torsdag 11 januari 2018

Är inte vi överkvalificerade för barnsparande?

Att spara till barnen verkar ha blivit något slags medelklassfenomen. Och i alla föräldragrupper kommer frågan upp, "Sparar ni barnbidraget?" 
Många provoceras av detta och anser att man inte borde ha rätt till barnbidrag om man kan avvara det. En mycket märklig logik kan jag tycka, eftersom det inte är en fråga om själva barnbidraget i sig utan handlar enbart om förmågan att spara pengar. 

Exakt hur vi gör har jag skrivit om tidigare. Bland annat i inlägget (när barnbidrag blir sparbidrag) När jag letade efter det inlägget hittade jag också ett inlägg där jag skrivit "barnens sparkonto har en sparränta på 2.20 procent". Ojoj, det var tider det! 

Men det jag ville ta upp här, är att jag har funderat mycket kring detta. 
Om man bortser från pengar som är gåvor från andra och givetvis ska tillfalla barnet så är ett öronmärkt sparande egentligen bara till för personer som har svårt att bygga kapital eller verkligen har skäl att hålla isär pengar med kort och lång sparhorisont. Jag som hårdsparare behöver absolut inte öronmärka pengar. Jag behöver inte semesterspara eller liknande. Känner jag ett plötsligt behov av att resa på semester så tar jag det från mina kontanta sparmedel. Går frysen sönder så köper jag en ny med pengar från samma ställe. Antingen finns pengarna, eller så finns de inte. 

Kom att tänka på det då jag kommenterade på Snålgrisens blogg och där berättade att mina föräldrar inte sparat ett öre till mig. Jag tror inte att det var så vanligt på den tiden eftersom ingen av mina vänner känner till att deras föräldrar lagt undan en särskild summa pengar till dem heller. Men det betydde inte att pengarna inte fanns där. Jag fick periodvis mycket ekonomiskt stöd hemifrån, både när jag levde studentliv och när jag flyttade utomlands och flyttade hem igen. När jag bildade familj sponsrade de med barnvagnar och annan utrustning. Jag är oerhört tacksam att ha fått allt detta och har inte tagit något för givet eller underskattat något. Alla har inte de möjligheterna och det är ju just det: pengarna fanns och därav möjligheten att vara generös. Men det var inte ett förutbestämt belopp till mig utan handlande enbart om deras ekonomiska kapacitet (och välvilja). 

Vem vet, kanske något av mina barn blir nya Jon Olsson eller Avicii och klarar sig alldeles utmärkt utan mina surt ihopsparade kronor. Deras framtida månadslön kanske motsvarar tre årslöner för mig. Det betyder inte att jag inte kommer att vilja vara generös mot mina barn, men det betyder att sannolikheten att de väljer att hjälpa mig är större. Men oavsett vilket, varför öronmärka överhuvudtaget? Är det bara för att hålla koll på vad den exakta slutsumman blev? Alltså, vad det blev när man lade undan månadsvis och hur mycket de växte under 18 år? Det borde väl i så fall vara lika intressant med alla sparpengar?

Ni förstår vad jag menar. Det handlar inte om huruvida man kommer att ställa upp som ekonomisk bidragsgivare åt sina barn, utan om det verkligen behövs en reserverad klumpsumma för detta. För oss sparmuppar alltså. En vanlig person kan fortfarande ha stort behov av att öronmärka pengar för att klara att hantera långsiktiga sparanden. 

Så jag har en fråga till er: VARFÖR SPARAR MAN TILL BARNEN?

Jag har ett litet sidospår på ämnet, men tar det i nästa inlägg eftersom jag är medveten om att mina blogginlägg har en tendens att bli en halv roman. Så får ni något att längta efter, haha. 

"To be continued..."


tisdag 9 januari 2018

Var tionde svensk...

Här sitter jag i en rykande varm morgonrock utanpå kläderna. Jag glömde nämligen ett par fönster öppna när jag gick ut med hunden så hela lägenheten var iskall när jag kom tillbaka. Som tur var hade jag tvätt i tvättstugan och kunde hämta en nytvättad fleecemorgonrock som jag precis tumlat torr och varm.

