tisdag 18 juli 2017

Att återbruka

Sommardagarna flyter in i varandra och jag har försökt vara skärmfri så mycket det går. Jag har prioriterat att vara med barnen och försökt att få dem att lägga ifrån sig mobilerna (då får man föregå med gott exempel själv). Förra veckan var vi dessutom - kors i taket - bortresta från lånehuset. Det var äntligen dags att besöka Inredarens nya lantställe. Något jag borde gjort för länge sedan, men inte riktigt haft kraften till. Det visade sig vara en jättetrevlig liten semester och jag är glad att vi åkte. 

Om vi backar lite och går tillbaka i tiden såg jag nog mest bara kostnader framför mig när hon berättade om sina husplaner. Jag är uppvuxen med lantställen så jag vet även hur otroligt tidskrävande det är. Så ni kan ju tänka er mitt ansiktsuttryck när hon sköt prospektet över bordet och på bilderna syntes ett nästintill fallfärdigt ruckel. Jag hade aldrig kommit på tanken, inte ens innan jag blev hårdsparare.

Ibland slås jag dessutom extra mycket av hur stor skillnaden är mellan oss sparare och vanligt folk. Jag som inte ens vill betala 2 kr för en påse i mataffären och hon som väljer att köpa något så pengaslukande som det där. Ett renoveringsobjekt kostar alltid pengar men jag måste säga att jag verkligen blev positivt överraskad (och förvånad) när det inte alls inneburit de enorma kostnader jag hade fått för mig. 

Dels för att de lyckades köpa huset billigt, dels för att de är väldigt händiga och hittills gjort allt jobb själva. Det var svårsålt, troligtvis för att det var för stort med för omfattande renoveringsbehov för att locka spekulanter på fritidshus. För samma peng kunde man få ett mindre hus i mycket bättre skick i samma område. Men Inredaren såg bara läget och potentialen och fick det för ett bud en bra bit under utgångspriset. Det var ett dödsbo med många släktingar som skulle dela på kakan och efter lite knorr från några av dem lyckades man till slut komma överens. Det gick helt klart bättre än när hon köpte sin lägenhet som trissades upp i världens budgivning och sedan visade det sig att ägaren (som låg för döden) inte hade en enda arvinge så allt skulle tillfalla den allmänna arvsfonden. 

Nåväl, på något sätt lyckas Inredaren och hennes man alltså trolla när det gäller renoveringen. Som jag nämnde har de gjort allt själva. Allt! Byggt om, bytt kök, målat och tapetserat. Otroligt fint till en blygsam kostnad. Man hör hur folk renoverar för fantasisummor men våra vänner bevisar att det går att få ett underbart hus för en minimal peng. Nu är inredning förvisso hennes profession men ändå, resultatet blev häpnadsväckande. Det går inte att se att det är samma hus som på mäklarens bilder. 

Fasaden har de inte gett sig på ännu. Inte elen heller så tills vidare sker matlagningen på  en dubbel kokplatta. Den nya spisen är nämligen inte installerad än. Men till och med där lyckas hon få det att se uttänkt ut genom att ha två emaljerade vita grytor i "rätt stil" ståendes på kokplattan. Allt passar ihop. Även de få saker som införskaffats nya smälter in på ett självklart sätt. Brödrosten till exempel, en prisvärd men snygg retromodell som hon hittat på Clas Ohlson. 

I övrigt är köket sprillans nytt. Hon valde IKEA (Bodbyn) i grått med deras klassiska vita porslinsho. Det kostade inte många kronor då de valde att ha förhållandevis få skåp och lådor för att få det luftigt. Istället har hon valt att göra en egen liten köksö och öppna hyllor som passar den lantliga stilen. Köket var så drömmigt med ett fönster över diskbänken och utsikt över ängar och åkrar. Jag var helt hänförd. Den fina gamla vedspisen står kvar och används varje morgon. Att vakna till doften av nybryggt kaffe i kombination med ljudet från sprakande och knastrande ved var oslagbart. Tala om hög mysfaktor! 

De eldar dock inte enbart för mysfaktorn. Huset har ett vedeldat uppvärmningssystem och används för produktion av varmvatten. Vi kunde duscha allihopa utan att varmvattnet tog slut. Att jämföra med mina föräldrars fritidshus i fjällen där högst två personer kan duscha efter varandra innan det tar tvärslut (inte sällan medan man fortfarande har balsam i håret och huttrande får skölja ur det med isande kallt vatten). 

