröt men det känns mer som att äta en dessert. Jag har aldrig varit en person som äter lagad varm mat till lunch. Det blir för mycket med två riktiga mål mat om dagen. Sallad och lätta smårätter skulle fungera men jag är väldigt mycket en "kaffe och macka-person". Det har inte med pengar att göra. Inte heller har jag några större behov av variation. Jag kan äta samma frukost eller mellanmål dag ut och dag in. Gillar jag något väldigt mycket så äter jag det gärna regelbundet. 

Mina barn är vrålhungriga när de kommer hem från skolan och de går naturligtvis rakt till kylen. De äter upp de rester som inte blivit matlådor (vilket är väldigt bra, minskar matsvinnet ordentligt) eller proppar i sig flingor och mackor. Det är ingen jättekostnad eftersom vi har massor av fynd-flingor hemma (ibland är det otroliga lockpriser på någon utvald Start eller flingsort och då passar vi på och köper 3-4 paket. Minns inte när jag senast köpte flingor till fullt pris). Vi har tur eftersom båda barnen äter jättebra i skolan. Framför allt älskar den stora sonen skolmaten. Alltså älskar! Han kommer hem varje dag och beskriver entusiastiskt maten i lyriska ordalag. Det serveras två olika rätter och han tar alltid för sig av båda. Jag skulle tro att den här skolan är en av de bästa i kommunen vad gäller maten. Jag är så glad och tacksam över att barnen faktiskt äter på skolan. Har vänner vars barn hänger på McDonalds och Burger King flera dagar i veckan istället för att äta på skolan. 

Det skulle aldrig falla mig in att köpa Billys panpizzor och liknande fryst färdigskräp till barnen. Och som ni redan vet har vi aldrig saft, O'boy och liknande hemma annat än vid väldigt speciella tillfällen. Vi har försiktigt försökt styra in dem på grekisk och turkisk yoghurt (som man kan söta med lite honung) och det funkar i alla fall bra på ett av barnen. Den yoghurten kan man nämligen köpa i hinkar som alltid finns till väldigt förmånligt pris. Funkar bra i matlagning också. Man kan göra väldigt goda såser på dem. Funkar även till salladsdressing. 

Har ni några bra hösttips som ni vill dela med er av? 
Jag såg att sötpotatis är på bra pris nu samt att de säljer rödbetor för 1 kr/kilot. Så jag ska googla recept. Det är bara att passa på!



måndag 10 oktober 2016

Varit dubbelsjuk

Få saker låter så fel som att klaga på att man blivit sjuk när man redan är sjukskriven. 
Dubbelbingo liksom. Borde man egentligen inte få dubbel sjukpenning då också? (Skojade bara). 

Men jag måste ändå berätta. En vän behövde träffas och jag åkte hem till henne för att kunna umgås i lugn och ro. Hon har dessutom flyttat så jag var nyfiken på att få se den nya bostaden. Om sanningen ska fram så flyttade hon för ett bra tag sedan och det säger väl en del om hur dåligt mitt liv fungerat den senaste tiden. Så, äntligen - och bättre sent än aldrig. Jag förflyttade mig från en plats till en annan, från en soffa till en annan, och var glad att jag tagit tag i det. Det var balsam för själen. Vi lever i skilda världar men har ändå en fin relation som går långt bak i tiden. 

För mig är det också roligt att få lyssna när andra berättar om resor och utkörning av mat från restauranger. Sådant jag inte pysslar med. I det nämnda hushållet är pengarna nämligen i rörelse, det fylls på för att rinna ut och i samma takt fylls det på igen. Som för många hårt arbetande människor med framgång. Icke-snålisarna ni vet. Hennes intresse är att investera i bostäder, konst och designmöbler. Skillnaden är att hennes investeringar är synliga för alla med ett öga för design medan mitt gnetande med aktier sker helt i det tysta.

Nåväl, det var bara lite kringsnack till vad det egentligen skulle handla om. Nämligen den lilla souvenir jag fick med mig hem i form av ett virus. Väninnan har ett förtjusande litet barn men mindre förtjusande var att barnet nyligen haft magsjuka. Jag ska bespara er alla detaljer kring detta men det hade gått så pass många dagar att det borde varit riskfritt, ur smittosynpunkt. Men icke, två dagar senare var livet inte lika roligt för min del. Jag hör till dem som så att säga är immun mot den här typen av åkommor - i alla fall om man diskret talar i termer om Exit A och Exit B. Däremot numera tydligt att det inte gäller båda nödutgångar. Slut information. 

Jag är fortfarande alldeles matt och min kost består för tillfället av kokt ris. Igår kväll festade jag till det på en skiva vitt rostat bröd också. Den brödskivan kändes som rena festmåltiden kan jag meddela. Idag är första dagen jag känner mig återställd i övrigt men kommer att äta ris även idag. Men med en bit kokt kyckling. 

