måndag 22 augusti 2016

Helt sjukt

Nu är sommarlovet slut och barnen har börjat skolan igen. Jag tänkte skriva att det är skönt att komma tillbaka i rutiner igen men det är faktiskt med ett undantag: 
nytt för i höst är att jag är sjukskriven. 

Det är verkligen en ovan känsla att kliva upp på morgonen utan att behöva stressa iväg till jobbet. Att kunna lufsa runt i morgonrock hela dagen känns jättekonstigt, jag som alltid jobbar så mycket, så långa dagar och ständigt är på språng. Under de senaste tio åren har jag mindre än två veckors sammanlagd sjukfrånvaro och har aldrig varit sjuk så många dagar i rad att ett läkarintyg varit aktuellt. Det här är första gången så allt är helt nytt för mig. Jag hade ingen aning om hur man gjorde med sjukanmälan och Försäkringskassan.  

Jag förstår om ni har frågor om varför och hur länge. Det uppriktiga svaret är att jag inte vet. Det jag vet är att jag under en längre tid har jag haft problem med mitt mående och att jag inte skulle klara av att sköta mitt jobb . Jag vet inte hur ingående jag ska skriva om det här men jag kan i alla fall nämna att jag har en rad symtom som påverkar vardagslivet. Hela semestern var en katastrof när jag bara kände mig sjuk och orkeslös. Ni vet den där känslan i kroppen ett par timmar innan influensan är ett faktum, så känner jag mig i stort sett hela tiden. Om jag duschar och tvättar håret så behöver jag gå och lägga mig och vila efteråt. Det är verkligen på den nivån. Inte mycket som funkar med andra ord.

Jag har aldrig varit så här trött, det är som om någon injicerat sömnmedel i kroppen på mig. Sömnrubbningar är nog det som påverkar mig mest. Jag har aldrig haft sömnproblem utan alltid haft lätt att somna och sovit hela nätter. Helt ärligt visste jag inte hur jobbigt det är att inte få sova ordentligt och vakna utvilad. Och då har jag ändå gått igenom småbarnsåren med två barn. Att inte få sova ordentligt är en plåga och riktigt stressande. Som en liten bonus har jag fått problem med restless legs också. Inte bara benen utan även i armarna, hur sjukt är inte det? Jag visste inte ens att man kunde få det i fler kroppsdelar. Det är superobehagligt och kan driva vem som helst från vettet. Hade man haft en motorsåg liggandes i lådan på sängbordet hade man lätt sågat av sig armar och ben i ren frustration, så jobbigt är det. 

Det är som det är, jag mår inte bra och det finns inget alternativ. Men H E R R E G U D vad konstigt och annorlunda det känns att vara sjukskriven. Rent av lite skamligt faktiskt. Och omgivningen gör verkligen sitt för att hjälpa till att spä på den märkliga känslan. Men du är ju aldrig sjuk?! utbrister de flesta när jag berättar. Som om avsaknad av tidigare sjukdomar skulle gjort mig immun mot alla framtida hälsotillstånd. För att inte tala om alla tips om att börja träna eller sluta äta gluten. Skulle vara toppen om det vore så enkelt. Nu menar jag egentligen inte att låta negativ, det är bara ett konstaterande att folk reagerar lite annorlunda mot vad man trodde. Jag tror att jag är lite överkänslig nu också. 

Jag har inte annonserat min sjukskrivning på Facebook men ryktet spred sig snabbt och mina allra närmaste vänner visste naturligtvis hur det låg till redan innan. Tack och lov är de förstående och peppande. Framför allt inredaren som är väldigt insatt och som kunnat följa hälsoförfallet på nära håll. I övrigt har jag som sagt fått en del märkliga reaktioner från mer ytligt bekanta. En person utbrast "Åh vad skönt för dig!" som om jag inte alls vore sjuk utan istället vunnit ett par extra betalda semesterveckor i jobbets årliga lotteri. En annan person sade "Jaha, ja det är många som mår lite dåligt nu" vilket också kändes som en konstig sak att säga. Särskilt med tanke på att jag inte ens gick in på orsaken till sjukskrivningen. Och även om jag förstår att det förekommer så känner jag faktiskt ingen som sjukskriver sig för skojs skull. Jag umgås med för många karriärsdrivna människor och på de som inte är det slår en sjukskrivning alldeles för hårt mot ekonomin. 