Med några få undantag som t ex soffan är allt i huset köpt på antikvariat och loppisar. Och då menar jag allt: möbler, matsilver, porslin och glas. Alla teskedarna ser olika ut och det är det som är charmen. Alla loppisar jag besökt har bara haft skräp men hon har lyckats nosa upp riktiga fynd. Vilket måste anses vara en bedrift idag när det kryllar av stockholmare överallt som trissar upp priserna på varenda liten loppis.

I gästrummet stod en underbar gammal säng i järn och mässing, fyndad för en struntsumma. Dessutom har hon blivit kompis med en antikhandlare som vi fick äran att träffa när han kom på förmiddagsfika. Han hade vägarna förbi och skulle passa på att ta med ett uråldrigt runt träbord som hon ville köpa. Bordet var riktigt coolt och jag tappade hakan när jag fick veta att det bara kostade 300 kr. Knappt du kan få ett träbord på IKEA för det priset. Jag har alltid gillat modern stil men börjar faktiskt svänga lite när jag ser vilken typ av unika saker som finns. Långt från de mörka och svulstiga möbler jag förknippat med antika möbler. Besöket fick mig för övrigt att tänka på Jan Mårtenssons deckare om antikhandlare Homan i gamla stan. Jag läste några av böckerna för många år sedan, innan trenden med moderna deckare av unga svenska författare sköljde över oss. Måste vara minst 20 år sedan. Lustigt nog omnämns min mans företag i en av böckerna och därmed får man väl säga att en cirkel är sluten. 

Allt det här lantlivet satte min fantasi i rörelse och jag började dagdrömma om att byta livsstil. Jag insåg att vi skulle kunna sälja lägenheten, köpa ett litet billigt hus ute på landet och gå flera miljoner med vinst på kuppen. Pengar som skulle räcka att hålla oss flytande i många, många år. En ganska svindlande tanke! Det skulle vara underbart men tyvärr inte genomförbart. Inte bara på grund av barnen utan också för att vi inte skulle klara att känna oss så socialt beskurna. Det passar oss så bra som vi gör nu, nära släkt och gamla vänner. Men jag måste erkänna att jag rycktes med och tyckte att jag hittat en finfin framtidslösning. Hade vi haft sommar året om i det här landet vette sjutton om jag inte gjort slag i saken.






lördag 8 juli 2017

Sommarlunken har infallit

Ja nu har jag verkligen kommit in i en skön lunk. Min äkta hälft är ledig och allt sker i sitt eget tempo. Vi lever det lilla livet i all enkelhet och det räcker bra för mig. Det finns egentligen inte särskilt mycket att berätta: frukost ute eller inne beroende på väder, promenader med hunden och resten av tiden lallar vi mest omkring. Eller lallar och lallar, vi gör typiska sommarsaker. Handlar mat och pysslar lite i trädgården. Bakar bröd och hänger tvätt. Slappar vid poolen eller nere vid badbryggan. Men allt är kravlöst och det man inte orkar idag kan vänta tills en annan dag. 

Hittills har vi bara ägnat oss åt varandra men igår hade vi gäster för första gången. En tidigare arbetskamrat som bytte jobb, flyttade, bildade familj och skaffade barn inom loppet av ett år (ingen större risk att samtalsämnena tryter). Vädret var på vår sida hela dagen så vi kunde duka upp utomhus. Det är alltid lika roligt att se reaktionerna när folk ser huset för första gången. Alla tappar bokstavligen hakan och tycker det är en sekelskiftesdröm utan dess like. Just den här kompisen älskar gamla hus med tidstypiska detaljer och det här huset är minst sagt kulturhistoriskt intressant så hon var i sitt esse under hela besöket. Dessutom tog vi en promenad på maten för att titta på ytterligare drömhus. Den tidigare kollegan är inte förvånad över att jag blev sjukskriven, hon upplevde det som en oerhört dysfunktionell arbetsplats och är glad att hon begav sig därifrån i tid. Ni anar inte hur skönt det var att prata med någon som är insatt och där man inte behöver filtrera något. 

Apropå det, bland kommentarerna hittade jag en fråga om att komma tillbaka till arbetslivet. Denna fråga måste jag tyvärr vänta lite med att besvara men jag förstår att folk undrar och ärligt talat undrar jag också. Har faktiskt börjat på ett blogginlägg om framtiden, men än så länge bara i huvudet. Håll ut - det kommer!