Medan jag värmde mig läste jag en tidningsartikel från söndagens DN. När min mans företag håller stängt gör vi en tillfällig adressändring så att dagstidningarna kommer hem till oss istället. Omtänksamt vek han ihop tidningen så att artikeln blev synlig och uppmanade mig att läsa den. 

Rubrik: Var tionde svensk skulle säga upp sig om de hade råd. 

Jag tänker en hel del kring detta. Först och främst säger det mer om klimatet på arbetsplatser än om folks bankkonton. Om arbetsgivarna såg till att anställda mådde bra skulle denna siffra nog sjunka väsentligt och det gäller naturligtvis både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön. Det är också tydliga tecken på att folk inte hinner med det de ska göra och att stress är ett växande problem i samhället. 

Artikeln börjar med att berätta att fler än var tionde är så less på sin chef att de vill säga upp sig, men de flesta saknar buffert och tre av tio har stannat på arbetet enbart för att klara räkningarna. Som ett hopp i svärtan berättar man om ett par som har sparat så att de kan sluta jobba - om de skulle vilja. Det är ju toppen! Och jag tvivlar inte på att det här paret är fantastiskt duktiga sparare och härliga människor på alla sätt och vis. Frågan är bara hur de dök upp som exempel i sammanhanget? Glatt berättar man om Erik Mossinger som är finanschef och tillika ägare och redaktör för en börstidning. Han ligger också bakom bloggen "Ägamintid". Återigen, en driftig och duktig kille som alla vi sparare kan beundra och se som en förebild. 

Men jag vet inte...är han less på sin chef? Han verkar ju mer eller mindre vara sin egen chef? Jag välkomnar en artikel om honom alla dagar i veckan, men kanske inte för att exemplifiera folk som inte står ut med chefen och tvingas vara kvar på sina arbetsplatser för att klara räkningarna. Jag vet poliser som vill sluta, vårdpersonal som inte orkar längre, lärare som drömmer om att byta yrke och flera andra yrkesgrupper som går på knäna. Människor som förmodligen skulle säga upp sig på minuten, om de bara kunde. 

Kanske finns det inga inom dessa yrkesgrupper som sparar tillräckligt eller har någon framtidsvision värd att lyfta fram i tidningen och det skulle i så fall förklara saken. Men jag får en känsla av att majoriteten av de läsare som kunde identifiera sig med rubrik och ingress har en arbetssituation som ligger ljusår från Mossingers. Samma tanke verkar plötsligt slå artikelförfattaren som ägnar ett helt stycke åt kvinnor och föräldrar med små och halvstora barn och hon ställer sig också frågan "Så hur realistiskt är det egentligen för de flesta att skaffa sig fuck-off-pengar?" Precis, hur realistiskt är det? 

Men vi går vidare. Artikeln fortsätter med att referera till Novus undersökning där man får veta att en av tio helt saknar sparkonto. Det gäller även många högavlönade och bland dem som tjänar mer än 60 000 kr i månaden saknar nära en av fem sparande. 27 procent har mindre än 20 000 kr på kontot och 37 provcent har mindre än 50 000 kr. 9 procent uppger att de inte har råd att spara något (11 procent kvinnor och 7 procent män). Direkt efter dessa dystra siffror väljer man att plocka in Mossinger igen och berättar hur han och hans fru lyckats spara 30 000 kr, eller mer, varje månad. 