Inkomstbortfallet är naturligtvis ett stort minus i sammanhanget men sådant händer och jag orkar inte gräma mig över det just nu. Tack och lov är det mitt sparande som påverkas och inte mina vardagliga utgifter. En stor fördel med att vara sparsam är att inte behöva dra in på något eller bryta några konsumtionsvanor. Jag lever redan med så små kostnader. Missförstå mig inte nu, det är inte så att jag tror att den som är sjukskriven är ute och slösar pengar för nöjes skull men jag tror inkomstförändringen slår hårdare mot den som har mindre marginaler eller som vanligtvis inte är van att alltid vara sparsam. 

Så är läget i alla fall. Jag har två läkarbesök inbokade den här veckan. Resten av tiden ska jag försöka vila och försöka hålla mig vaken hela dagarna (no more härliga powernaps) för att inte utmana nattsömnen mer än nödvändigt.  


tisdag 16 augusti 2016

Hemma!

Nu är vi tillbaka hemma i lägenheten. Grönbetet är slut och det var dags att krypa tillbaka in i skokartongen igen. Det är nu jag borde skriva något käckt i stil med "borta bra men hemma bäst" men jag tycker faktiskt inte riktigt att det stämmer. Jag är glad att vara hemma absolut, men hade å andra sidan inte alls haft något emot att bo kvar ett par veckor (eller månader) till. Men nu är vi här. Och inte bara vi utan även vår packning. 

Och som om det inte vore nog jobbigt som det är att komma hem med hundra ikeakassar, så hade vi ju lite till att stöka med. Halva lägenheten var tömd på möbler. Eller rättare sagt, möblerna och allt annat bohag hade staplats i den andra halvan av lägenheten. Det var lätt att förtränga när man satt på badbryggan och dinglade med fötterna i vattnet som om det inte fanns någon morgondag. Som om det inte fanns någon hemflytt. Framför allt hade jag glömt bort att vi belamrat minstingens rum med allt lösöre från vardagsrummet, så till den milda grad att han inte kunde komma fram till sin säng. Verkligen smart gjort av oss.

Vår lägenhet och lånehusets vardagsrum är i storleksordning ungefär lika stora så det är något av en omställning. Det är inte utan att man känner sig lite instängd. Jag ser på det som att drabbas av jetlag. Symptomen är inte detsamma, däremot är omställningen lika svår. Att inte bara kunna öppna en dörr och kliva rakt ut i en trädgård. Och allt det där som kommer med husägarliv. 

Så vi kom hem till stök och givetvis en massa att göra. För att säga något positivt om hemkomsten, trots allt, så har målaren gjort ett fantastiskt arbete. Dra mig baklänges vad fint det är! Det är bara att inse, du får vad du betalar för. Våra väggar är perfekta. De har aldrig varit så släta och jämna. Tak, väggar och lister ser ut som nya igen och för första gången ser vi inga skarvar efter gamla tapeter. Det här är banne mig lycka! Mitt stora bekymmer just nu, förutom att hindra barnen från att nudda väggarna, är att få upp tavlor och hyllor. Jag vill inte sätta tillbaka allting där det satt tidigare (känns lite fantasilöst) men vill inte heller råka hänga upp en tavla för att sedan komma på att det blev fel. Det kommer att skära i mitt hjärta varje gång vi måste skruva och borra i väggarna, som när barnen var små och fick sina första sprutor på Barnavårdscentralen. 

Jag måste erkänna att vi inte överansträngt oss hittills. Igår var vi bortbjudna när goda vänner bjöd in till trädgårdsfest för att fira en födelsedag. Alla barn och tonåringar som var där connectade direkt tack vara Pokémon Go och det är inte ofta man ser dem umgås över åldrarna på det sättet. Det var en härlig syn och till och med vår motsträviga tonåring som inte tycker sig passa in varken vid barnbordet eller vuxenbordet tinade upp och hade kul med de yngre barnen. Festen var slut för vår del när min man åt för mycket Pavlovatårta till efterrätt och blev lätt grön i ansiktet. Men det gick bra, han behövde bara gå hem och lägga sig raklång. Han slocknade på en sekund och sov sedan i två timmar, helt utslagen av gräddkoma. Själv har jag lärt mig var gränsen går och vet hur mycket grädde jag tål. 