Som jag var inne på tidigare är vi inställda på ökade matkostnader. Dels är alla hemma och äter frukost, lunch, mellanmål, middag och ibland något litet på kvällen. Nu låter det som vi äter hela tiden men med mellanmål menar jag mest något till barnen så att de inte ska hinna drabbas av undernäring före middagen. Min man är gravt beroende av jordnötter och äter alltid en näve "för att orka laga mat". Han har alltid jordnötter hemma och det står alltid en öppnad påse i skåpet närmast spisen. Den vanan (ovanan) har han naturligtvis tagit med sig hit också.

Tillbaka till utgiftssidan är det både bökigare att ta sig till stormarknaden och dessutom har vi upptäckt hur dyr den faktiskt är. Vissa saker är billigare men de flesta är bra mycket dyrare. Vi betalar helt klart mer för matkassen än hemma. Stormarknaden saknar konkurrens i området och då pratar vi ett stort upptagningsområde. De drar naturligtvis fördel av det och parkeringen är alltid smockfull. Vi har en cykel med cykelkorg där vi lägger de tyngsta sakerna, som t.ex mjölk och yoghurt. Resten bär vi. 

Min bror åkte till mamma ett par dagar och då åkte min man hem för att hämta posten. På vägen tillbaka passade han på att kila förbi vår matbutik i hemkvarteren för att dyka ner i kort datum-hyllan. Han fick med sig en hel färsk kyckling till halva priset och några andra prisvärda fynd. Kycklingen kör vi i ugnen idag tillsammans med färskpotatisar som får gotta till sig i lite olja och flingsalt. Vi har bakat mycket bröd och gjort egen glass så vi försöker hålla det på en bra nivå. Det ska ju vara gott också. En fördel är att vi har gasspis här och maten blir tveklöst godare. I alla fall när man steker. Varför det blir så mycket godare vet jag inte men det smakar helt klart annorlunda. Även köttfärssåsen får en helt annan smak. Kanske någon läsare som vet varför det kan skilja sig åt smakmässigt?

Eftersom vi slänger allt matavfall separat i bruna papperspåsar ser vi väldigt tydligt vilket matsvinn det handlar om. Vi försöker verkligen inte kasta mat utan använder påsarna till det som blir över vid matlagningen, dvs. potatisskal, kaffesump och liknande. Det är inte så att vi brukar kasta särskilt mycket mat annars heller men här blir det extra tydligt när det inte bara försvinner ner tillsammans med de andra soporna. Jag förstår att det här inte är något nytt för de läsare som bor i egna hem men för oss lägenhetsbor är det en bra ögonöppnare. 

Nästan alla våra luncher är rester i nya kreativa tappningar. Något som kanske är självklart för de flesta med ekonomisk tänk men samtidigt tror jag vanligt folk oftast kastar det där sista som blir över men inte räcker till någon matlåda. En fördel, förutom bättre ekonomi, är att det blir en slags bekväm snabbmat. Rätt skönt att slippa stå mer vid spisen än vi redan gör. Jag kan inte tjata nog om hur stor skillnad det gör att ta tillvara på allt. I alla fall för en familj på två barn och två vuxna. 




fredag 30 juni 2017

Om bjudna och oinbjudna besökare i hus

Träffar en del intressanta människor här i grannskapet. Alla vet vilka vi är eftersom husägaren meddelar samtliga invånare att vi finns i huset. I början var många nyfikna på oss och visste naturligtvis mer om oss än vi om dem. Men vi börjar känna igen en del så här tredje året i rad och snabbast gick det att lära känna hundägare eftersom man stöter ihop ofta och de flesta vill småprata. Jag vet att många avskyr den här bykänslan där ingen är anonym men det finns ju också en trygghet i den. Området är väldigt attraktivt för inbrottstjuvar och sådant bidrar till sammanhållning i ett grannskap. Här handlar det inte bara om småtjuvar som hoppas på en laptop och ett Playstation eftersom området riktigt skriker ut att det finns klocksamlingar, smycken, konst och antikviteter att hämta. Det finns all anledning att vara försiktig. Fenomenet i sig är intressant, de som har råd väljer att bo med likar för att kunna bo där det känns tryggt och säkert. Samtidigt krävs det så oerhört mycket säkerhetsåtgärder för att avgränsa sig och försöka hålla obehöriga borta. 