Det är bra att sparande uppmärksammas. Viktigt. Svenskar måste sluta lita blint på samhällets skyddnät och börja ta eget ansvar. Men jag önskar man hade lagt det på en nivå som passar så många som möjligt som drogs till rubriken, och kanske framför allt den som behöver komma igång med ett sparande överhuvudtaget. Jag om någon vet att alla kan spara (jag lyckas fortfarande spara trots att min inkomst snudd på halverats jämfört med när jag arbetade) och att det handlar om prioriteringar. Vill man förändra sin ekonomi måste man inse att man behöver göra avkall på något och alla som lever "vanliga" liv har den möjligheten. Men man kanske måste skippa utlandsresan, renoveringen, kläder, krimskrams, uteluncher och festande. Jag har jobbat tillsammans med många människor som inte är beredda att göra sådana uppoffringar. Och det är en sak. Men man måste inte heller vara finanschef och spara 30 000 kr i månaden för att känna sig som en lite friare individ. Spara åtminstone så mycket pengar som kan hjälpa en oförutsedd utgift, bära ekonomin under en period av inkomstbortfall eller motsvarande, och som kan få dig att klara glappet mellan två anställningar. 

Den största fördelen med det är att man upptäcker att det faktiskt går att rätta munnen efter matsäcken och klara sig på mindre. Vilket gör att man åtminstone kan ta ut ett par obetalda semesterdagar för att få en paus från chefen när man känner att man håller på att krisa ihop totalt. 


fredag 5 januari 2018

En slags recension

THE MAGIC OF NOT GIVING A F
av Sarah Knight

För en tid sedan klickade jag hem en bok som jag berättade om i bloggen. Jag valde den på grund av omslaget, för att den skulle ligga överst i en snygg liten boktrave i vardagsrummet. Sådant jag kostar på mig eftersom den var så att säga gratis. (Det inlägget i bloggen hittar ni här: sma-ting-som-satter-guldkant )

Förr kunde jag avverka ett par böcker i veckan, men nu blir det tyvärr inte ens en bok om året. Det tar tid för mig att läsa och romaner skippar jag helt eftersom jag mellan gångerna hinner glömma vad jag läst. Med det i åtanke var den här boken rena drömmen: väldigt lättläst och skriven med stor text och korta avsnitt. Det går lika bra att bläddra i den som att läsa kapitel för kapitel. 

Tyvärr är det här inte min typ av bok. Så här ligger det till, för mig räcker det att kasta en blick i mina barns matteböcker för att jag ska känna mig extremt obegåvad. Jag har också svårt att läsa kartor och att förstå komplicerade monteringsanvisningar. Men varenda gång jag läst en artikel eller handbok i personlig utveckling så känner jag mig för smart för det jag läser. Som om författaren underskattar min intelligens. Hittills har ingen lyckats överraska mig, eller lära ut något nytt. Troligtvis är det inte författarens tanke heller, utan syftet med boken är att tjäna pengar i första hand att underhålla och inspirera oss. Jag vet inte om det bara är jag, men jag får inte ut något av självhjälpsböcker som är fullmatade med självklarheter. 

Väldigt förenklat kan man säga att boken handlar om att sluta lägga tid man inte har på folk man inte gillar och på saker man inte vill göra. En handbok i att fördela sin energi på sådant som betyder något. Skala bort alla onödiga "måsten". Ni hör ju hur trevligt det låter! Och egentligen är det inte en minut för tidigt för en sådan bok att komma in i mitt liv. Men så till de goda råden i boken...

Våga tacka nej till en tråkig middag och stanna hemma för att ta ett härligt bad istället. 
Var tydlig mot dina vänner istället för att trassla in dig i bortförklaringar om de envisas med aktiviteter som du inte gillar. 
Undvik känsliga ämnen på släktmiddagar. 

Tips efter tips om hur man avböjer inbjudan till allt från jobbmöten och aw-träffar till babyshowers och bröllop. Jag får känslan av att författaren bara passade på att rabbla upp alla slags bjudningar hon tycker är astråkiga.  

Men seriöst, hur kunde detta bli en bestseller? Den marknadsförs som briljant och rolig och har sålt som smör. Helt obegripligt. Eller så är självhjälpsböcker bara inte min grej. Antingen det eller så har livet med heltidsarbete och två barn redan för länge sedan tvingat mig att prioritera. Jag har personligen inga problem att säga nej till det mesta som tas upp som exempel i boken. Ärligt talat är jag övertygad om att bokens snygga omslag sålde flest böcker, i kombination med en frestande baksidestext. Tyvärr motsvarar inte innehållet mina förväntningar. Spännande och starka personporträtt ger mig i så fall mycket mer motivation och handlingskraft. 