Lite stressad blir jag när jag är bortbjuden och ska försöka hitta något att ha på mig. Klädkontot har stått nästan helt still de senaste åren och det är en utmaning att leta fram något som kan funka och som man inte haft på sig de senaste gångerna man träffade samma människor. Klassiskt minimalistproblem. Jag undrar verkligen hur alla de här superminimalisterna med åtta plagg i garderoben gör när de behöver klä upp sig. Kör de samma "lilla svarta" varenda gång, sommar som vinter? Och undrar inte omgivningen om det brunnit i garderoben om man alltid dyker upp i exakt samma kläder? 

Nu planerar jag inga klädinköp alls för tillfället men om man ska köpa några kläder så känns vettiga vardagsplagg som kan användas vid många olika tillfällen som ett smartare val än festkläder. Men det är inför fest man står där med klädpanik. Det är ju aldrig samma "vad ska jag ha på mig-hysteri" när man ska till tandläkaren eller gå och köpa glödlampor på Clas Ohlson. Om man ska på större tillställningar som bröllop är det lätt att låna något men det blir lite konstigt om man behöver ringa runt och låna kläder varje gång man ska bort på middag. 

fredag 12 augusti 2016

Att vara en hamster

Trots min efterlysning har Morsan inte hört av sig, men jag har inte gett upp hoppet. Förhoppningsvis läser hon detta till slut och ser att hon gjorde intryck på oss. 

Här råder ingen bloggtorka (även om man lätt kan tro det) men tack vare en händelsefattig vardag har det inte funnits mycket att skriva om. Inga transaktioner, inget att rapportera. Att köpa mjölk till kaffet räcker inte som underlag till ett blogginlägg. Vår ekonomi har också tagit semester vilket är välbehövligt med tanke på vad som komma skall. Vill inte ens tänka på fakturan för måleriarbetet. 

Jag känner mig fortfarande inte frisk och inser att jag behöver börja hösten med ett läkarbesök. Kanske kolla saker som sköldkörteln och blodvärdet. Känner mig inte i toppform om man säger så. Jag har ändå ansträngt mig för att vara lite social. Sommaren är så försvinnande kort och jag känner lite dåligt samvete för alla vi inte hunnit med. Jag bjöd i alla fall min kompis inredaren till lånehuset för lite poolhäng. Folk uppskattar verkligen att besöka den här typen av hus och som lägenhetsbo är det härligt att kunna bjuda en annan lägenhetsbo på mat och fika utomhus. När vi gick husesyn kom vi in på det här med samlande och hamstrande. 

Man brukar prata om att minimalism och sparsamhet går hand i hand. Det är ju ganska logiskt, det ena ger det andra. Jag tror att jag har skrivit om det tidigare, hur många tror att de är ekonomismarta genom att gå bananas på utförsäljningar. Oftast blir dessa billiga köp ingenting annat än onödiga köp. I min bekantskapskrets finns en person som älskar att fynda barnkläder. Hon har bara ett barn och shoppar som om det vore hon som ska förse hela barngruppen på förskolan med kläder från topp till tå. Hennes barn är i uppväxtåldern och hinner inte använda en tredjedel av alla kläder hon burit hem innan de är för små. De har inte ens plats för alla kläder så det står fulla kassar lite här och där. Folk tror att de är sparsamma men istället blir det precis tvärtom. 

Familjen som äger lånehuset är som bekant ekonomismarta och har en del genomtänkta lösningar jag inspireras av. Saker som egentligen är ganska självklara men som jag inte tänkt på. Häromsistens nämnde jag disktrasor i tyg och diskmedelsdoserare. De är även bra på att återanvända saker och jag tycker mig se att de tänker "behöver jag verkligen det här?" och "har jag något som jag kan använda istället" innan de kostar på sig något nytt. Men - det finns alltid ett men - vår syn går isär om vad som bör sparas och vad som kan gallras ut. Garderober är till för att fyllas tjoar de glatt och önskar att det gick att proppa in ytterligare några grejer på de redan överfulla hyllorna. Så pass att det inte gör något om dörren inte går att stänga helt. 