Nu råkar det här liksom bli två berättelser i en men jag vill börja med att berätta att jag känner mig mer otrygg än tidigare. Jag har förstått att det är vanligt förekommande med utmattningssyndrom. En slags samsjuklighet helt enkelt. Hemma i lägenheten har jag inte skänkt en tanke åt sådant här men där är det en helt annan situation. Ett lägenhetshus med portkod och säkerhetsdörr och tjuven måste antingen bryta sig in genom säkerhetsdörren utan att väcka grannarna eller vara fasadklättrare för att ta sig in. Det kan självklart hända men det är inte särskilt sannolikt. Risken att det skulle ske medan jag ligger och sover är i alla fall bra mycket mindre än här. 

Med det sagt vill jag säga att jag haft otroligt svårt att somna om kvällarna. Som om jag inte hade nog med sömnproblem redan. Häromnatten låg jag vaken och lyssnade till tystnaden. Klockan var någonstans mellan ett och två på natten och alla andra sov. Plötsligt hörde jag något oväsen utanför huset eller möjligen från nedersta våningen. Det var svårt att lokalisera. Jag frös till is medan hunden sov obekymrat alldeles bredvid mig. Jag smög upp och tittade ut genom alla fönster (skulle aldrig våga gå nerför trappan) men såg ingenting. Skulle precis dra mig tillbaka när jag lägger märke till att lampan vid ytterdörren var tänd. Husets ytterdörrar har lampor styrda med rörelsesensor. Tyvärr ser man inte själva dörren från fönstret utan bara att lampan är tänd. Jag fick hjärtklappning och skulle precis gå och väcka min man när lampan plötsligt slocknade. Jag stod kvar en lång stund och tittade för att se om jag kunde se någon. Men uppgången förblev tom. Innan jag skulle kunna lägga mig igen ville jag gå en runda (fortfarande på samma våningsplan) för att snabbt kasta ett öga genom alla fönster en sista gång. Sista fönstret blev då det ovanför ytterdörren - och då var belysningen tänd igen! 

Jag kan skratta åt det nu men då var det verkligen inte roligt. Jag blev stående som en staty i fönster i vad som kändes som en evighet innan jag kunde gå och lägga mig igen. Och hur trött var jag inte följande dag?! Urk, det var inte alls bra. Naturligtvis tänkte jag att det kunde varit en räv eller ett rådjur eftersom vi sett både ock på tomten men märkligt att de skulle välja att vara vid trappan till ytterdörren. Allt rådjursmums finns på andra sidan huset där vegetationen frodas. Hur som helst blev det inte mer spännande än så men efteråt har jag fått någon låsning på ligga och lyssna innan jag somnar. Och då somnar man inte.  

Min man pratade med boende längre bort på gatan som berättade att de har övervakningskameror utomhus som startar så fort något rör sig i närheten och att rådjuren ständigt får dem att gå igång. Jag borde sova där istället, de sover säkert med varsitt jaktvapen under kudden. 

Det om detta. Den andra saken jag ville få in i inlägget var en annan boende vi pratade med. De har byggt om en del av sitt hus så att det blivit en separat del och hyr de ut den för saftiga pengar. De använder den kända sajten för privata uthyrningar som alla hört talas om. Detta ger familjen en extra inkomst på cirka 35 000 kr per sommar. Fantastiska pengar som bara trillar in och förgyller tillvaron utan ansträngning. Jag skämtade och sade att han inte får skvallra för husägaren om han plötsligt får syn på vår annons där vi hyr ut delar av lånehuset under de veckor vi bor här. Onekligen frestande, haha.

Skämt åsido är det synd att vi inte har råd med ett stort hus i den här typen av område. Jag skulle kunnas tänka mig nyttja en liten del av huset och sedan hyra ut resten. Huset skulle finansiera sig självt. Och tänk vad mycket mindre mörkrädd jag skulle vara om mitt hus ständigt vore fullt av gäster. 

söndag 25 juni 2017

Äntligen på plats!