Dock fanns ett exempel på hur man kan rita upp cirklar med sådant vi bryr oss/inte bryr oss om och märka dem med T för tid, E för energi och P för pengar för att tydligt se vad vi valt att spendera tid, energi och pengar på. Det kanske kan ge en och annan insikt. 

Det spelar inte så stor roll på vilket sätt böckerna ska förändra ens liv, det kan lika gärna handla om bantning eller ekonomi. Det är alltid samma gamla råd som återkommer. Vi har hört det förut men har svårt att bryta gamla vanor och därför behöver vi höra samma sak om och om igen. 

Eller har ni någon annan teori varför? 



söndag 31 december 2017

Gott slut & Gott nytt

Nu är det inte många timmar kvar till det nya året. 
Människor har hunnit flytta, byta jobb, gifta sig eller skilja sig och resa till avlägsna platser i världen. Medan jag suttit hemma och låtit mossan gro på huvudet. Mitt år har inte lett till någon som helst förändring. Den enda skillnaden är att jag ökat distansen till min arbetsplats. Jag känner inte samma skuldkänslor över att inte kunna jobba eller uppfylla samhällets förväntningar och krav. I framtiden behöver jag lösa situationen med den dåliga relationen till arbetsplatsen, men i första hand behöver jag läka en sönderstressad kropp och själ. Där är jag nu och tar en dag i taget.
Ser livet som det är. 

Just nu mår jag bra så till vida att jag får vila och har mycket avlastning. Hela familjen är ledig tillsammans ett par veckor och det är skönt att få släppa taget för en stund. Ingen vardagsstress eller något som måste göras. Vi har varit hemma varje dag sedan annan dag jul. Våra julvärdar (alltså inte på tv, utan de som höll i julfirandet) åkte till fjällen direkt efter julhelgen så de skickade med oss en del av julmaten. Barnen tröttnade först och pratade längtansfullt om kryddiga nudelrätter med kyckling, medan min man tappert pressade i sig de sista resterna. 

Naturligtvis trevligt för plånboken att få påfyllnad i kylskåpet, men det är något med julmat som gör att det är svårt att äta av den mer än tre dagar i rad. Oavsett alla tips om att göra omelett eller pytt i panna av resterna. Prinskorvarna blir inte roligare för att man blandar runt dem med potatis och lök i stekpannan. Längtan efter pasta, ris och krispiga sallader växer för varje tugga man tar av julmaten. 

Igår vågade vi oss ut en sväng, vi åkte till lånehuset för att umgås med familjen som bor där. Det var så mysigt, nästan som att fira lilla nyår (även om vi kom hem långt tidigare än tolvslaget). Ikväll firar vi hemma i lugn och ro, precis som vi gjort varje år sedan vi skaffade hunden. Kanske gör vi som förra året och går över till grannarna en stund men jag är också fullt nöjd med att bara hänga hemma. I fjol bjöds vi på nyårsmat och kände oss väldigt bortskämda som bara dök upp till dukat bord men i år har vi handlat egen mat och kommer att äta hemma. Barnen har fått bestämma meny och de har också hjälpt till att laga dessert - helt utan konflikter. När det gällde sås till köttet vill en ha tryffelbea och den andra rödvinssås men det är ju sådant som är enkelt att lösa. 

Så det ser ut att bli en lyckad kväll :)

Ja, så nu återstår bara att tacka er läsare för det gångna året som varit. Tack för att ni läser, kommenterar, tipsar och delar med er av känslor och åsikter. Jag älskar kommentarsfältet och utan er, ingen blogg. 

Gott Nytt År nu kompisar.