Och varför delger jag denna totalt ointressanta information till er? Ja inte är det för att fiska sympatier. Däremot för att berätta hur betalkortet legat oanvänt i väskan under de fyra senaste dagarna. Familjen kan säga vad de vill men jag leder helt klart listan på den som kostat minst. Och jag har varken handlat mat eller lagat mat. Tonåringen tillbringade helgen hos en kompis och de andra två klarade sig på sådant de grävde fram ur frysen. Det är skillnad det, mot när barnen blir sjuka och har långa önskelistor över vad de kan tänka sig att äta (oftast toppas listorna av olika glassorter och verkningslösa halstabletter). 






lördag 1 oktober 2016

Ingen har rätt och ingen har fel

Då och då roar jag mig med att läsa ekonomitrådar på olika forum, precis som jag tittar på Youtube eller läser sparbloggar. Jag vill ha en stor och bred bild av folks sparvanor och ekonomitänk. Och det går hand i hand med mitt intresse för ekorrhjulet. Eller rättare sagt, mitt stora intresse för människans foglighet. Att vi arbetar är inte mycket att ifrågasätta, det är ganska självklart. Det man kan fråga sig är istället varför vi jobbar mer än vi behöver för att upprätthålla en konsumtionsnivå som vi inte behöver. Jag finner det märkligt att inte fler stannar upp och undrar varför de fastnat i den här evighetskarusellen. Det tar ju aldrig slut, nästan varenda onödig pryl vi köpte för två år sedan är idag helt betydelselös för oss och istället har vi redan siktet inställt på nya prylar. Det är ibland klokt att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv vad det är man egentligen vill och behöver här i livet. 

Då och då sticker det upp någon som vill hoppa av och försöka hitta andra sätt att få in pengar. Tyvärr blir de ofta bemötta med oförståelse och motstånd. Ibland även förlöjligande. Pengar väcker ofta avundsjuka och jag tror att många låter sina egna tillkortakommanden gå ut över personer med framtidsvisioner. Samtidigt ligger det ibland något i kritiken. Jag hittade ett inlägg - på Flashback - som jag tycker sammanfattar det hela ganska bra. Jag lägger en skärmdump av delar av texten här och så fortsätter jag tycka till under bilden. 


Skärmdump från Flashbacktråd om att bli ekonomiskt oberoende

Jag vill fokusera på punkt 2 och 3 eftersom det är de två punkter man själv kan ha kontroll över. 

UTHÅLLIGHETEN - det är absolut en utmaning och fäller många redan i ett tidigt skede. Vi lever i ett samhälle där allt går ut på yta och där man jobbar hårt på att väcka köplust och skapa behov. Det gäller att både kunna genomskåda och stå emot. Det är inte lätt när shopping har blivit en fritidssysselsättning och man förväntas hänga med i alla trender. Precis som personen som skrev inlägget säger tror jag att man måste hitta en balans. Hittar man den så klarar man sig långsiktigt, det är jag helt övertygad om. Jag jobbar ständigt med mig själv för att skapa en balans som passar mig och min familj. Vi konsumerar klart under genomsnittet men försöker ändå ha en "normal" livsstil. Avstår från det vi känner att vi kan avstå utan alltför stora uppoffringar. Ingen köper allt och det kan man luta sig mot när jämförelsesjukan trycker på. Bli den som avstår lite mer, helt enkelt. 

LIVSFASER - Den stora faran. Det är där jag tror de flesta sparplan får en kraschlandning. Jag har sett det hända med egna ögon, sparbloggar som läggs ner när det köps hus och väntas barn. Det är inte ett dugg konstigt. Den uppstartningsfasen i livet är den mest ekonomiskt krävande av alla. Husköp, bilbehov och förlorad inkomst pga föräldraledigheter och vab kan ta kål på vilka sparplaner som helst. Det är en period i livet då det händer mycket och man ska ta itu med alla nya utgiftsposter. Jag tror absolut det är faran med att börja i 20-årsåldern, vilket egentligen borde vara ett guldläge med tanke på tidshorisonten, men det krockar med familjebildning och nya behov längst vägen. 

Det enda jag ställer mig tveksam till är raderna om att många inte skulle vara redo att släppa taget om en anställning. Det är mycket möjligt att det är så och det kanske bara är jag men jag häpnar verkligen över hur folk anser att ett jobb är livsnödvändigt. I alla fall tills vi kommer upp i 65-70 årsåldern, då förväntas vi plötsligt ställa om och vara överlyckliga över vår fritid som pensionärer?! Då är det inte längre tal om att det skulle vara problem att fylla dagarna med meningsfulla och högkvalitativa saker (som ett arbete alltid anses vara). Detta trots att man är äldre, kanske orkar mindre och inte längre har lika stor familj eller lika stort umgänge. Min mamma som är änka och lever ensam har inte i närheten av lika mycket saker hon ska försöka hinna med på dagarna för att få allting att snurra. Sist men inte minst ska vi vara glada om vi lever och har hälsan i behåll så att vi hinner njuta av pensionen också. 

Vad säger ni? Vi kan väl ändå enas om att livet inte är statiskt. 
Det som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan och det som fungerar när vi är 23 kanske inte alls funkar när vi är 43. Att inte vilja jobba när man blir 45 betyder ju inte att man inte ville jobba när man var 25. Und so weiter...