En förflyttning har skett så detta inlägg författas i lånehusets matsal. Sittandes i en gustaviansk stol med en god kopp kaffe i en skör blå/vit porslinskopp. Jepp, sämre kan man ha det! Det är så härligt att äntligen vara här och jag njuter av varenda stund. Det är de här smågrejerna jag tjatar om varenda sommar: att kunna äta måltider ute på altanen, hänga tvätten utomhus, ha flera badrum och inte minst alla dessa enorma ytor att sprida ut sig på. Att vakna varje morgon med hänförande sjöutsikt. Det är fullständigt magiskt. Framför allt börjar jag slappna av, det var några hektiska dagar innan flytten för att hinna förbereda allt. Som alltid var värdfolket vänliga och hjälpsamma med skjuts så vi kunde köra hit våra saker och storhandla mat. Men innan dess var det mycket att stå i hemma och tyvärr var jag tvungen att dra det lasset eftersom min man fortfarande jobbar. En av dagarna blev det kaos i mitt huvud och jag bara grät och ville inte ens åka för att jag inte klarade att organisera tankarna. Som tur var gick det över och barnen var faktiskt otroligt hjälpsamma. 
Som vanligt flyttar min bror in i vår lägenhet medan vi bor här och då vill jag lämna över bostaden i gott skick. På normalnivån i alla fall vilket innebär rensad och rengjord kyl, ingen smutstvätt kvar i tvättkorgen och att lägenheten skulle se allmänt inbjudande ut. Sådant gör jag vanligtvis på rutin men sedan jag blev sjuk har jag svårt att göra saker under tidspress. Att städa gick ganska bra men att packa och planera fungerade inte alls. Vi kom hit utan deodoranter och strumpor, haha. Trots att jag hade skrivit flera listor men det hjälpte inte den här gången. 

Igår kom min bror. Vi åkte dit för att träffa honom och då insisterade han på att bjuda ut oss på middag. Han ville - citat - gå på ett finare etablissemang för att fira. Eftersom det klarnat upp och blivit strålande väder föreslog han en takterrass. Inte helt fel att sitta där och äta middag i solnedgången med utsikt över vattnet. Eftersom han lever ensam blir han väldigt glad när han får rå om oss och träffa barnen. Eller som i det här fallet, ett av barnen. Den andre sonen är utomlands med flickvännen och hennes familj. Även den resan höll på att driva mig till en infarkt av stress eftersom en kabelbrand orsakade tvärstopp i tågtrafiken dagen innan. Vi bjöds på skrikande rubriker om tusentals strandade resenärer och det kändes lagom svettigt med tanke på sonens tågbiljett för följande dag och att han måste vara framme en viss tid för att hinna med flyget. Jag vaknade halv sex den morgonen och kastade mig över telefonen för att se om trafiken kommit igång men då varnade man för följdförseningar och inställda avgångar under hela dagen. Efter det kunde jag naturligtvis inte somna om utan låg vaken och stirrade i taket i två timmar. Men sonen hade tur och hans avgång gick enligt tidtabell. 

Nej, det är verkligen tur att jag kan vila upp mig nu. Stressa ner och bara vara. Såg att det fanns mängder av nya böcker i husets bibliotek och min förhoppning är att kunna börja läsa igen. Jag har inte läst en bok (och knappt en tidning heller) på snart ett år så det vore kanske på tiden. Sätt upp mål att läsa en sida om dagen eller liknande. 

Vi är otroligt glada och tacksamma att även i år kunna bo här på sommaren. Det är tredje året i rad och även i år får vi stanna sju veckor. In i det sista var vi osäkra på hur länge det skulle bli eftersom deras äldsta dotter börjar komma i den åldern att hon skulle kunna välja att stanna hemma. Vi passar på att ta vara på tiden vi har här, fullt medvetna om att det kan vara vår sista sommar här eller åtminstone "långsommar". I framtiden kanske det bara blir en eller två veckor, om ens det. Barn växer upp fort och kommer inte att följa med sina föräldrar för alltid. Jag har till och med svårt att smälta att sonen faktiskt befinner sig utomlands utan oss. 

Vi betalade 6000 kr för sonens resa och han får tillbringa en vecka på spanska solkusten. Jag har ju berättat om deras dyra vanor så han är väl utom sig av glädje just nu. Perfekt, då kan han äta gröt resten av sommarlovet, hehe. Det var deras förslag att ta med honom och vi kände att det inte var läge att neka honom detta. Tvärtom, det är ett gyllene tillfälle för honom och det är trots allt väldigt lite pengar om man jämför med kostnaden för en hel familj. Det har varit en ren fröjd att se honom så förväntansfull och glad. Tre av hans vänner ska till samma kust samtidigt och återigen känner jag att vi normaliserar livet för barnen genom den här typen av kompromisser. Istället för att bara få höra om vart andra ska åka har han i år kunnat berätta vart han kommer att åka. Sådant får man inte underskatta.