Tack 2017 och hej 2018!





onsdag 27 december 2017

Till mina bloggvänner som kommenterade förra inlägget

Ögonen tårades av era inlägg om julen i kommentarsfältet på mitt förra inlägg. Åh vad jag hade velat hysa in er allihop i en och samma lokal över julen för ett hejdundrandes kalas! Tillsammans med mig naturligtvis. Ett kalas där alla är välkomna och ingen ska känna sig utesluten. Vi hade kunnat sitta uppe halva natten och dra våra bästa paradhistorier för varandra.

Julen kan vara hemsk för den som inte har någon att fira med. Men även för alla som vet att fylla eller släktbråk är det som väntar. Genom åren har jag träffat flera personer som hatar julen för att den bara inneburit osämja och tårar. Apropå det, jag har läst att de flesta bråk under julen handlar om ekonomi. Hur sjukt är inte det? Att först förköpa sig i sin iver att skapa drömjulen och sedan blir det bråk om att pengarna är borta. Man undrar ju hur folk tänker?

Det är märkligt, men det är helt klart besvärligt att bjuda in utomstående till julfirandet. Jag tror att det handlar om att ingen annan högtid är så intimt förknippad med familjen. Det har blivit ett påtvingat släktpåhitt där få känner att de vågar släppa in utomstående. Min teori är att vi ingår i flera olika grupper i livet (som vi identifierar oss med) och julen hamnar utanför den komfortzonen. Här har man inte kunnat påverka gästlistan, inte kunnat pussla ihop människor som man vet skulle fungera socialt tillsammans. Istället tvingas man interagera med människor trots att man inte har mer gemensamt än att man råkar vara släkt. Inom familjen har alla vant sig vid att morbror Olle tokskrattar åt sina egna skämt och att faster Fridas ungar beter sig vidrigt. För att inte tala om hur lätt vi faller in i gamla roller och mönster när vi umgås med våra familjer och man blottlägger ogärna syskonbråk och svärmorstjafs. 

Alla vill att det ska bli perfekt och det är skyhöga förväntningar kring hur julen ska firas. Och precis som Fru Badass skrev i kommentarerna så är släkten inte alltid de som man helst umgås med. Jag vet ett par som varit gifta i nästan tio år och aldrig firat en enda jul tillsammans för att de inte står ut med varandras familjer. Istället firar de en egen julafton på juldagen. 

En annan sak att tänka på är att alla inte är lediga på julafton. Jag känner en ensamstående mamma som jobbar på ambulansen och hon passar alltid på att skriva upp sig under de storhelger hon inte har barnet hos sig. Det är hennes sätt att hantera en ensam jul. Hon jobbar hellre än firar en barnfri jul med sina syskon som alla har sina barn hos sig. Enligt henne har de inte svårt med bemanning på storhelger eftersom det finns fler som föredrar att jobba. Tvivlar inte på att det stämmer, det är lätt att förstå att många känner prestationsångest och mår dåligt av diverse orsaker. Det är naturligtvis en klen tröst för den som verkligen vill ha någon att fira tillsammans med, men jag vill ändå belysa att julen inte är den stora idyllen för alla.

Jag är väl medveten om att jag är priviligerad som får fira helt normala jular. Aldrig bråk, aldrig något tjafs och bara mysigt och trevligt. Kan också berätta att där vi firar agerar man föredömligt och därför kommer en ingift släktings pappa med både sin exfru och sin nya fru. Något en del höjt ögonbrynen för men egentligen inte konstigt alls. Vem ska lämnas ensam, mamman som har alla sina barn och barnbarn på julfirandet eller den nya frun som saknar egna barn? Svaret är givetvis: ingen av dem. Fungerar alldeles utmärkt och de samåker till och med. 

Sist men inte minst vill jag säga att vi de flesta av oss kommer att göra olika saker under olika delar av livet. Vissa perioder är bättre, andra är sämre. Jag är hoppfull och tror att det kan förändras så nästa jul hoppas jag ni alla är uppbokade. Annars startar vi en gruppchatt eller Facebookgrupp där vi kan kommunicera med varandra trots geografiska avstånd. 