Det är inte mitt hus, alla har vi olika smak och jag bryr mig inte om hur andra gör. Det jag diskuterar är olika levnadssätt. Samla på saker gör vi alla, frågan är bara hur mycket och vad. Jag kritiserar alltså inte själva samlandet. Det är upp till var och en vad man tycker är okej. Och vi pratar stort hus, riktigt stort. Så det som inte ryms i skåp och lådor kan alltid hamna i källaren. Eller på vinden. Eller i garaget. Om man, som vi, har ont om förvaringsutrymmen får man lära sig att dra ner på hamstrandet och anpassa sig. Det problemet har man inte här och jag tvivlar på att man gjort sig av med något sedan man byggde bo tillsammans. Man träffades, tycke uppstod och så slog man helt enkelt ihop två hushåll och tyckte att det var praktiskt att få dubbla (eller fyrdubbla...) uppsättningar av allt. Det är inte helt fel om alla i familjen kan hålla i en egen osthyvel vid frukostbordet. Och man vet aldrig när 240 urdiskade glasburkar kan komma till användning. Man har aldrig kastat en burk. Aldrig rensat ut överflöd. Då behöver man sällan köpa något nytt eftersom allt redan finns. Miljömässigt har man lyckats mycket väl men behöver man alla dessa saker egentligen? Och man måste ju förstå att en inredare drabbas av akut klåda när hon ser den här typen av hus och lite för mycket saker som står i vägen för perfekta Hemnetbilder. Inte för att huset ska säljas utan för att det är en yrkesskada. Ungefär som när frisörer står och stirrar på kluvna toppar medan de köar på Ica (sådant ser ju inte jag som är fullt upptagen med att nyfiket titta ner i andras kundvagnar).

Den här familjen är ett hushåll på fem personer och det finns typ 50 påslakanset i linneskåpen (säkert en intressant inblick i olika tidsepoker från 70-talet och framåt). När det gäller sängkläder räknar jag cirka tre uppsättningar per säng i hemmet. Samt några extra set som är oömma för resor, sjukdom och liknande. Ingen får kräkas ner våra italienska satinlakan om det går att undvika. 

Dessutom är jag så lat att jag bäddar av alla sängar, tvättar sängkläderna och sedan bäddar med dem på nytt. Jag gör så ett antal gånger i rad innan jag tröttnar och byter till en annan uppsättning för att få ombyte. Eftersom vi har hund och pollenallergi i familjen har vi som rutin att tvätta alla sängkläder en gång i veckan och då orkar man inte hålla på att slita fram nya hela tiden. Jag sparar helt enkelt in ett arbetsmoment när jag slipper vika och lägga in i linneskåpet. Antar att det är värt en lathetsmedalj men tidsbesparingar är också besparingar. Jag brukar göra samma sak med handdukar och kökshanddukar. In i tvätten och sedan direkt upp på kroken igen. 


onsdag 3 augusti 2016

EFTERLYSES: SIGNATUR MORSAN

Jag vill börja med en efterlysning:

MORSAN, VAR ÄR DU? 
Snålcoachens vassa kommentator med signaturen Morsan är försvunnen sedan ett par månader tillbaka då hon senast sågs i kommentarsfältet. Morsan är smart, omtänksam, rapp i käften och mycket roligare än valfritt avsnitt av The Simpsons. Hon hade vid försvinnandet plötsligt slutat kommentera utan att lämna några spår efter sig. Har du information som kan leda till att hon återfinns, hör av dig till mig. 

Och Morsan, om du läser detta kan du väl kolla kommentarerna på förra inlägget. Jag och många med mig saknar dig och skulle uppskatta ett livstecken. Om du har tröttnat på mig och min blogg är det helt okej, rentav fullt förståeligt, men då hade ett hejdå varit bättre än den här oron att något hänt dig. 

Med det sagt vill jag ge er en liten uppdatering i hur sommardagarna rinner mellan fingrarna på mig. Omgivningen har fått mig att sent omsider vakna till och inse att jag kör slut på mig och behöver varva ner och minska stressen. Därför har jag nu gått in i pensionärsfasen: tidigt i säng och tidigt uppe, inget kaffe efter klockan tre och lugna dagar. Inte påfresta blodtrycket mer än nödvändigt (= inte bry sig om jobbet, läget i världen eller var killarna i familjen slänger sina blöta handdukar och smutsiga strumpor). Djupandas och tänka positiva tankar.