Om ni undrar om detta inte är djupt orättvist mot hans lillebror så vill jag bara nämna att vi naturligtvis haft öppna diskussioner om det och den biten är under full kontroll. Kanske gör maken och minstingen något i år, kanske blir det nästa år. Jag tycker det känns som om det är pappan som verkar mest pepp på att titta på prisvärda weekendresor medan barnet verkar fullt nöjd med att få ha oss helt för sig själv en vecka. I ett jättehus med pool, ej att förglömma! Ibland är det nog vi vuxna som försöker föra över våra värderingar på barnen. Det sonen längtar mest efter i sommar är att få hänga med favoritkompisen och att få åka till Inredarens nya lantställe. Han ser dessutom fram emot sitt sommarjobb och att kunna tjäna mer pengar (äpplet faller inte långt från trädet...). Vet ni hur mycket den snåla ungen gjort av med från fjolårets lön? Jo, 250 kr och det var bara för att vi var benhårda på att han skulle bidra med hälften när han ville köpa ett TV-spel. Resten av pengarna är kvar på hans bankkonto. Vilken mini-snålcoach! 

Tre år i rad har vi inte lagt ut en krona i semesterkassa. 
Det som blir lite dyrare är matkostnaden men den får ses som marginell i sammanhanget. Stormarknaden här är något dyrare än den hemma hos oss, de saknar kort datum-hylla och på grund av avståndet behöver vi planera matinköpen på ett annat sätt. Vi storhandlade för en tusenlapp innan vi flyttade in (när vi fick skjuts) och tömde även frysen och tog med innehållet hit. Inte riktigt allt men det mesta. Bröd, grönsaker, köttfärs och sex paket kyckling (jag får nog försöka variera rätterna...)

Annars är det en extravagant känsla att man, en gång om året, fyller en varuvagn med härlig sommarmat utan att bara leta extrapriser (även om jag givetvis håller ett öga på erbjudanden och kilopriser) och låter barnen välja saft och flingor. Köper lite sådant vi inte brukar köpa. För oss är det lyx medan det är vardag för de flesta andra. 



tisdag 13 juni 2017

Ett steg åt rätt håll

Många sjukdomar syns inte på utsidan och ni har säkert hört om människor som tröttnat på att folk kommenterar att de inte ser sjuka ut.  
- Du kan inte vara sjuk, du ser ju så fräsch ut!
- Men du verkar så pigg och glad...
- Du ser inte särskilt deprimerad ut.
Jag kan förstå hur upprörande det är men tyvärr hör jag inte till den skaran. Eller jo, en sidoparentes är att jag naturligtvis upplevt att någon enstaka person visat sig vara totalt oförstående och ifrågasatt min sjukskrivning men det är en annan sak. Det har snarare varit tvärtom, jag har haft tur i oturen att se sjuk ut. Det senaste året har jag inte direkt drunknat i komplimanger för mitt fräscha yttre. Istället verkade alla vilja påpeka att jag sett hängig och trött ut. Tja, inte mycket att uppröras över. Det är ju sant och ska jag säga det själv så såg jag förjävlig ut i vintras. Blek och hålögd med rejäla mörka ringar under ögonen. Håret var livlöst och matt. Jag var så sliten och trött. För att inte tala om hur svullen och plufsig jag såg ut. Vikten har varit ett kapitel för sig. En liten viktökning när jag slutade snusa och det var en kamp att försöka få bort kilona. Naturligtvis gick jag upp dem igen när jag blev sjukskriven. Inte så konstigt när alla vardagsaktiviteter försvann och jag inte längre rörde mig som tidigare. 

Jag har haft turen att ha samma läkare sedan jag blev sjukskriven (förutom vid ett tillfälle när hon inte var där) och under hela den här tiden har hon ihärdigt tjatat om två promenader om dagen, trettio minuter vardera. Hon kunde lika gärna ha bett mig bestiga Mount Everest, så avlägset kändes det. Till och med fint väder ger mig stresspåslag eftersom man förväntas orka göra saker och ha roligt så fort solen tittar fram. 