Så till var och en av er vill jag rikta ett tack för att ni skrev till mig på min blogg. Det gick rakt in i hjärtat och för mig är ni otroliga inspirationskällor och anledningen till att jag fortsätter lägga tid och kärlek på bloggen. 




lördag 23 december 2017

Min tillfälliga utsiktspost 23 december

Jag undrar om någon avlagt en doktorsavhandling på temat julhandel? Om inte vore det ett tips för framtiden. Jag tänker närmast på en sådan här dag, den 23 december. Dan före dopparedan. Dagen då man borde hänga hemma och terapeutiskt sticka nejlikor i apelsiner eller kvalitetstesta allt julgodis och bara andas ut.

Det föll sig så att en släkting ringde och ville önska god jul över en fika i vårt lokala köpcentrum. Själv hade jag egentligen inga som helst planer på att lämna hemmet mitt i julorkanen som man vet härjar därute och tackade därför först nej (ett privilegium man har som sjukskriven) men drabbades av dåligt samvete och följde med i alla fall. 

Det var trevligt och jag var glad att jag följt med. Det var soft, vi satt i sköna läderfåtöljer och pratade bort en timme. Det här fiket har ett bra och strategiskt läge mitt i centrumet så att man har full koll på vimlet åt tre håll. Och det är där min poäng kommer in. 

Det var ett lämmeltåg av människor som strömmade förbi åt alla håll. Det påminde om utsläppet efter en konsert på Ullevi (eller Friends Arena eller Globen, ni fattar). Detta myller av människor blev extra påtagligt när man själv satt still och blickade ut över kaoset. De flesta var fullastade med påsar och kassar. Självinslagningsdisken där jag förra veckan slagit in mina paket syntes inte för alla människor runt omkring som väntade på sin tur. Man såg bara att det fanns en punkt likt stormens öga, ett stilla område mitt i den vandrande massan. 

Jag förtydligar: människor köper julklappar och köar i evigheter för att slå in dem i julpapper. Den 23 december. Vad är det man väntat på? Ledighet, pengar eller både ock? 

Lika fascinerande varje år att se hur alla har panik i blicken dagarna före jul, nyår, midsommar och påsk. En planeringsförmåga lika med noll. Eller är det den nya lönen som lockar till nya inköp? Vill man plötsligt köpa fler julklappar än vad man från början planerat? Jag vet en tidigare chef som brukade stoltsera med att hon köpt alla julklappar och var klar tidigast av alla varje vinter. Men sedan hände något när decemberlönen kom, då for hon iväg och köpte ett helt lass med paket som hon staplade i kapprummet på jobbet. När vi något häpet undrade varför hon köpte fler julklappar så visade det sig att hon inte kunde motstå att handla för jullönen också. 

Det får mig att undra om det är vanligt att göra så? 
Att det plötsligt inte räcker med det man redan köpt. En ny lön blir en ny shoppingrunda. En ny anledning att konsumera mer. Känner folk sig snåla om de inte handlar upp alla pengar innan jul? Känner man sig mer generöst lagd när det är påfyllt på kontot? Äsch, vad ska jag med pengar till i januari när jag kan slösa bort dem innan december är över...
Som kung kung i baren - men under granen istället.

Och hur ska alla dessa stressade julkonsumenter hinna vila upp sig innan mellandagsrean drar igång?

Själv behöver jag ingenting och kommer att hålla mig långt borta från reor och butiker. Nu väntar den bästa tiden, uppesittarkvällen och gemenskapen. Jul med släkt och familj. Att få umgås med familjen under deras julledighet och barnens skollov. 

Så hörrni kära vänner, jag hoppas ni alla får en riktigt skön jul och låter lugnet infinna sig. 


STORA JULKRAMEN 
från er Snålis!


Jag - hela julen!

lördag 16 december 2017

Man kan behöva mycket avkopplande valsång i december

Har ni återhämtat er från H&M-raset än vänner? 
Själv klarar jag knappt av att logga in och titta på förlusten. Jag är alldeles för känslig för åsynen av en så brant stupande aktie. Är det någon som minns Icon Medialab? Det var de första aktier jag köpte och lustigt nog fick jag ett infall att sälja precis innan den störtade som en sten. Det var sannerligen i grevens tid och jag får fortfarande ökad puls när jag tänker på det. Tråkigt nog drabbas man lätt av lite hybris när man har sådan nybörjartur och inbillar sig att man har någon form av magkänsla. Vilket ju absolut inte stämmer. 