Ekonominytt: 
Minstingen har fått sitt livs första löneutbetalning, cirka 2700 kr. 
Att tjäna egna pengar för första gången är stort och han är oerhört glad och stolt. Det bästa är att pengarna kommit in utifrån, och inte hör till pengar som bara gått runt i familjen (som det brukar vara eftersom föräldrar oftast är de som förser sina barn med pengar). Nu återstår en veckas underhåll av trädgården innan arbetsgivaren kommer hem. Då blir det en liten utbetalning till, vilket inte känns dumt alls.

Häromdagen lämnade vi huset och gjorde för ovanlighetens skull en utflykt. Då bjöd vi min svärmor på fika på ett schysst fikaställe med nygräddat bröd och smarrig latte i stora muggar. Ja, vi bjöd och ja, vi fikade. Kors i taket! Men det är här man måste väga in uppskattningsnivån. Förr om dagarna när jag var en Slösa kunde jag lätt köpa nästan en latte om dagen och genom åren har jag mulat i mig oräkneligt antal bullar och grillade paninis. Ibland var jag inte ens hungrig utan råkade bara hamna i en fikasituation med någon. När jag blev sparare var det en av de första utgiftsposter jag drog ner på. Eller drog in, rättare sagt. Säg fika och hundralapparna bara fladdrar iväg. Men om man bara gör det någon gång ibland är det desto trevligare. Ju mer sparsam jag blir, desto mer uppskattar jag livet jag lever idag. Uppskattar små händelser och små detaljer. Jag har varit så blasé att jag inte haft vett att uppskatta allt jag strösslat pengar på. Ungefär som barn som får så många julklappar att de inte orkar öppna paketen. Då har ju hela glädjen och tacksamheten försvunnit och kvar blir bara ett onödigt överflöd och grisig överkonsumtion. Nuförtiden fikar jag med andakt. 

På vägen tillbaka passerade vi en matbutik och jag kom på att jag skulle kila in där för att köpa en liter mjölk. Men vad upptäckte jag, när jag skulle hämta mjölken, om inte en anmärkningsvärd kort datum-hylla! I fyndhyllan på vår lokala butik hamnar 90% kött och 10% färdiga kylda såser. Någon enstaka gång har jag hittat nedsatt grädde eller gräddfil, men det hör till ovanligheterna. Inget att klaga över med tanke på att det är köttprodukter som kostar mest. 

Men ändå, här fanns hylla efter hylla med röda lappar. Kött, olika sorters juice och alla tänkbara mejeriprodukter. Jag vet inte om det var en tillfällig rensning eller om det brukar vara så men jag var imponerad av utbudet. Och många varor hade utgångsdatum först om en-två dagar. Ett par paket rimmat fläsk var märkt med 50% rabatt trots att det var hela tre dagar kvar tills bäst före-datumet. Jag lassade på mig så mycket jag orkade bära: fläsk, juice, fjällfil, yoghurt och en burk lätt crème fraiche. Lika bra att att passa på! 

Vi hade lax i frysen och då kom crème fraichen väl till användning eftersom vi kunde svinga ihop en kall liten sås till fisken och färskpotäter. Och igår använde vi fläsket till att göra en stor ugnspannkaka. Jag åt faktiskt min bit fläskfri eftersom jag inte är lika förtjust i griskött som resten av familjen. För mig är pannkaka mer som en dessert som ska ätas med sylt och grädde och inte innehålla köttbitar. Men det är ju jag det. 

Åh Herregud, jag har redan slarvat med min läggtid så jag måste tyvärr bryta här. Nattinatti och blinka lilla stjärna på er alla!





lördag 30 juli 2016

När lugnet får styra

Vad hände kan man undra. Jag bara tystnade och försvann. Först blev jag sjuk, kind of. Man kan säga att jag föll ner i ett bottenlöst hål av trötthet och influensaliknande symtom. Den senaste tidens press och stress har varit påfrestande och orsakade någon form av motorstopp. En gång för många år sedan hade jag järnbrist och jag minns samma känsla av lång tung uppförsbacke och begränsande trötthet (minus håravfall den här gången då). Så jag ägnade en vecka åt att lyssna på kroppen och vilade mina tankar. Sov middag varje dag och latade mig från morgon till kväll.