Men sedan hände någonting. Jag har orkat lite mer än vanligt och har varit lite mer aktiv. Det kommer fortfarande som en kraftig "baksmälla" efteråt men nu har jag i alla fall inte bara räknat minuterna tills jag ska få åka hem och vila. Som för ett par helger sedan när vi besökte våra vänner och jag insåg att jag, förutom en kort visit för fem månader sedan, inte varit hos dem på ett helt år. Till skillnad från min man som brukar träffa dem ungefär en gång i veckan. Men jag följer aldrig med. 

Även om jag fortfarande ser sliten ut tycker jag nog att jag ser lite mindre grågrön ut i nyllet. Alltid något. Och på det den glada överraskningen att jag kom i mina gamla shorts. Jag är nämligen betydligt mindre svullen också. Det har tagit nio månader att komma hit. Det är en ofattbart lång tid. Små steg men det går framåt. 

Jag är inte längre ensam hemma på dagarna. Barnen har gått från termin till sommarlov och jag tycker fortfarande att skolavslutningen är en av årets största dagar. Känslan man minns hela livet och glädjen att få återuppleva den genom barnen. När de drar igång "Den blomstertid nu kommer" börjar jag alltid böla direkt. 
Nu är det sommar på riktigt! 





tisdag 6 juni 2017

Ha en riktig trevlig nationaldag!

Jag måste göra en uppföljning på påsinlägget. Igår tog jag mig nämligen till närmaste köpcentrum och besökte en av de stora kedjorna. Jag hittade väl mer eller mindre på ett ärende eftersom jag var så nyfiken på hur de hanterar det här med påsarna, haha. Skämt åsido, jag behöver tunna sommarstrumpbyxor till en studentmottagning nästa vecka och tänkte att jag lika gärna kan få det gjort på en gång. 

Jag hämtade det jag skulle ha och ställde mig i kön. Med spetsade öron. Det fanns en stor skylt uppsatt vid kassan, om plastpåsar men där stod ingenting om att de börjat ta betalt. Istället uppmanade de att återanvända påsar. När kvinnan före mig skulle betala hörde jag hur tjejen i kassan först meddelade henne beloppet och därefter frågade om hon ville ha en påse. Hon tackade ja och fick en påse utan kostnad och utan föreläsning. Sedan var det min tur och historien upprepade sig, hon meddelade mig vad jag var skyldig och frågade sedan om jag ville ha en påse. Då hade jag redan börjat knappa in min kod på kortterminalen. Så med andra ord tar de inte betalt för påsarna. Inte den kedjan i alla fall. Tyvärr besökte jag inga fler butiker eftersom det var så mycket folk och jag blir bara stressad av trängseln. Det var en lättnad att lämna centrumet och gå hem för att äta lunch med familjen (klämdag, alla lediga). 

Till övrigt att berätta kan tilläggas att vi passade på att ha en middag för Inredaren och hennes familj när det ändå är långhelg. Det gäller att utnyttja tillfället medan de är hemma. Hon köpte lantställe i vintras och sedan dess har vi inte sett henne en enda helg. All ledig tid har gått åt till den omfattande renoveringen eftersom hon varit ivrig att hinna klart till sommaren. Nästa vecka åker hon utomlands i två veckor och därefter flyttar hon ut på landet i fem veckor. Vi kommer alltså inte att träffas på en hel månad eftersom det är först då vi har möjlighet att åka ut till dem och hälsa på. 

Jag föredrar att bjuda på mat som jag vet att gästerna tycker om och Inredaren älskar maffiga pastasallader så vi bjöd på en variant med kyckling och fetaost. Tala om lättlagad sommarmat! Lite skålar och fat med olika röror, oliver och tillbehör är allt som behövs för att göra det hela lite festligt. Perfekt när barn ska äta också, då kan alla blanda efter tycke och smak på egna tallriken. Hela härligheten knöts ihop med ett oliv- och tomatbröd och ett bondbröd. För den nyfikne kan jag meddela att kalaset gick på 397 kr och då var det mat för åtta personer. Dvs cirka 50 kr/person och då blev det så mycket mat över att vi fick en rejäl lunch igår. Det kändes bra att ha middagen innan semestertider drar igång, både för att hinna umgås men också för att nästa gång är det vi som åker till dem för att njuta av gästfriheten. 