Och personligen försöker jag i möjligaste mån undvika att handla på H&M så jag känner mig lite medskyldig nu. Å andra sidan försöker jag undvika att handla överhuvudtaget så det anser jag vara en förmildrande omständighet. 

Frågan är hur jag ska tänka kring mina aktier i byggsektorn, om det är nästa aktieras som väntar? Skulle de klara en bostadskrasch, tänker jag. Ingenting jag vill tänka på egentligen, särskilt inte en månad som december när man redan blöder pengar. 

Och för den delen, inte ens som sjukskriven klarar man av december utan härdsmälta i hjärnan. Ni trodde kanske att jag ligger hemma i soffan och lyssnar på inspelningar av vågornas brus eller valsång hela dagarna men nej, har haft häcken full. Saker man inte kommer undan som förälder, läkartider och annat. 

Jag har också hunnit med två nervsammanbrott, en middagsbjudning och lite julklappsinslagning. Som jag skrev i förra inlägget har jag beställt en del inslagningsgrejer från Ikea men leveransen lyser med sin frånvaro. Eller jo, jag har fått ett livstecken. De skickade ett sms där de beklagade att de inte kan skicka presentrullen på grund av felaktigt lagersaldo. Kvar återstår presentpåsarna. Om jag har tur vill säga. Nästa år får jag nog beställa sådant här redan i oktober för att slippa sista minuten-paniken. 

Som lösning har jag skamlöst utnyttjat den fina inslagsdisk man byggt upp i vårt lokala köpcentrum. Där finns tre olika slags inslagspapper av bra kvalitet (dvs spricker inte sönder i hörnen och är inte genomskinligt) och fina presentsnören. Jag har alltså hämtat ut mina nätinköp och knallat direkt till inslagsdisken för att slå in dem. Det är ju ändå i samma centrum och till för kunderna tänker jag. 

Imorgon ska vi på den traditionella julfesten som jag skrivit om de senaste åren. Vilket innebär den vanliga huvudvärken, att ha med sig en smart gå-bort-present. Jag är rejält trött på presentinköp för tillfället och hade tänkt gå till Bolaget och köpa en flaska glögg (något lite ovanligt, inte Blossa). Tills det slog mig att jag borde ha gjort det medan de har öppet. De håller som bekant stängt söndagar och jag hade inte en tanke på det. Så vi lär få panikköpa en ful liten julgrupp med plastiga juldekorationer från stormarknaden... 

Nu tänker ni säkert "men om hon är så stressad, varför har hon då gäster och varför gå på julfest?

Och så kan man ju tänka. Men kan också tänka på mina barn som behöver få leva ett normalt liv och känna lite julefröjd och gemenskap med andra människor. Jag kan inte vila jämt, eftersom det går ut över dem. Det är mycket vi tackar nej till redan men ibland får jag lov att gå på reservtanken. Ikväll är de faktiskt ute och äter med sin pappa, för att sedan se Star Wars på bio. Det kan man väl också kalla tradition nu eftersom det är tredje året i rad. Det är deras grabbkväll och en av decembers höjdpunkter för dem.

Avslutningsvis, om ni blev sugna på att ladda ner lite valsång för att koppla av så vill jag passa på att berätta att det finns en del andra ljud att välja på. Vad sägs om hårtork, torktumlare, radiosprak, fläkt, tågresa eller roddbåt? Eller varför inte härliga läten från djur? Man kan bland annat välja mellan fåglar, syrsor, grodor eller ljudet av hästhovar. Tydligen toppen mot sömnlöshet eller om man bara behöver koppla av. Synd att cd-skivornas tid är över, annars hade det varit ett perfekt julklappstips.