Det är en klassiker att bli sjuk när kroppen slappnar av. Dessutom har jag mig själv att skylla, jag bad mina kollegor om att hålla mig uppdaterad på de konflikter som pågår. Men hur dum får man bli? Bara för att det finns en tajt vänskap mellan oss och för att jag hatar att inte veta vad som händer när jag inte är där. Istället för att bara stänga av och ha semester, njuta av att vara helt frånkopplad. Nej, då sitter jag alltså hellre i långa telefonsamtal och milslånga sms-konversationer och analyserade jobbrelaterade problem. Tala om idiotiskt, någon borde ha klappat till mig. Eller tagit telefonen ifrån mig och kastat ut den från bryggan. 

Hur som helst är jag glad att vi valde att bo här. Det är skönt att få vila ut i vacker natur med allt man behöver för en bekväm semester. Samtidigt som vårt hem är en byggarbetsplats. Ni som läst kommentarerna på förra inlägget har kanske sett att målaren började först i måndags. Naturligtvis stressade jag upp mig över det också, det är flera veckors försening. Min man bara skakade på huvudet och tyckte att jag skulle slappna av istället för att försöka fjärrstyra allt och alla. Jag lugnade ner mig när jag fick se bilder på de spacklade väggarna (och såg hur supernoga han klätt in golvet i täckpapp). De kan ju egentligen börja när de vill, så länge de blir klara enligt vad som överenskommits.

Mitt i det här kom familjen som äger huset hem. De kom hem för att tvätta och packa om väskorna, precis som förra sommaren. Och de insisterade på att vi skulle bo kvar tillsammans med dem under de här dagarna. Jag känner mig aldrig riktigt bekväm med att vi lagt beslag på deras sovrum och att de sover i gästrummen men det är så de vill ha det. De tycker att det är onödigt att bädda om alla sängar och flytta runt en massa grejer för ett fåtal nätter. Så under ett par dygn lever vi tätt tillsammans, som en storfamilj, och barnen älskar det. Vi har barn i samma åldrar och de har väldigt kul ihop. Hela huset ser ut som om en tornado passerat. Tänk er när en hord på fem ungar drar fram, badar i poolen, duschar och sedan sätter fart mot köket för att vräka i sig mat. Bra övning för en pedant minimalist.

Igår rundade värdfamiljen av samvaron med att bjuda in ytterligare gäster till en middag. Vi ställde ihop de två matborden i matsalen så att alla, sammanlagt sjutton personer, skulle få plats. Min man följde med värdinnan till Martin Olsson för att handla och passade på att handla lite själv också, så att vi har mat till kommande vecka. Tänk er kontrasten från förra veckans isolerade sängliggande till fest och bankett med finporslin och matsilver Jag fick slita upp alla lager av mjukiskläder i våra blå Ikeakassar för att lyckas hitta en duglig trasa. Det fick bli en jobbklänning eftersom jag knappt tagit med några kläder hit. De inbjudna gästerna kom från ett annat europeiskt land så jag spände ögonen i mina barn och sade åt dem att borsta av skolengelskan och bete sig som folk. Inget Snapchat och inget Pókemon GO under middagen, tack. Tror ni ungarna sade ett enda ord under middagen? Naturligtvis inte. Det fnissades och tramsades från barnhörnan men inte en enda engelsk fras. Jag insåg att jag måste erbjuda fler kulturella upplevelser som vidgar deras vyer. Kanske planera in en utlandsresa i snålbudgeten. 

Imorse klev alla upp tidigt för att värdfamiljen skulle resa iväg igen. 
Efter en gemensam frukost var det dags att vinka av dem och nu vilar vi upp oss igen. Jag har tyvärr inte mycket till pengaprat att bjuda på just nu, kanske mest för att vi inte gjort av med några större summor. Vi har köpt mat och några hygienartiklar men det är också allt. Det är otroligt skönt att ta en paus från köpcentrum och ställen med kassaapparater. 

Hoppas att ni alla har en härlig sommar i sparsamhetens tecken!


tisdag 19 juli 2016

Semestershopping

Att checka ut för semester måste väl ändå vara den bästa dagen på året för oss löneslavar. Den frihetskänslan alltså! Som ett kosläpp - att få komma ut på grönbete efter en lång vinter i ladugården. Igår funderade jag på vad som är det mest ansträngande jag kommer att göra i ett par veckor framöver. Läsa böcker? Duscha? Tugga?