Att min man är ledig är en förutsättning för att jag ska orka släppa in någon här hemma. Får jag inte hjälp att planera och förbereda så skulle jag inte ro det i land även om det inte finns några "krav" när det gäller så nära vänner. De skulle lätt kunna tänka sig att komma hit och laga maten tillsammans med oss, men någonstans har jag fortfarande lite värdinnetakter i mig även om samordningsförmågan inte finns. Men maken handlade all mat tillsammans med tonåringen och både städade undan allt stök och dammsög. Allt jag behövde göra var att duka fint och kliva i något annat än de vanliga mjukisbyxorna med hängrumpa. 

Det var allt för denna gång men sist men inte minst vill jag passa på att önska er alla en härlig nationaldag! 


torsdag 1 juni 2017

Slutet för gratispåsen

Idag är det första dagen i första sommarmånaden. 
Men inte bara det, det är också dagen då butikerna börjar ta betalt för plastpåsarna. Så typiskt när jag precis gått från att använda en stor rymlig handväska till en pytteliten... 

Det första jag vill ta upp är att jag hörde på nyheterna att butiker måste informera sina kunder om plastpåsens skadliga inverkan på miljön och de miljömässiga fördelarna med att minska användningen av plastpåsar. Det här är inget som rekommenderas utan ett måste. Jag trodde faktiskt att jag hört fel så jag googlade och det visade sig stämma. Det är nästan så att jag vill kila ner till centrum och handla något bara för att se om kassapersonalen kommer att börja prata plast och miljö med mig. Det kommer ju att bli väldigt tjatigt tänker jag. Det är ju inte ovanligt att folk gör ett par köp om dagen. Tänk att ha fyra ärenden på en lunch och att då bli utsatt för en liten föreläsning om miljön varenda gång. Jag skulle bli tokig. Och hur funkar det i matbutikerna? Ska kassörskan rapa samma fraser till varenda kund i kön? Trots att den bakom i kön hörde vad hon sade till kunden innan. Eller räcker det att bara sätta upp en liten lapp vid kassan? 

Så här är det: jag är en exemplarisk miljövän eftersom jag varken har bil eller flyger. Jag sopsorterar rätt i vår miljöstuga. Lämnar in överblivna läkemedel på Apoteket och skulle inte drömma om att slänga skräp i naturen. Det säger jag inte för att ni ska skicka guldstjärnor till mig utan för att förklara att jag inte förlöjligar att plasten påverkar vår miljö. Bara så att vi har det avklarat. Däremot stör det mig faktiskt att stora kedjor börjar ta betalt för påsarna. Varför går de inte bara över till pappkassar istället? Jag förstår tanken med att erbjuda plastpåsar i matbutikerna men det är inte alls lika nödvändigt när man köper andra saker som t. ex. kläder eller hushållsartiklar. 

Eftersom det här är ett EU-direktiv blev jag nyfiken och undersökte vem som kommer att få pengarna. Den enda information jag hittade var överskottet från försäljningen ska gå till "ändamål som driver hållbar utveckling". Inte mer än så. Vem bestämmer hur stort det överskottet ska vara och att det efterföljs på ett ärligt sätt?

Jag kan inte minnas när jag senast betalade för en plastpåse i matbutiken. Däremot har jag verkligen uppskattat de påsar jag fått när jag handlar i övriga butiker. Påsar går åt här hemma och vi använder dem till allt möjligt. Det behövs alltid en påse. Nu har vi ju ett litet lager att använda upp men det kommer att ta slut ganska snabbt. Eftersom jag (vi) handlar väldigt sällan så blir det ju ganska lite påsar också. Och ska påsarna fortfarande vara av den dyra tryckta modellen så att man går runt och gör reklam för företaget? Om de nu tar betalt för påsarna borde de köpa en billigare modell och låta bli tryck och logo på dem. Det finns ju miljövänliga plastpåsar av sockerrör, varför inte förbjuda vanlig plast och införa krav på den typen av plastpåsar istället?

Jag är mest nyfiken på hur folk kommer att reagera. Är de med på att betala för påsen varenda gång de handlar på klädkedjorna? Eller kommer tygpåsarna att bli mer populära nu? Kommer det att komma en trendigare tygpåse, mer anpassad till det nya behovet och en ny målgrupp? Jag måste ändå säga att jag hittills upplevt att det är en viss personlighetstyp som haft tygpåse och att dessa påsar också sett ut på ett visst sätt. Inte direkt något som "coola influencers" på sociala medier visat upp...

Vad har ni för tankar kring detta och hur tänker ni göra?