Hittills har jag hunnit sova middag och baka bröd. I förmiddags hängde jag i ett köpcentrum med minstingen. Kanske inte the place to be för en sparare tänker ni men vänta bara, vi gick nämligen bananas med mina hamstrade presentkort. Jag har förstått att de flesta sparbloggare väljer bort undersökningar på nätet. Det är egentligen inget konstigt med det, timpenningen är usel. Själv tycker jag att det är värt det eftersom jag med lätthet betar av dem medan jag tittar på nyheter på TV eller väntar på att potatisen kokar. Det går fort att få ihop en hundring, det motsvarar en hel del pantburkar om man vill se det från ett annat håll.

Mina barn ber inte om jättemycket grejer men de kan knappast hjälpa att de fortfarande växer och behöver kläder på kroppen. Nu var det den yngsta killen som behövde nytt i garderoben och jag hade lovat honom en shoppingdag liknande den vi hade förra sommaren. Innan vi gick samlade jag ihop alla presentkort jag tagit med hit och stoppade ner i väskan. De senaste månaderna har jag samlat på hög och tänkt att det kan vara trevligt att ha med på semestern. Utöver dessa presentkort som jag jobbat ihop hade sonen även ett eget presentkort som han fått av släktingar i julklapp, laddat med 600 kr. Ett sådant plastkort som fungerar i alla butiker i köpcentret. Och ja ni läste rätt, julklapp. Men den här ungen gör inte av med en krona om man inte knuffar på lite så jag tog helt enkelt med det också.

På H&M blev det tre par shorts, två tröjor och två storpack strumpor. Totalt: 698 kr. 
Jag hade presentkort som täckte hela beloppet.

Han ville ha ett par enkla skor han inte behöver vara överdrivet rädd om och som inte behöver knytas, så på Stadium köpte vi ett par slip on-skor (Vanskopior) för 249 kr. 
Jag betalade med presentkort. 

En sväng in på Åhléns för att jag också behövde köpa något: en poleringsfil till naglarna. Köpte två filar för totalt 58 kr. 
Jag betalade med presentkort. 

Det sonen gillar bäst är skor så vi avslutade med att köpa två par riktigt fina skor som även ska fungera i skolan i höst. Det ena paret kostade 1200 kr och det andra var lite billigare, 800 kr. Han brukar inte få riktigt så dyra skor men jag sade ja eftersom han sköt till hälften av pengarna på det dyrare paret med julpengarna. Det andra paret skor fick han som en belöning från mig för att han sommarjobbar och kämpar så duktigt. 

Innan någon frågar: jo, jag har fortfarande två barn men tonåringen har varit bortrest. Först bodde han hos en kompis med skilda föräldrar, vilket ledde till att de bodde ett par dagar hos pappan och sedan ett par dagar hos mamman. Kompisen hade jättetråkigt eftersom hans föräldrar fortfarande jobbade och de uppskattar när vår son är där. Det är lite mer motor i vår son så han ser till att det händer något på dagarna. Att de går utanför dörren istället för att bara sitta och spela. Att de kommer iväg och tränar, går och spelar fotboll och äter riktig mat. Efter det kom han hem ett par dagar innan det var dags att åka till flickvännen som bor i en annan stad. Igår kom han äntligen hem därifrån. Så efterlängtad! 

Och om någon undrar över min skönhetsoperation light i förra inlägget, svullnaden i ansiktet har lagt sig och istället har det bildats ett fult sår. Det ser faktiskt ut som om någon fimpat en cigarett i mitt ansikte och det är naturligtvis en skrämmande syn om man inte vet vad som egentligen hänt. Som tur är syns det inte när jag har solbrillor. Så vi får hoppas på ett par soliga veckor. 




torsdag 14 juli 2016

Ett skönhetsingrepp senare

Idag var jag hos en hudläkare för första gången.

Det började med att jag upptäckte en hudförändring i ansiktet. En liten hudfärgad formförändring under ögat. Jag lyckades skrapa bort den med nageln (DIY i sin bästa form). Den försvann helt och jag kände mig lättad. Men efter ett par veckor kom den fula lilla jäveln tillbaka och då insåg jag att jag inte borde stoppa huvudet i sanden (eller skrapa bort den igen) utan kolla upp det istället. Jag ringde och blev naturligtvis superstressad när sköterskan i växeln gav mig en tid redan samma vecka. Mitt i semestertider och det omtalade vårdkaoset. Tyvärr är jag en aning störd i huvudet och dramatiskt lagd så jag hade redan självdiagnostiserat mig med hudcancer när jag åkte till läkarmottagningen. Det var ingen rolig känsla och jag släpade med min sjukskrivna make eftersom jag behövde någon att hålla i handen. 

Att jag aldrig lär mig? Grundregeln för psykisk balans: aldrig ta ut något i förskott. Inte oroa sig i onödan. 

I alla fall, jag kom dit och fick betala 350 kr i receptionen. 
Läkaren tittade på hudförändringen i en sådan där tittburk med förstoringsglas som man kan köpa på leksaksaffären om man vill låta barnen titta på småkryp. Åtminstone såg den precis likadan ut. Han hummade lite, sedan blev det några sekunders tystnad och jag höll andan och tänkte NU KOMMER DÖDSDOMEN. Istället sade han att det är en helt ofarlig godartad förändring och att det är ett normalt inslag i hudens åldrande. 

"Åldrande", ursäkta? sade jag.

Även om jag naturligtvis blev jätteglad och lättad över det positiva beskedet så kändes det inte så muntert att höra honom mala på om hudens åldrande. Som om jag vore 80 år och som om man inte redan hade nog med ålderstecken som eskalerat efter 30. 

Han sade också att den landstingsfinansierade vården inte tar bort dessa, det räknas som kosmetiskt ingrepp och det får man ordna med själv. Oftast gör man inget, tillade han. Jag kände plötsligt ett skrikande behov av estetisk kirurgi eftersom jag inte ville ha den där grejen i ansiktet som påminner mig om mitt åldrande. Förmodligen såg jag nedstämd ut och kanske kände han hur han sänkt min självkänsla med allt babbel om vad som händer när man blir gammal, för plötsligt vände han på steken och erbjöd sig att ta bort den åt mig. 
- Även om vi aldrig brukar göra det

Jag kände att det här var ett unikt tillfälle och tackade raskt ja innan han skulle hinna ändra sig. Utan att fråga hur han skulle ta bort den. Tänkte han bara trolla fram en skalpell ur skrivbordslådan och skära bort den, utan bedövning? Men nejdå, han berättade att han skulle frysa bort den. Wow, coolt.
- Gör det ont? 
- Det svider. 
- Jahapp. 

Han försvann ut ur rummet och kom tillbaka med en crème brulee-brännare i rostfritt. Jag borde ha bett om en paus och tagit en selfie med den där, jag lovar mina ögon var stora som tefat. Det såg ut som om han plötsligt tänkte förvandla sig till kock och karamellisera sockret gyllenbrunt på en efterrätt. Ivrigt viftade han med brännaren och sade att det var flytande kväve med en temperatur på -195 grader. Jag tänkte på filmen "The day after tomorrow" och hur han skulle kunna förvandla hela mig till en istapp. Det där skulle han alltså spreja i mitt ansikte, en centimeter från ögat. Det kändes lite oroväckande och jag hoppades att han var stadig på handen och att de övat träffsäkerheten på läkarlinjen. Men allt gick jättebra och som ytterligare en bonus kollade han mina leverfläckar. Jag har bara tre stycken på hela kroppen så det gick snabbt och de såg bra ut och är fortfarande ofarliga. Avslutningsvis tryckte han ett papper i handen på mig och önskade trevlig sommar. 

Medan vi väntade på bussen tog jag fram lappen. 
Vid det här laget hade det börjat svida rejält i ansiktet, på det nyfrysta stället. Och det började bli svullet. 

På papperet stod det:
1. Under ett par timmar efter frysningen bildas en kraftig svullnad i området som behandlats. Ibland uppkommer en vätske- eller blodfylld blåsa. Detta är normalt. 
2. Svullnaden märks allra mest om behandlingen utförts runt ett öga. Var ej orolig även om ögat är nästan igensvullet dagen efter behandlingen. 
3. Efter någon dag börjar det vätska från såret. Såret läker normalt på cirka 3-4 veckor. 

Härligt. Jag har en fullbokad heldag på jobbet imorgon och jag kommer att se ut som en MMA-fighter i fejset. Med lite tur har jag alltså ett helt igensvullet öga som kan fungera som spännande icebreaker i säljsamtalen. 

Trots allt är jag superglad. Det var inte hudcancer och jag fick ett kosmetiskt ingrepp på köpet. Det klagas så mycket på vården men jag måste säga att jag gillade den här killen som gjorde det där lilla extra.